Walking down memory lane
Jag kommer alltid vara sentimental. Jag kommer alltid ha svårt för att helt komma över och släppa taget. Att älta har på något sätt blivit min grej under de senaste två åren.
Måndagen i Hässleholm kändes mest som en sjuk deja vu-upplevelse. Skillnaden var att det inte längre var sommar, utan nu kallt och mörkt. Annars var allt sig likt. Samma klaustrofobiker, samma rum, samma säng, samma musik att somna till. Ibland är det skönt att vissa saker verkligen inte förändras.
De som känner mig vet att jag inte hör till beundrarskalan av större förändringar. Jag ser helst att folk förblir som de varit och fortsätter med det. De senaste gångerna någon nämt Big har det varje gång lett till att min egna illusion blir allt mer trashad. Förändringen är till det sämre, och skrämmer mig så jävligt. För av någon anledning bryr jag mig fortfarande. Samtidigt känns det frustrerande att veta att vad jag skulle vilja säga inte skulle ha någon effekt. För vi känner inte varandra längre. Ändå känns det som att jag blir konstant påmind om hur jävla vi bra vi varit och är ibland. Varför? För att jag ältar. That's what I do.
Övrigt. De nya UGGsen sitter dock jävligt fint och varmt på fötterna. 32an känns jävligt tom nowdays. Och jag villvillvill se Bonde do role på debaser imorgon.