Release me
Det är nu jag borde komma med en genial headline, som innefattar allt det roliga i de gågna dagarna, och sedan därefter följa upp med ett lika berättande inlägg, som mest skulle innefatta interna detaljer.
Men det står helt still i mitt huvud. Det är så mycket att jag inte vet var jag ska börja, eller vad som är värt att berätta, för om jag skulle tagit med allt skulle ingen ändå orkat läsa.
Det finns oändligt många historier. Om återseenden och första gången träffar. Om höjdhopp över tält. Om Vi i villa. Om hela vår fina familj och vårt sångtåg genom cempingen. Om laleh i eftermiddagssolen. Eller kanske om dåliga omdömen, och några bättre. Om Jonnies utlovade och genomförda kullerbytta på det leriga dansgolvet på red bullscenen. Om sjaljakten genom hela campingen. Om ösregnet och den blöta kollektivsömnen i vårt läckande tält. Eller helt enkelt om allt det andra. Jag vet inte, inte ens någon bra rubrik lyckades jag med.
Att vara tillbaka hemma och också en konstig känsla. Det är tyst, ett smärre vakuum. Precis som det som infann sig när vi kom hem från Paris. Jag sitter och tittar lite på bandet då och då, vrider på det för att redan se märket det efterlämnat i solen.
Just nu är jag rastlös som aldrig förr. Dygnsrytmen är duktigt rubbad och min kropp har näst intill vant sig vid enbart ett par timmars sömn varje natt.
Skönaste var nog dock det nästan timlånga badet. Att känna hur festivaldammet sakta rann av mig. Att skrubba bort precis all smuts, fila fötterna till igenkännlighet. Att känna hur håret för första gången på nog en vecka lukta av det goda responsbalsamet istället för den där lökiga lukten som aldrig ville lämna vårt tält. Att vara ren igen, det är nog det bästa med att vara hemma.
Nu ska jag dock släpa med laptopen ner i min saknade säng, se hur många greysavsnitt som krävs för att jag ska somna. Detta i en kombo av temängder och release melåten.
Jag vill inte vara hemma
Men det står helt still i mitt huvud. Det är så mycket att jag inte vet var jag ska börja, eller vad som är värt att berätta, för om jag skulle tagit med allt skulle ingen ändå orkat läsa.
Det finns oändligt många historier. Om återseenden och första gången träffar. Om höjdhopp över tält. Om Vi i villa. Om hela vår fina familj och vårt sångtåg genom cempingen. Om laleh i eftermiddagssolen. Eller kanske om dåliga omdömen, och några bättre. Om Jonnies utlovade och genomförda kullerbytta på det leriga dansgolvet på red bullscenen. Om sjaljakten genom hela campingen. Om ösregnet och den blöta kollektivsömnen i vårt läckande tält. Eller helt enkelt om allt det andra. Jag vet inte, inte ens någon bra rubrik lyckades jag med.
Att vara tillbaka hemma och också en konstig känsla. Det är tyst, ett smärre vakuum. Precis som det som infann sig när vi kom hem från Paris. Jag sitter och tittar lite på bandet då och då, vrider på det för att redan se märket det efterlämnat i solen.
Just nu är jag rastlös som aldrig förr. Dygnsrytmen är duktigt rubbad och min kropp har näst intill vant sig vid enbart ett par timmars sömn varje natt.
Skönaste var nog dock det nästan timlånga badet. Att känna hur festivaldammet sakta rann av mig. Att skrubba bort precis all smuts, fila fötterna till igenkännlighet. Att känna hur håret för första gången på nog en vecka lukta av det goda responsbalsamet istället för den där lökiga lukten som aldrig ville lämna vårt tält. Att vara ren igen, det är nog det bästa med att vara hemma.
Nu ska jag dock släpa med laptopen ner i min saknade säng, se hur många greysavsnitt som krävs för att jag ska somna. Detta i en kombo av temängder och release melåten.
Jag vill inte vara hemma
Kommentarer
Trackback