Promenad genom asfaltsoaser
Sommarlukten. Jag har inte känt den på tokigt länge. Förrän idag. Hela dagen har solen läckt värme ner på den nylagda asfalten längs gatan där jag bor. Lukten är densamma som efter ett varmt sommarregn. Blöt asfalt. Jag kunde inte hålla tillbaka leendet som sakta växte fram i mitt ansikte. Blöt asfalt är sommarlukten som ingen annan.
Så den sista biten hem började jag tänka på det där med lukter, kanske mest för att hålla mitt huvud sysselsatt. Men det finns vissa lukter som aldrig riktigt går att glömma helt.
Jag kom att tänka på den där parfymen Viktor använde när vi gick i nian. Hur jag alltid gick och snusade på hans hals för att han luktade så gott. Och sen hur han sträckte på sina ynka centimeter av längd av stolthet. Viktor. Det var jävlar i det längesedan.
Jag kommer heller aldrig glömma lukten av honom, nej inte längre av viktor. Utan honom. När vi låg där och för första gången någonsin på riktigt pratade. Hur han rörde om bland mina otämjbara lockar och jag bland hans. Hur vi låg tysta och bara såg på varandra, och hur jag till slut somnade, med huvudet mot hans bröst, guppande i takt med andetagen. Han luktade salt, nästan som havsvatten. Jag kan inte hålla tillbaka en rysning vid det där minnet.
Mina luktfunderingar vandrar vidare, till syrenerna. Som jag nog inte enbart hyser kärlek till utan även en smärre allergi. Jag kan aldrig motstå att knäcka en kvist att köra näsan i på väg till stationen, för de luktar så gott. Det slutar alltid med att jag blir snuvig, fast jag tänker inte sluta för det.
Lukten från den där bilen, har också etsat sig fast och allt som sades däri.
Sen hann jag inte tänka mer, för då stod dörren där och jag väcktes ur luktdrömmarna och mindes hur hungrig jag var. Fast smaker är inte lika minnesframkallande att fantisera om...
Så den sista biten hem började jag tänka på det där med lukter, kanske mest för att hålla mitt huvud sysselsatt. Men det finns vissa lukter som aldrig riktigt går att glömma helt.
Jag kom att tänka på den där parfymen Viktor använde när vi gick i nian. Hur jag alltid gick och snusade på hans hals för att han luktade så gott. Och sen hur han sträckte på sina ynka centimeter av längd av stolthet. Viktor. Det var jävlar i det längesedan.
Jag kommer heller aldrig glömma lukten av honom, nej inte längre av viktor. Utan honom. När vi låg där och för första gången någonsin på riktigt pratade. Hur han rörde om bland mina otämjbara lockar och jag bland hans. Hur vi låg tysta och bara såg på varandra, och hur jag till slut somnade, med huvudet mot hans bröst, guppande i takt med andetagen. Han luktade salt, nästan som havsvatten. Jag kan inte hålla tillbaka en rysning vid det där minnet.
Mina luktfunderingar vandrar vidare, till syrenerna. Som jag nog inte enbart hyser kärlek till utan även en smärre allergi. Jag kan aldrig motstå att knäcka en kvist att köra näsan i på väg till stationen, för de luktar så gott. Det slutar alltid med att jag blir snuvig, fast jag tänker inte sluta för det.
Lukten från den där bilen, har också etsat sig fast och allt som sades däri.
Sen hann jag inte tänka mer, för då stod dörren där och jag väcktes ur luktdrömmarna och mindes hur hungrig jag var. Fast smaker är inte lika minnesframkallande att fantisera om...
Kommentarer
Trackback