Part trois

Jag är på tokdålgt humör för tillfället. Mina sadistiska föräldrar lever för sabotage och jag tar gärna på mig rollen som tjurande, omogen snorunge.
Mailet fick mig ur balans, och bara rev och slet i sånt som varit glömt ett tag. Hua. Det känns som om det är långa månader kvar. Och det rä evrkligen inte okej. Jag behöver bli så distraherad. Som jag var igår ungefär.
Jag hoppas att Matti får tummen loss, och kan snoka upp kamerasladden så att parisbilderna blir tillgängliga. Oh ja, låt mig få gnälla och drunka i nostalgi. Nu ska jag ladda min poddie med nya låtar, kasta ihop en lugn-lista och tycka synd om mig själv.