Part trois

Varje dag tyck bevisen bli fler. Höstbevisen. När jag gick ut imorse var det snudd på vinterkallt, och små moln av ånga lämnade mina läppar när jag andades. Löven tycks redan ha börjat blekas mot orange och rött, vissa ligger till och med redan på marken.

Regnet som kom skulle en månad tidigare klassats som ett sommarregn, eftersom solen fortfarande lyste och gav ifrån sig en svag antydan till värme. Men när jag sträckte ut handen för att fånga ett par droppar var de inte ljumma som de brukar, utan kalla som is. Föga tröst var väl den väldigt klara regnbågen dropparna lämnade efter sig.

Så jag är ledsen, men den där sensommaren som alla tycks hoppas envist på kommer nog inte komma. Jag tror inte att vi får något onormalt varmt slut på augusti eller början på september. Det är dags för jacka nu, kanske till och med för mössa och vantar om morgonen. Den halvan av mig som ser fram emot hösten ler åt tanken, medan min andra halva skriker av frustration.

Och, innan jag inser hur bråttom jag har... Det är avklippt. Hultsfredsbandet är borta och kvar är den ljusa randen det lämnat efter sig, som törstat efter sol en hel sommar. Det känns naket, nästan kallt, fastän det inte är något betydande klädesplagg jag tagit av mig.

Min sommar satt förankrad i det där bandet, det var med om allt. Nu ska jag hitta något nytt, att fästa hösten i. Jag ska inte sakna utan istället försöka längta.