Part trois

Jag är kärlekskrank. Och jag gillar det inte alls. Dagboken, ger mig en känsla av inre död och en skopa frustration. Och allting grundar sig i en småusel dag. Efter den flitiga morgonträningen imorse har jag bara tragglat runt i en tjock dimma. Dimman resulterade i trötthet, tröttheten i småklurerier, klurandet i nostalgi, nostalgin i... ja, ni fattar.
Jag har en tokig hatkärlek inför den där nostalgin. Att jag sedan stötte på Tingan och fick ett samtal därtill som fick mig att klura ännu mer. På M och de där stunderna på ip.
Alla som varit i närheten av mig indag kan intyga att den trevliga bitterheten från good old days är tillbaka, och starkare än någonsin. Jag menar jag är varken svartsjuk eller sårbar, det är inte jag. Jag blir tokig, hela jag är totalt borttappad. Hua, heja tonårsdramatik. Nu ska jag lyssna på Kent, beskyddaren är fortf lika god. Och Anna Ternheim. Hello emochild, i'm so in...