Part trois

Jag lever. Fastän det är knappt efter en tokigt lång helg. Min röst är borta och jag känner att det ligger en elak förkylning runt hörnet. Men lever gör jag, fastän jag inte lyckats sätta det på print på ett tag.

För de som inte vet står jag med huvudet i en flytt. En flytt som suger energi, men även odlar förväntningar. Varenda ledig tid går åt målning och småfix. Nu är vardagsrummet äntligen klart, första lagret i köket lagt och garderoben klar. Hannah jobbar och jag håller på att hänga in allting, vilket visat sig vara en hel del, för att överraska henne när hon kommer hem. Dem blir så fint att jag blir mjuk i magen.

Så, med flytten i bagaget, känner jag att det är dags för något nytt. Kinkyafro får lämnas bakom, och stanna i mitt orangea flickrum i Skurup som nu ekar tomt. Numera ska jag försöka vara lite mer aktiv, fast på http://fyrtiotre.blogg.se, och delge er allt om vad som händer och sker på det fyrtiotre kvadratmetrarna som numera är mitt hem.

Regnet smattrar mot rutorna. Jag ligger nerkrupen i sängen och bara lyssnar, och gäspar lite stämningsfullt då och då. Jag känner mig själv så pass väl att jag redan nu vet att jag inte kommer släpa mig upp och ut i världen för nittio minuter dans, fastän jag egentligen vill. Min kropp värker från igår. Jazzen var en fin reminder om hur stel och otränad jag blivit under sommaren. 

Så istället för att bränna lite kalorier ligger jag kvar här och funderar. På bloggar, och hela hysterin som följer med i ett fint paketerbjudande. Blondinbella tjänar 14 mille om året på att knappra lite bokstäver då och då, Kenza får schyssta gratisgrejor och Shecity-petra fick en kamera att fota streetstylebilder med. För vad? För att de alla platsar i kategorin modebloggare.

Från min sköna spot i sängen ser jag de plagg i min garderob jag tycker bäst om, de som hänger ute på en clothes-rack, som det så fint heter. Det ser inte så pjåkigt ut. Faktiskt helt okej. 

Så, frågan är, om det nu är så lätt det där med att jobb-blogga. Ta en dagens outfit-bild då och då, borsta håret lite oftare, skaffa en ordentlig kamera att släpa med på alla äventyr. Är de vad som krävs för gratisgrejer och en invit till Sthlm Fashion Week?

För i så fall, sväljer jag gärna min stolthet, sparar mina slantar till den där kameran och satsar stenhårt på mainstream-modebloggen. Om det nu är så lätt liksom. 

Sitter och filar på det fyra minuter långa, informativa talet jag ska hålla på svenskan imorgon. Började nyss. Bra, Lina. Alltid ute i god tid. Men det blir nog ok.

Vädret är lika fint som igår, och idag är bannemig en bra dag. Jag och Hannah har hittat en ny soffa. En som är finare än den förra, och som vi ska besöka och titta på imorgon. Såhär ser den ut:

Känslan av att ligga nerbäddad i sin egen säng, med massor av sömntimmar framför sig är duktigt underbar. 120 centimeter kärlek och lycka. Måndagar är i regel långa och kämpiga att ta sig igenom. Denna inget undantag. 

Långhålan slog vi ihjäl på kafferosteriet, med lägenhetsplaner och solskenslycka. Sen tog jag mig i kragen och jobbade en timme för att mer och mer vänja mig vid lunchruschen. Det kommer, sakta men säkert. Det blir nog bra till slut. Nu i veckan ska jag dessutom få inbankat lite kaffekunskap av deras kaffeleverentör och barista.

Eftermiddagslektionerna gick i snigelfart och det tar fortfarande emot när man lämna skolan vid fyra. Det är sent. Men istället för att åka hem direkt gick jag och Hannah in till stan och köpte tjusiga koppar till vår tjusiga lägenhet.

Nu är förresten besiktningen bokad. Nästa torsdag klockan 09.00. Sen målar vi hela helgen och kanske kan flytta in redan på söndagen. Det hade varit något.

Det är söndag och jag är helt slut, i kropp och knopp. Jag har jobbat och jobbat. I fredags från halv sex till strax innan fyra. Jag fick Christian att sova på hotellet han med så vi avrundade med en hallonmojito innan sömnen. När vi sedan skulle vandra ut till himmelsängarna i spat mötte vi Stefan 2. 

Han gillade inte idén med att sova där och föreslog istället att vi skulle tränga ihop oss i det lediga rum som hotellet hade att erbjuda. Så där krängde vi in oss. Tre pers i en dubbelsäng. Klockan fem vaknar jag av att Stefan sover med huvudet på min axel. Min chef ungefär. Jahaja.

