(Som en nybadad labradorkänsla)
Jag älskar oss. Det där viet ligger så härligt djupt rotat, och jag hoppas att det aldrig någonsin försvinner. Att fastän det skulle gå flera år utan att vi sågs, att allt skulle vara som vanligt. Bara närvaron lugnar, allt är så annorlunda nu. Jämt. Jag kommer nog aldrig bli helt frisk. Och jag vet inte om jag ens vill det heller.
Kommentarer
Trackback