People always leave
Jag borde vara trött. Eller jag skulle åtminstonde behövt vara det. Jag har försökt sova, blundat, men det går inte. Det är för tillfället en massa saker som far runt i mitt huvud. Det är mycket som händer nu, många förndringar, samtidigt är känslan av att allting står precis still, påtaglig.
Igår var en riktigt jävlig kväll. Jag är inne i en jävligt lättirriterad period, och till husfridens fasa har jag timat den perfekt till en likadan period hos min kära moder. Det är inte kul att vara ovän med sin mamma, inte så ofta som vi varit det på sistonde.
När sedan Emma ringde blev allting ännu värre. Tiden går långsamt, och efter varje telefonsamtal påminns jag om hur otillgänglig hon är. Och fastän jag känner att hon är samma Emma, så har hon förändrats. Något annat vore konstigt, men för en gångs skull så kan jag inte sätta mig in i den förändringern, hon har upplevt någonting helt annat som jag inte kan föreställa mig. Jag är trött på att höra hur nyttigt det är för oss att vara ifrån varandra. Det känns inte ett dugg nyttigt, bara fel. Dessutom vill jag inte spendera min sommar åt att sakna.
Det var inte heller bara Emma. Utan nya flyttbesked. Jag kan verkligen inte klandra dem. Hade jag också varit fri till hösten hade jag nog inte varit i Skurup nu. Jag hade flytt, långt bort till förändring. Men det känns ändå hårt att veta att det faktiskt är på riktigt nu. På lördag är det avskeds- och artonårsfest för Madde, som ska plugga i Kina. Och igår pratade jag tillexempel med Dan från ett hett Milano.
Jag kan inte sluta fasa för hösten, när Big på riktigt blir otillgänglig. En flytt till Göteborg eller Stockholm, kanske Danmark, det kan jag ta. Men längre än så blir jobbigt. Längre än så är lika med borta. Längre än så blir till en jävla våg av ensamhetskänslor. Jag kan inte falla tillbaka på människor som bor på flygplansavstånd. Och det skrämmer mig.
Det var hemmatjafs, saknaden av att när som helst kunna falla tillbaka på Emma och insikten av hur många som faktiskt insett att Skåne inte är världen och bestämt sig för att se resten, allt det där knäckte mig en aning. Det kan också varit en del saknade sömntimmar, men då kändes allt skrämmande sorgligt. Och jag kände mig ensam, på ett sätt som jag inte brukar.
Kalla mig dramatisk, men människorna som lämnar, och de som redan är borta, är en del av min vardag och utan dem känns det som en viss tid är på väg att avslutas. The end of an era, som Carrie så fint säger. Och jag är sällan förtjust i de förändringarna. Att färga håret är en sak, att flytta en annan.
Jag kommer sakna er.
Igår var en riktigt jävlig kväll. Jag är inne i en jävligt lättirriterad period, och till husfridens fasa har jag timat den perfekt till en likadan period hos min kära moder. Det är inte kul att vara ovän med sin mamma, inte så ofta som vi varit det på sistonde.
När sedan Emma ringde blev allting ännu värre. Tiden går långsamt, och efter varje telefonsamtal påminns jag om hur otillgänglig hon är. Och fastän jag känner att hon är samma Emma, så har hon förändrats. Något annat vore konstigt, men för en gångs skull så kan jag inte sätta mig in i den förändringern, hon har upplevt någonting helt annat som jag inte kan föreställa mig. Jag är trött på att höra hur nyttigt det är för oss att vara ifrån varandra. Det känns inte ett dugg nyttigt, bara fel. Dessutom vill jag inte spendera min sommar åt att sakna.
Det var inte heller bara Emma. Utan nya flyttbesked. Jag kan verkligen inte klandra dem. Hade jag också varit fri till hösten hade jag nog inte varit i Skurup nu. Jag hade flytt, långt bort till förändring. Men det känns ändå hårt att veta att det faktiskt är på riktigt nu. På lördag är det avskeds- och artonårsfest för Madde, som ska plugga i Kina. Och igår pratade jag tillexempel med Dan från ett hett Milano.
Jag kan inte sluta fasa för hösten, när Big på riktigt blir otillgänglig. En flytt till Göteborg eller Stockholm, kanske Danmark, det kan jag ta. Men längre än så blir jobbigt. Längre än så är lika med borta. Längre än så blir till en jävla våg av ensamhetskänslor. Jag kan inte falla tillbaka på människor som bor på flygplansavstånd. Och det skrämmer mig.
Det var hemmatjafs, saknaden av att när som helst kunna falla tillbaka på Emma och insikten av hur många som faktiskt insett att Skåne inte är världen och bestämt sig för att se resten, allt det där knäckte mig en aning. Det kan också varit en del saknade sömntimmar, men då kändes allt skrämmande sorgligt. Och jag kände mig ensam, på ett sätt som jag inte brukar.
Kalla mig dramatisk, men människorna som lämnar, och de som redan är borta, är en del av min vardag och utan dem känns det som en viss tid är på väg att avslutas. The end of an era, som Carrie så fint säger. Och jag är sällan förtjust i de förändringarna. Att färga håret är en sak, att flytta en annan.
Jag kommer sakna er.
Kommentarer
Trackback