Lördag morgon vaknar jag av att någon står och pillar mig i ansiktet. Christian. Han kom tydligen inte på ett bättre sätt att väcka mig. Började jobba halv tio, rusade runt på en full lunch, flyttade sedan bord och fick slutligen ta hand om det mest oförskämda sällskapet jag varit med om. Gick av vid tjugo i elva. Efter tretton timmar.

Idag har jag varit i Malmö och gjort ditten och datten. Varit på minnesstund, jobbat en kort stund, lånat böcker, köpt tyg, irriterat mig över symaskinen och nu sitter jag och väntar på att pappa ska köra mig ut till Hannah.

Imorgon ska jag vara kreativ.

En röd kjol

En fint lila kjol

Fållar till min pälsväst

Tjusigt.

Snacka om tempoblogg. Men jag ville gnälla lite, det blev nödvändigt med ett andra inlägg. Jag insåg precis att min helg kommer bli aplång, och inte innehålla ett spår av vila.

Kom hem för en timme sedan, och om trettio rusar jag mot tåget till Ystad. Jobbar mina sista dagar på Saltan nu. Idag till stängning och imorgon från elva på morgonen till obestämt. Jag ska alltså sova på hotellet, för det är inte ens lönt att åka hem.

Detta medans mina gnagare till vänner ska dansa sig lökiga och vilda till KB-musik och leta efter män, åtminstonde Mette. Det suger.

Men, fortsättning. På söndag börjar allting med en minnesstund för morfar och därefter direkt till Basement för att komma in i lunchtempo och lära mig av den kloke Harry som tydligen jobbade då. När jag kommer hem har jag ingen aning om. På måndag ska jag dessutom jobba igen. Fortsätter det såhär borde jag ha råd till planlöst spenderande i alla fall.

Men just nu vill jag bara sjunka in under täcket och sova några välförtjänta timmar. Har varit uppe sedan sex. Kaffe, kaffe, kaffe!

Slipade till mitt schema idag. Strök all franska och fick en sovmorgon, och en fredag som slutar tio på köpet. Fast jag kommer sakna Maran, men det var inte samma sak utan vår söta lilla grupp.

Efter förpliktelserna slog vi rot på lilla torg för att äta frukost en stund. Det var trevligt och bjöd på ett kärt återseende. Hultsfredsotto. Han verkade dock inte lika entusiastisk som vi när vi satt och viftade och ropade, om han ens kände igen oss. Frisören gjorde ju sitt i onsdags och det var ett tag sedan vi knallade runt i stövlar och rufskläder.

Efter frukosten gjorde jag min ekonomi en otjänst och spatserade in på Weekday. Jag fick med mig en fin sak hem. Jag borde inte. Jag borde lära mig hålla i pengar. Men jag har klämt och klappat på den så länge, och jag fick en halsduk på köpet! Dessutom resonerade jag såhär, att nu när vi flyttar kommer jag inte ha råd till under som den här längre, så jag var värd den.

För att döva mitt samvete har jag nu ryckt upp mig och slängt upp de där skorna som inte satt helbra på tradera. De är stilga och skulle varit fina att titta på, men jag ska ju bli ordentlig nu, och då går inte sådana fasoner för sig. Dessutom har jag spanat in ett par rejäla kängor (det skulle mor gillat) på DinSko som jag tänkte investera i.

Sen, ska jag sluta spendera planlöst.

Om mindre än sex timmar ringer min klocka. Jag vill vara trött. Men lyckas inte riktigt fullt ut. Sitter och klurar på ditten och datten. På oviktigheter, och viktigheter. Lyssnar på fin musik. På Damien. Tänker på hösten, och på hur sommaren blev. Inte bittert, inte sentimentalt, inte på något särskilt sätt.

Flytten som lurar runt hörnan är helt knäpp. I mitt huvud snurrar massor av mysiga höstscenarion från vår blivande lägenhet. Hur vi sliter upp varandra för ambitiösa morgonpromenader. Hur vi sitter uppkrupna i den fina soffan, med te, raggsockar och duntäcke. Hur vi trillar in ifrån utekvällar, med ett uns lyckorus och ömma fötter efter en natts dansande bravader. 

Jag tänker på en solblekt kalufs och vad som snurrar i ägarens huvud. Jag tänker på den-som-inte-får-nämnas-vid-namn-längre, hur allting blev och om allt är okej, Det går tydligen inte att sluta bry sig, fastän jag gärna velat. 

Jag tänker på morfar. Allting är fortfarande suddigt och en aning overkligt, men det börjar sjunka in, och jag antar att acceptansen kommer med tiden.

