Part trois

Sitter och småslumrar i Bruzelius mansion. Trött som attan är jag, trots mitt fjorton timmar långa sömnkoma och smålurarna därtill under dagen. Känns inte som om jag kommer gå med plus på sömkontot inatt heller. Det lutar mer åt nostalgi och sentimentala diskussioner.

Jag fasar verkligen inför imorgon. Jag känner att jag går allt närmre ett offentligt sammanbrott på kastrup. Jag har redan gråtit tre gånger hittintills, varav en tillsammans med Emmas mamma. Jag vet att jag har ett klent psyke när det kommer till hejdån, men det här känns illa. Det här är inte en vecka eller två, utan hela fuckade sommaren.

Det är dessutom sommaren vi lever för. Det är den vi pratar om resten av året. Jag känner mig låg ända ner i mina förstörda festivalfötter när jag tänker på att Emma inte kommer vara där under min home alonevecka, eller vara med under någon av alla spontana sommarkvällar på stranden.

Nej, det blir inte mer känslomässigt nakna utvik, jag är för trött. Som sagt, allt kommer komma på kastrup imrogon, och i bilen dit, och hem. För allvarligt talat, jag har inte riktigt kommit på vad jag ska ta mig till utan Emma i sommar. Attans apskaft, planer är vad jag behöver nu, planer är som en slags avledande manöver, psykisk rehab.
Inget jag skriver nu blir vettigt, antar att jag kunde varit lite effektiv och hjälpt till med packningen, och plundrat hennes garderob på det som lämnas hemma. Ja, så får det bli.