Part trois

Lonetime är trevligt ja, men bara när det gäller en kväll. Nu är jag mig själv igen, sprallig och sällskapssjuk, men det finns inte så många att tillgå. I alla fall inte tjugo i tio på morgonen. Idag börjar Pylle jobba, imorgon börjar Issa jobba. Om en vecka börjar jag jobba. Hua.

Blev väckt av ett phonecall från Emma imorse. Jag har fortfarande inte insett hur långt borta hon verkligen är, och jag inser det inte bättre när jag är nyvaken. Men nu, när jag fått lite perspektiv på samtalet, så slår saknade mig som ett massivt betongblock. Bilderna jag tvingade henne att posta i kombo med den här musiken ger det hela en välkänd sentimental touch. Ja, jag saknar verkligen Emma, och tänker jämt på dagen hon kommer hem och planerna om att dansa och yla till hives några dagar senare.

Men enough, nu ska jag ta igen en timmes sömn eller två, kasta mig ut på en långprommis, spela oförskömt hög musik i vårt tomma hus och sedan roa mig med Lou och Issa. Det är sommarlov, då är det inte okej att vara ensam för mycket. Men det kommer jag inte vara, snart kommer Nisse och Jonnie också. I will survive, den här veckan också.