Konsekvenserna av en over-nighter
Den mindre sammankomsten i lördags slutade som ett sånt där mysigt pjamasparty från svunna tider. Synd om den som glömt dem, jag skrattar fortfarande åt de där minnena. Knappt någon sömn, långa samtal, och hur alla sover över, ihopklämda i smala sängar, varma soffor och på hårda madrasser.
Jag älskar de kvällarna. De som saknar lugna stunder och de som aldrig någonsin skulle resultera i tystnad eller lonetime. Jag är en sällskapssjuk jävel när det kommer till kritan. Därför fasar jga också alltid för det vakuum som väntar en när jag kommer hem. När det är tyst och tomt. Lugnt.
Jag svara med en liknande reaktion när det kommer till sömnkompanjoner. Jag sover alltid bäst bredvid någon, vilket säkert inte alls är så originellt. Personen i fråga spelar självklart en viss roll, men jag tror att det slutligen är kroppsvärmen och vetskapen som vaggar in mig i trygghet.
De perioder sen, då jag vänjer mig vid att sällan sova ensam skapar därför ett slags beroende. Känslan av att sedan ligga och vrida sig i en tom säng och bara känna hur all plats är överflödig är därför inte alls särskilt trevlig. Särskilt de där veckorna efer hultsfred, där tystnaden mest känder kvävande höll på att driva mig till vansinne.
Igårkväll satt jag inne med ungefär samma reaktion. Rastlösheten kan iofs skyllas bort på en sömnöverflöd då jag spenderade hela söndagen i en smärre dvala. Men det tog tid att somna. Fastän orsaken var en natt i en ganska så tight och varm 90-säng var min annars helt underbara egna säng inte lika tilltalande. Att bara somna kändes som slöseri med tid. Istället ville jag beundra nyckelben och samtala om oviktiga detaljer. Till och med värmen kändes sval. (Och jag ska sluta tjata om nyckelbenen. Nisse och Jonnie suckade så fort jag nämde dem till slut
.)Jag älskar de kvällarna. De som saknar lugna stunder och de som aldrig någonsin skulle resultera i tystnad eller lonetime. Jag är en sällskapssjuk jävel när det kommer till kritan. Därför fasar jga också alltid för det vakuum som väntar en när jag kommer hem. När det är tyst och tomt. Lugnt.
Jag svara med en liknande reaktion när det kommer till sömnkompanjoner. Jag sover alltid bäst bredvid någon, vilket säkert inte alls är så originellt. Personen i fråga spelar självklart en viss roll, men jag tror att det slutligen är kroppsvärmen och vetskapen som vaggar in mig i trygghet.
De perioder sen, då jag vänjer mig vid att sällan sova ensam skapar därför ett slags beroende. Känslan av att sedan ligga och vrida sig i en tom säng och bara känna hur all plats är överflödig är därför inte alls särskilt trevlig. Särskilt de där veckorna efer hultsfred, där tystnaden mest känder kvävande höll på att driva mig till vansinne.
Igårkväll satt jag inne med ungefär samma reaktion. Rastlösheten kan iofs skyllas bort på en sömnöverflöd då jag spenderade hela söndagen i en smärre dvala. Men det tog tid att somna. Fastän orsaken var en natt i en ganska så tight och varm 90-säng var min annars helt underbara egna säng inte lika tilltalande. Att bara somna kändes som slöseri med tid. Istället ville jag beundra nyckelben och samtala om oviktiga detaljer. Till och med värmen kändes sval. (Och jag ska sluta tjata om nyckelbenen. Nisse och Jonnie suckade så fort jag nämde dem till slut
Kommentarer
Trackback