Om allting, och ingenting
Fram tills nu har den här sommaren sniglat sig framåt. Men nu, när jag mest av allt vill att det ska sakta av rusar tiden utan någon som helst kontroll. Hemkomsterna som tillkommer klagar jag inte det minsta på, men det fakum att även flyttarna närmar sig svider.
Sista jobbveckan har gått fort, och imorgon är det slutligen över. Visst kommer jag klara mig bra utan de tidiga uppstigningarna, men jag har börjat inse att jag kommer sakna oskarna, malin och kalle en hel del. Vi har haft roligt ihop, med helium och målarfärg, pratat om ditten och datten och somliga mornar har jag vaknat med träningsvärk i magen så mycket som jag skrattat. Ja, jag kommer sakna dem.
Eeeeöeeh, har insett att jag aldrig får till ngåon vidare timeline i blogginläggen, för jag väntar in i det sista med att skriva, så när det väl händer klumpar sig allt jag tänkt ut och blir inte alls lika brilliant som väntat. (Försöker mig på en övergång nu). Brilliant, är däremot Vanilla Sky. Jag hade glömt hur bra den filmen var. Slutade alltså med att jag satt och grät på Linus soffa igår. Linus, som för den delen också är jävligt brilliant. Visiterna i lägenheten brukar oftast sluta i djupa diskussioner om ungdomskärlekar och därefter en nostalgitripp i bildform. Måste säga att min webcamperiod för sisådär e tre-fyra år sedan var e jävla hit!
Och nu highlighten. Emma är hemma igen. Det känns så skönt. Och konstigt. Faktum är att det känns så mycket att jag inte har en aning om hur jag ska trycka in det i ord.
Sista jobbveckan har gått fort, och imorgon är det slutligen över. Visst kommer jag klara mig bra utan de tidiga uppstigningarna, men jag har börjat inse att jag kommer sakna oskarna, malin och kalle en hel del. Vi har haft roligt ihop, med helium och målarfärg, pratat om ditten och datten och somliga mornar har jag vaknat med träningsvärk i magen så mycket som jag skrattat. Ja, jag kommer sakna dem.
Eeeeöeeh, har insett att jag aldrig får till ngåon vidare timeline i blogginläggen, för jag väntar in i det sista med att skriva, så när det väl händer klumpar sig allt jag tänkt ut och blir inte alls lika brilliant som väntat. (Försöker mig på en övergång nu). Brilliant, är däremot Vanilla Sky. Jag hade glömt hur bra den filmen var. Slutade alltså med att jag satt och grät på Linus soffa igår. Linus, som för den delen också är jävligt brilliant. Visiterna i lägenheten brukar oftast sluta i djupa diskussioner om ungdomskärlekar och därefter en nostalgitripp i bildform. Måste säga att min webcamperiod för sisådär e tre-fyra år sedan var e jävla hit!
Och nu highlighten. Emma är hemma igen. Det känns så skönt. Och konstigt. Faktum är att det känns så mycket att jag inte har en aning om hur jag ska trycka in det i ord.
Kommentarer
Trackback