I heart lonetime
Jag älskar att vakna, och inse att huset är tomt. Att alla kära familjemedlemmar är off på olika håll och den enda som kan störa lugnet är jag själv. Vilket jag ofta gör genom att hasa mig upp till laptopen, blanda ihop en spellista, hasa mig tillbaka och njuta av sömndimmor i en timme till.
Låter för övrigt som en femtioårig kärring som spenderat varenda minut av sitt liv med munnen fastankrad kring en cigarett. Är hes som ett svin, och sliten därtill, men jag antar att jag mår som jag förtjänar. Blir iofs inte trevligare för det.
Imorgon börjar skolan, på allvar, på riktigt. Hua. Jag sitter inne med en jävla känslomix angående detta faktum, där min ena hälft studsar upp och ner med spänd förväntan och den andra vill skrika och slåss i protest. Tacka gud för att vi börjar elva på måndagar.
Det är alltså nu jag borde ta tag i mig själv och bli ansvarsfull och strukturerad igen. Jag hatar det. Var iofs duktig nu att fixa med en almanacka och andra nödvändigheter i fredags. Iofs gillar jag den där delen med almanackan, den första veckan, när jag prydligt skriver in datum och tror att jag kommer lyckas med en strukturerad höst. I oktober ligger samma almanacka långt in i mitt stökiga skåp, ganska så bortglömd.
Bland nödvändigheterna fanns även träningskortet och höstens pepp. Tre danspass i veckan med start om en vecka imorgon. Jävlra vad det ska bli kul. Kul var även de nya stövlarna, koftar, baskern vantarna, mössan och mina röda läppar. Som sagt, pengarespekt.