Running up that hill

Sitter och lyssnar på Kate Bush's cover på Placebos smått sönderspelade låt och njuter av att verkligen inte göra någonting. Jag orkar inte, och är inte alls sugen på att lämna min underbara säng. Min hypokondriska sida skylle det hela på eventuell feber. Är säkerligen utbränd också. Säkert.

Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär. Jag trodde att jag hade hösträddaren säkrad. Och att "se film" med någon som egentligen förtjänar ngt riktigt känns inte längre som en bra idé. Tess och jag pratade om att man kanske borde nöja sig med något som är bra men inte outstanding. Men jag kan inte göra det just nu. Inte när jag blir påmind om att det som är bättre, verkligen finns där.

Så, vad vi lärt oss genom detta blogginlägg är följande. Jag är sexton år och har lätt för att överdramatisera, och sakna. Fine, då får det vara så.

Och filmen från igår, finns inte med text. Men Timmie var god nog att kolla iaf. Nu ska jag roa mig med mer OC och prova kläderna igen. Mihi.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback