Om distansblogg i efterhand
23/12
Klockan är tio i elva. Allt som hörs här är lugna samtal, genom tunna och inte särskilt hemlighetsfulla väggar. Ge mig liv. En dag, den första av tre hela dagar och jag kan inte rå för att jag längtar hem. Det känns som att familjejularna börjar tappa sin attraktionskraft. När man var mindre var de allt. Spänning, förväntan och gemenskap. Nu känns julen hetsig, och påtvingad.
Jag menar inte att fördöma denna högtidernas högtid totalt. Det finns bra stunder, och klart som fan är det skönt att komma hemifrån ibland. Det är inte alltför ofta som jag umgås helhjärtat med min familj längre. Det finns ingen som har energi som min kära farmor, och farfar, det värmer att se när han försöker på ritkigt och släpper garden.
Att bonda med mina kära bröder är nog också något jag borde göra mer. För att se Gustav göra en lussebullsdildo, var både överraskande och underhållande. Jag avsäger mig redan nu all skuld för denna snorunges fantasi.
Men hur bra min familj än är, så ler jag varje gång min mobil ger ifrån sig något form av ljud. Ett bittert sms från Lucas, eller ett samtal från världens bästa Pylle. Jag längtar inte hem för att jag vill ifrån min släkt, utan för att jag hellre vill vara med mina vänner. Jag vill vara hemma att träffa alla dem som man inte alltid har tid att träffa när skola och rutiner fyller all ens tid. Jag vill vara hemma och ha huset för mig själv, en möjlighet lov oftast erbjuder, och med den kommer möjligheten till hansynslöshet, egoism och musik på oförskämt hög ljudnivå.
Imorgon är det i alla fall julafton. Jag planerar att börja på mitt storslagna stickprojekt, ta mig an en långpromenad, somna framför kalle anka, och ta mig an den vanliga jultraditionen. På onsdag är jag hemma igen, beredd att vara lovlig och jävlig. Jag ska hänga runt halsen på Matilda, Hannah, Mette, Lucas och Robin. Pylle och Emma lämnar för götet. Förhoppningsvis har halvspanjoren Truls tid för en tur på 32an.
Jag tröstar alltså min vistelse i norrlands för tillfället kolsvarta skogar med en kliché: Den som väntar på något gott...
24/12
Oförskämd, bortskämd snorunge. För bara några dagar sedan satt jag och moralpredikade om julhets och materialism tillsammans med Lucas. Nu, sitter jag här efter julklappsutdelningen och bittrar över den jävla parkasen jag så jävla gärna ville ha, men inte fick. Hej kom och drunka i dubbelmoral.
Jag känner inte det minsta för att erkänna besvikelsen för mina kära föräldrar, det skulle gjort mig ännu jävligare. Jag gillar egentligen inte att vara jävlig. Inte på det här viset åtminstonde.
Men, några skånska samtal senare känner jag mig en aning återställd. Att ha lika bittra vänner är oväntat uppfriskande. Att skratta åt min vän manshorans harem, eller enbart vara skadeglad. Eller få en dos minnen kastade åt mitt svältande nostalgihjärta. Allt kan botas. Men kuren fick mig samtidigt att längta hem ännu mer, till mina bittra, skadeglada, slampiga och alldeles, alldeles underbara vänner.
Nej, jag ska distrahera mig med en film och fortsätta med min såkallade stickning. Jag hoppas att den toviga klumpen över natten mystiskt ska förvandlas och bli till den där halsduken den är tänkt att vara. Sen hoppas jag fan att det sjuka tixet i mitt öga ska försvinna. Det kära fader gud i himmlen, tillsammans med parkashelvetet, skulle varit bra julklappar.
26/12
Mitt stickningscelibat går mot sitt slut. Min blivande halsduk är nu cirkus en halvmeterlång, kanske lite mer och det har blivit för mörkt för att fortsätta. Jag sitter i bilen nu, på väg hem. Bara ordet hem skickar stötar av energi genom hela min kropp. En natts ordentlig sömn i världens bästa säng, min egen. Normal frukost, min müsli. Normalt sällskap, mina fenomenala vänner.
När jag vaknade efter första delen av hemresan, hade Mette och Lucas telefonbombat mig med sms och missade samtal. Lucas sms fick mig att le och vilja hem ännu mer. Vi måste klämma in den där fikan i veckan, för vi har så jävla mycket att ta igen.
Mettes syfte med telefonterrorn var också förbannat bra. Jag bad henne hooka den där jackan jag aldrig fick i julklapp på rean, och det gjorde hon. Den är mine, och nu för enbart 650 istället för ursprungliga 900 pix. Ibland blir man bara förbannat glad.
Och imorgon ska jag fan se guldkompassen också. Och träffa Meddan, och Hannah. Jajajajaaaaa! Hem jävla ljuva hem.
Och alla som jag lovade att ringa när jag kom hem. Jag ringer er imorgon. För jag måste ha sömn, i min egen säng. Natti.