Part trois

Det var i stort sett all viljestyrka jag ägde som krävdes för att jag skulle kunna rulla över sängkanten och ut i världen imorse. Det känns som om jag blivit brutalt manglad igen, av någon anledning. Hela min kropp är morgonöm.

Men uppe är jag. Och låter mig förtillfället väckas till tonerna av Klaxons, och nu känner jag mig snart redo för en övergång till smk, efter Regina Spektor. Jävla sommarmusik på henne. Tyvärr säger vädret annat. Det främja inte direkt mitt morgontrötta jag att mötas av en kompaktgrå himmel det första jag gör när jag väl släpat mig upp. Hua.

Imorgon börjar skolan igen, för att hoppa vilt från det ena till det andra. Det faktumet gör den här torsdagsmorgonen till min sista sovmorgon, vilket för med sig smärre ångestkänslor. Jag dämpar det genom att försöka se det positiva med imorgon, att jag äntligen får min lön. Och en smärre del av den tänker jag lägga på de här. Vagabond har lyckats.