Jag tänker på fyran och min kära Maria, och vilka mysiga kvällar som ligger fram i tiden. Jag tänker på målardaten, och hur trevligt det ska bli att vara samlade. För just nu verkar alla ha fullt på sina olika håll. 

Jag tänker på mina orangea väggar, och på hur vi snart ska gå skilda vägar. Balkongen kommer jag också att sakna. Och min alldeles underbara, lagom mjuka och hårda säng. Det är lite konstigt alltihop. Och roligt, och spännande och massor av andra saker, känslor.

Jag är rastlös. Jag skulle liksom kunna tänka mig att springa en runda, nej, jag gjorde det inte innan. Det är inte riktigt friskt. Och jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Men visst är bilden fin?

Åh drömmar, ljuva drömmar. Jag var på Ikea med mamma idag. Tittade på tallrikar, vinglas, lampor och gardiner. Allting kommer bli så fint, och så vi.

Idag fick jag svar om soffan. Den är vår. För ynka sjuhundra. Vi har köpt vår första möbel! Och jag köpte väldigt fina tallriksunderlägg bara för att. Eller mamma köpte dem.

Nu ska jag nog packa en låda till, smälta maten och sen ta mig ut och springa. Kanske vara produktiv och fila på mitt informativa tal sedan också. Eller bara drömma lite till. Det är väldigt mysigt att drömma.

(Jobbade förresten på Basement för första gången idag, och det gick bra, och de är så söta, och allting bara klaffar.)

Det finns dåliga dagar, och så finns det dagar som idag. När allting går dit man vill, och det är svårt att låta bli att le.

Pappa pratade med hyresvärden idag. Hon såg inga problem med att föra över kontraktet till oss. De ska förhoppningsvis träffas imorgon för att slå spiken i kistan så att säga. Efter det beskedet gick Hannah och jag in till stan för att titta på 43 underbara kvadratmeter.

Jag var inte beredd på de där känslorna som sköljde över mig när jag steg in genom dörren. Det luktade fortfarande morfar. Han var överallt. Fastän jag kunde se hur fint allt kommer bli när vi gjort det till vårt, målat och fixat så gick det ändå inte att vara glad fullt ut. Men det kommer.

Idag fixade jag också nytt jobb. På vårt håltimmeshak. Med en lön som slår YSB. Fastän jag kommer sakna det som attan. Men med tänke på lägenheten och att allting annat fäster mig till Malmö kunde det nog inte bli mycket bättre än såhär.

Och om dagen slutar som den ska, har Hannah och jag köpt vår första möbel. Den här tjusiga saken. För endast 700 pix. Livet leker.

Jag har syndat. Det står en packad låda på mitt golv. Jag var tvungen. Nu, vill jag bara packa ner hela mitt rum i små, treviga lådor och fly från Skurup. Istället sitter jag här, och är inte ens hundra procent säker på att lägenheten blir verklighet.

Om den blir det, ska jag dock fullfölja en ganska lam idé. Men rolig på sitt sätt. Jag ska skapa en lägenhetsblogg, från första penseldraget ungefär. Och eftersom jag har sambos innebär det att de blir så illa tvugna att delta. "Livet i lägenheten" tycker jag skulle varit ett tjusigt namn på projektet.

Vem sa något om att hoppas på för mycket?

Jag vill måla väggar nu. Och skruva upp hyllor. Och beundra vår blivande prinsessoffa. Och bjuda in folk på en kopp te. Och mysa bort hösten med tända ljus. Och strosa på ikea och köpa startkit med kastruller. Mest av allt vill jag att det ska hända något.

Ska fortsätta med CVt, och sen se Stolthet & Fördom.

Det känns som att allting går i ultrarapid runtomkring mig. Folk har kommit och gått. Rutinerna blir alltmer självklara. På mindre än en månad har flyttplanerna blivit så verkliga som det går. Imorgon ska pappa ringa hyresvärden, för att se om det går att ta över kontraktet. På söndag ska vi börja tömma lägenheten, veckan efter kanske vi börjar måla. Sista september betalar vi första hyran. 

I oktober bor vi i vår lägenhet.

Om, det går att ta över kontraktet. Och nu är jag så nervös att jag håller på att spricka. Om det går, ska jag packa en första flyttlåda imorgon. Bara för att.

En annan sak förresten. Jag kanske har ett jobb på gång. I Malmö, på fiket där vi spenderar våra håltimmar. Jag och Hannah satte oss och drack eftermiddagsvin där idag. Och smidde planer. Jag älskar planer.

