Mycket, men aldrig bitter
Vi har en konstig relation han och jag. Så konstig, att jag tvivlar på att ens vi själva förstår den. Men jag tycker om den, och skulle aldrig vilja tappa den. Viet finns alltid där, ibland vilande och ibland så extremt påtagligt. Vi finns alltid där, och verkar närsomhelst, och oavsett hur lång tid som gått, kunna hitta tillbaka.
Det har hänt så mycket. Jag har varit så mycket på grund av honom. Kär, ledsen, glad, arg, vilsen, nervös och blyg. Så extremt mycket, men aldrig någonsin bitter. Fastän relationen tidvis varit till mer skada än glädje finns det ingenting jag inte skulle gjort om vid en andra chans. Det finns ingenting jag ångrar.
Fastän ingen av oss är ett fast inslag i den andres vardag, så finns där alltid plats. Han får mig att skratta mig till tårar och tycks innesitta en viss förmåga att förminska problem. Jag är fortfarande tokig i honom, fast nu under lite mer kontrollerade former.
"Jag kommer heller aldrig glömma lukten av honom, nej inte längre av viktor. Utan honom. När vi låg där och för första gången någonsin på riktigt pratade. Hur han rörde om bland mina otämjbara lockar och jag bland hans. Hur vi låg tysta och bara såg på varandra, och hur jag till slut somnade, med huvudet mot hans bröst, guppande i takt med andetagen. Han luktade salt, nästan som havsvatten. Jag får gåshud av de där minnena. "
Aldrig bitter.
Det har hänt så mycket. Jag har varit så mycket på grund av honom. Kär, ledsen, glad, arg, vilsen, nervös och blyg. Så extremt mycket, men aldrig någonsin bitter. Fastän relationen tidvis varit till mer skada än glädje finns det ingenting jag inte skulle gjort om vid en andra chans. Det finns ingenting jag ångrar.
Fastän ingen av oss är ett fast inslag i den andres vardag, så finns där alltid plats. Han får mig att skratta mig till tårar och tycks innesitta en viss förmåga att förminska problem. Jag är fortfarande tokig i honom, fast nu under lite mer kontrollerade former.
"Jag kommer heller aldrig glömma lukten av honom, nej inte längre av viktor. Utan honom. När vi låg där och för första gången någonsin på riktigt pratade. Hur han rörde om bland mina otämjbara lockar och jag bland hans. Hur vi låg tysta och bara såg på varandra, och hur jag till slut somnade, med huvudet mot hans bröst, guppande i takt med andetagen. Han luktade salt, nästan som havsvatten. Jag får gåshud av de där minnena. "
Aldrig bitter.
Kommentarer
Trackback