Stammande attraktion
Säg mig, varför är det alltid så lätt att vara avslappnad, trevlig och rolig gentemot en person som man inte hyser någon större attraktion för? Borde det egentligen inte vara precis tvärtom?
Idag har jag varit med om konversationer av de båda olika slagen. En första, med en person som alltid lyckas skapa en sanslös attraktion, och personkemin oss emellan går nästan att ta på. Herregud vad denna man får mig i gungning och jag förbannar varje gång mig själv för att vara så tafatt i hans sällskap.
Det är inte det att jag sitter där, tyst som en mys och inte säger ett ord. Vi pratar och skrattar om allt mellan himmel och jord. Men inte helt utan visst besvär. Jag kan inte helt ignorera fjärilarna och både medvetet och omedvetet tänker jag på vad jag säger. Vill på ett patetiskt sätt vara intressant så illa att jag enbart gör mig själv nervös.
Kontrasten som fick mig att börja tänka var, när jag på vägen hem träffade en annan herre, som jag verkligen inte hyser den minsta attraktion för. Man tycker at det borde vara detta samtalet som var knivigt, men icke.
Att prata om ingenting var helt plötsligt hur lätt som helst, och när jag inte tänkte så mycket var mina spontana kommentarer tillbaka. De som får en att skratta. Och alla har känt egoboosten som kommer efter att någon skrattat åt ens skämt.
Jävlar vad det grämde mig när jag gick vidare sedan. Varför är man inte sådär rapp i käften när det verkligen gäller? Varför snubblar man och tvekar över ens egna ord när man verkligen behöver dem, och varför gör man det inte när det egentligen kvittar? För det är faktiskt inte någon jävla skurupskille jag planerar att snärja.
Fast jag antar, att om allt gick som smort skulle det inte vara kul. Jag offrar gärna en del snabba svar för de där fjärilarna. Det är början som är rolig. Fastän just den här början, varat ett tag..
Nu måste jag dock få tummen loss, rota fram en stass för i afton och doppa ansiktet i glitter och paljetter för att sedan spendera en kväll hos fröken hörberg. Och om jag planerar att se anständig ut innan tåget går har jag en smula bråttom.
Idag har jag varit med om konversationer av de båda olika slagen. En första, med en person som alltid lyckas skapa en sanslös attraktion, och personkemin oss emellan går nästan att ta på. Herregud vad denna man får mig i gungning och jag förbannar varje gång mig själv för att vara så tafatt i hans sällskap.
Det är inte det att jag sitter där, tyst som en mys och inte säger ett ord. Vi pratar och skrattar om allt mellan himmel och jord. Men inte helt utan visst besvär. Jag kan inte helt ignorera fjärilarna och både medvetet och omedvetet tänker jag på vad jag säger. Vill på ett patetiskt sätt vara intressant så illa att jag enbart gör mig själv nervös.
Kontrasten som fick mig att börja tänka var, när jag på vägen hem träffade en annan herre, som jag verkligen inte hyser den minsta attraktion för. Man tycker at det borde vara detta samtalet som var knivigt, men icke.
Att prata om ingenting var helt plötsligt hur lätt som helst, och när jag inte tänkte så mycket var mina spontana kommentarer tillbaka. De som får en att skratta. Och alla har känt egoboosten som kommer efter att någon skrattat åt ens skämt.
Jävlar vad det grämde mig när jag gick vidare sedan. Varför är man inte sådär rapp i käften när det verkligen gäller? Varför snubblar man och tvekar över ens egna ord när man verkligen behöver dem, och varför gör man det inte när det egentligen kvittar? För det är faktiskt inte någon jävla skurupskille jag planerar att snärja.
Fast jag antar, att om allt gick som smort skulle det inte vara kul. Jag offrar gärna en del snabba svar för de där fjärilarna. Det är början som är rolig. Fastän just den här början, varat ett tag..
Nu måste jag dock få tummen loss, rota fram en stass för i afton och doppa ansiktet i glitter och paljetter för att sedan spendera en kväll hos fröken hörberg. Och om jag planerar att se anständig ut innan tåget går har jag en smula bråttom.
Kommentarer
Trackback