Part trois

Sitter med Oh Lauras album och läser gamla, gamla blogginlägg. Från högstadiet. Från sommarstunder. Från dagarna innan och efter Hultsfred. Från mina home aloneveckor. 

Jag är så förbannat trött på hösten. På skolan. På saker som måste göras. Och på hur lite tid som finns över till impulser, till spontaniteter, till sånt som inte innefattar det rutnät av rutiner som snart kommer kväva mig.

Jag saknar att vara brun. Jag saknar Big. Tillgänglighet funkar som påminnelse. Påminnelsen är en balansgång mellan kittlande nostalgi och svidande saknad. Jag saknar att kunna sova med sommartäcke. Jag saknar festivalkänslan. Jag saknar Jonnie & Nisse, och bilrundorna, när Nisse skrämde mig galen, Jonnie och jag spräng oss utmattade på fälten och NIN dånade ur högtalarna. Jag saknar högstadiet, och kravlösheten. Att vara ständigt off task. Jag saknar min tänkta hösträddare. Ja, fan i helvetet vad jag saknar.

Och Emma Bruzelius har alltså numera pojkvän. Jag antar att jag helt enkelt får vänja mig.