Part trois

Konsertkänslan är underbar, festivalkänslan snäppet bättre. Men de har en baksida. En endaste, men den finns där. Det är den tomheten som kommer efteråt. När man sett fram emot någonting så länge, och sen helt plötsligt, är det över och förbi. Och man kan inte riktigt greppa vad som egentligen hände.

Men Kent. Jag får nästan gåshud bara av tanken. Precis som jag fick när de spelade Kevlarsjäl, som för övrigt har gått  på repeat sedan dess i princip. Det var bra. Jockes röst skär igenom allt och alla. Och gittarerna. Jag ville bara att Olympen skulle växa flera gånger om, för de hade fyllt upp allt. Och när de avslutade med Mannen i den vita hatten kände jag mig fan kär.

Idag har jag varit på min gamla skola för att spy ut bra snack om min nuvarande. Helt ok och jag kom fint undan från dagens lektioner. Nu ska jag vila undan min pastapestosallad och sen springa en runda. Ikväll blir det Kristiansstad, om Timmie lägger ner tankarna på idolfinalen dvs.

Kent - Kevlarsjäl.