Icky thump
Jag är allergisk mot ensamhet. Mot allt för tung tystnad också för den delen. Just den här veckan känns extra värdelös. Ingen är hemma, eller tillgänglig. Antingen är de far off, på andra sidan atlanten, eller andra sidan öresund också för den delen. Men antingen det, eller så jobbar de.
Själv börjar jag som sagt inte förrän måndag och vill mest av allt suga ur varenda droppe av liv ur denna sista vecka av frihet, umgås, vara impulsiv och somrig. Men nej, istället driver jag runt hemma, och gör absolut ingenting förutom multipla promenader och ett flertal satcavsnitt. Samtidigt känns det som om jag odlar en oroande bitterhet.
Det känns som om jag slösar bort mitt sommarlov och fuck, den känslan är inget vidare. Det är nu jag borde samla på mig happenings och samtalsämnen för hela hösten. Det är nämligen det jag livnär mig på när mörkret sakta tar över. Sommarminnen.
Men jag ska inte vara bitter. Jag har en god helg att se fram emot. Tokigt good. Med Jason, repriser, home alone-space och trevligt besök från två herrar från åhus.
En del love till white stripes också, först nu ikväll jag lyssnade igenom icky thump ordentligt. Love till dem och en smula medlidande till alla stackare på roskilde. Såg ett filmklipp nyss där man nog skulle kunna kalla lerigt en underdrift. Hua.