Nu ska jag skriva CV

Min iPhone står på random, och matar på låtar för glatta livet. På vägen hem från tåget matade den mig med ren nostalgi. Såpbubblor, med Snook. Högstadiet. Just den låten får mig att tänka på hur vi lade oss platt på gräsmattan utanför John Bauer gymnasiet intill, sög i oss den första vårsolen. Vi älskade Snook. På den gamla goda tiden.

Jag gillade högstadiet. Men när jag tänker på det nu känns det extremt långt bort. Den där tiden när jag försökte åka skateboard och vägrade gå i klänning. Den där tiden när vi var en oslagbar trio och underbara Bea fortfarande var inom räckhåll. Den tiden, känns ljusår bort.

Nu förtiden är de små pojkarna bortblåsta, och vi träffar folk som går mot 25. Vi pratar om att flytta hemifrån, eller rättare sagt vi ska. Människor som en gång var Big brände för mycket hjärnceller på gräs och blev en främling. Vi räknar ner till studenten och planerar vår flykt från Sverige. Vi jobbar och sliter på kvällar och helger. Vi är inte barn längre. Och den insikten känns helkonstig, och främmande.

Först nu förstår jag att jag aldrig sörjt något på riktigt. Jag har aldrig varit så ledsen att saker och ting tappat sin mening litegrann, eller känt mig så låg att jag hellre krypit ner i min säng än satt mig i gräset för att låta solen läka det som är trasigt. Förrän nu.

Första gången jag lämnade sängen på riktigt igår var när solen gått ner. För att låta stjärnorna uppta mina tankar. Det hjälpte inte. För så fort jag slappnar av, slår den där otäcka, sorgliga tanken mig igen. Eller orden blinkar mer som neonskyltar framför mina ögon. "Jag kommer aldrig mer träffa min morfar".

Det är konstigt allting. Och det får en att tänka. På hur fort allting kan försvinna. Och på vilka avtryck man lämnar efter sig i livet. Jag undrar om de på Kafferosteriet märker att han är försvunnen, där han drack kaffe då och då, eller om sjuksjöterskorna hos läkaren han gick till märker att han aldrig kom tillbaka igen, eller om den där gubben i spelaffären dit vi gick tillsammans, om han märker att morfar bara slutade komma en dag. Eller Inga, om hon fortfarande är tillräckligt klar, att förstå att han är borta. Jag undrar om de alla förstår.

Jag saknar honom, och är arg på mig själv, för alla de gånger jag inte hälsade på. Att det skulle krävas ett sjukhus för komma till skott. Och ändå känns det som att jag inte var där tillräckligt. Fastän jag aldrig sett honom så svag, som den första gången jag hälsade på, trodde jag att han skulle klara sig. Det har jag trott hela tiden.

Men så blev det inte. Och nu vet jag inte vad jag ska göra. 

Min telefon ligger envist tyst bredvid mig. Ja, jag ligger kvar i sängen. Jag saknar omvärlden. Men jag känner heller inte för att ta kontakt med den själv. Jag vill bli uppringd, och i viss mån nog en aning räddad. För just nu känns det som att jag bara famlar efter något av betydelse. Jag behöver slå ihjäl all överflödig tid med något meningsfullt.

Jag funderar på att göra ett kollage. Till vår lägenhet. Eller läsa en bok. Eller leta efter fina kontaktannonser. Det här fick mig nämligen att le, http://niotillfem.blogg.se/2007/november/fattig-fet-forfattare-soker-mysig-musa.html (jag kan inte få till en länk på datorn). Något måste jag göra. Annars kommer jag bli tokig.

Jag hoppas att han såg den klarblå himmlen, och att några solstrålar lyckades fylla det sterila sjukhusrummet med värme. Jag hoppas att samma lukt som nu smiter in genom mitt öppna fönster hittade till honom. Lukten av klippt gräs, kanske för sista gången i år. Jag hoppas att han hörde fåglarna sjunga, när de nu gör sig beredda att lämna ett höstkallt Sverige. Jag hoppas att någon var där och höll honom i handen. Jag hoppas att det inte gjorde ont.

Jag har aldrig varit här förut. Jag har aldrig förlorat någon i min närhet. Varenda gång jag faller tillbaka på tanken att jag aldrig någonsin kommer träffa honom igen trycker tårarna bakom mina ögonlock. Och för varenda gång insikten om att hans stol på de där släktmiddagarna kommer stå tom, går hjärtat sönder lite.

Jag känner mig apatisk. Viljelös. Fastän det är blå himmel och envis sensommarvärme utanför lockar det inte. Jag ringde precis och sjukade mig från jobbet. Jag har inte lämnat sängen på ett tag. Jag planerar inte att göra det heller. Jag vill bara dra täcket över huvudet och låtsas som det aldrig hände.