Part trois

Jag känner mig slagen. Inte bokstavligt, men ändå en smula fysiskt. Min dygnsrytm är helt ur fas, och jag är febrig igen. Jag antar att jag fick tillbaka förkylningen jag smittade bort förra veckan.

Jag vaknade tolv imorse, av frosskakningar. Gick upp, åt frukost, och gick och la mig igen. Vaknar fyra, av samma anledning som sist. Tar mig ner och in i köket, bara för att upptäcka att kylen ekar tom. Fuck.

Det faktum att jag har huset för mig själv ikväll känns dock som en smärre räddning. Ingen mamma som klagar på hur mitt rum ser ut. Inte någon pappa som stör sig på musikvolymen. Inte heller några bröder som oftast sysslar med störande verksamhet under all deras vakna tid.

Jag vill bara krypa djupt ner i ett varmt bad, för varmt. Så varmt att den skållande hettan svider mot huden, för att sedan svalna igen. Jag vill bara lämna all feber i det där vattnet och sen få vara frisk på första gången på två veckor.

Samtidigt som ena hälften skriker låt mig vara ensam, protesterar den andra. Jag känner ett barnsligt begär av att bli omhändertagen, omsluten.

Inte ens provivan mamma nyss kom hem med kan ändra på den saken, fast det känns iofs en smula bättre...