Nostalgi
Vaknade av att min bror levde rövare i rummet bredvid. Hade kvar en svag minnesbild av min dröm. Hultsfred. Rysningar letar sig ner för min ryggrad.
När jag tittar ut nu, ser hur vinden sliter i träd och gren under en himmel som garanterar regn, då känns den där veckan i juni ofattbart avlägsen. Det känns jobbigt när jag inser att jag mer och mer börjar glömma små detaljer. För jag vill minnas allt, liksom etsa fast det, så att det aldrig försvinner helt.
Vårt kollektiv var det bästa någonsin. Vi blev den bästa sjungande familjen dessutom, jag, mamma och lillebror. Såsmåning om blev Jonnie även pappa och Nisse farfar. Ja, våra sångtåg minns jag.
Kommer ihåg laleh i eftermiddagssolen, Smk när jag var regnkall och ofattbart trött, Uffie när vi dansade på minsta möjliga yta. Och att det kunde bli stämningsfullt nog att hångla sig igenom Ozzy, det skrattar jag mest åt idag.
Det är kanske en aning naivt att säga att jag åkte därifrån med cirkus trettio nya bra vänner, men det är ändå inte helt osant. Höjdhoppande sjaltjuvar, världens bästa Jonnie och Nisse lämnade ändå någon form av spår bakom sig. Men just nu vill jag ha tillbaka allt. Varenda känsla, varenda en av de solstrålar som sakta färgade huden där vi låg, utslagna på liggunderlag och i solstolar om dagarna, jag vill ha tillbaka den där uppsluppenheten, känslan av att ingenting egentligen spelar någon roll. De där telefonsamtalen... Jag saknar till och med kontakten med människor som inte ens var där.
Jag saknar det, så att det bokstavligt talat, gör ont. Det kniper i magen. Men det kan också bero på att jag drack kaffet för fort.
När jag tittar ut nu, ser hur vinden sliter i träd och gren under en himmel som garanterar regn, då känns den där veckan i juni ofattbart avlägsen. Det känns jobbigt när jag inser att jag mer och mer börjar glömma små detaljer. För jag vill minnas allt, liksom etsa fast det, så att det aldrig försvinner helt.
Vårt kollektiv var det bästa någonsin. Vi blev den bästa sjungande familjen dessutom, jag, mamma och lillebror. Såsmåning om blev Jonnie även pappa och Nisse farfar. Ja, våra sångtåg minns jag.
Kommer ihåg laleh i eftermiddagssolen, Smk när jag var regnkall och ofattbart trött, Uffie när vi dansade på minsta möjliga yta. Och att det kunde bli stämningsfullt nog att hångla sig igenom Ozzy, det skrattar jag mest åt idag.
Det är kanske en aning naivt att säga att jag åkte därifrån med cirkus trettio nya bra vänner, men det är ändå inte helt osant. Höjdhoppande sjaltjuvar, världens bästa Jonnie och Nisse lämnade ändå någon form av spår bakom sig. Men just nu vill jag ha tillbaka allt. Varenda känsla, varenda en av de solstrålar som sakta färgade huden där vi låg, utslagna på liggunderlag och i solstolar om dagarna, jag vill ha tillbaka den där uppsluppenheten, känslan av att ingenting egentligen spelar någon roll. De där telefonsamtalen... Jag saknar till och med kontakten med människor som inte ens var där.
Jag saknar det, så att det bokstavligt talat, gör ont. Det kniper i magen. Men det kan också bero på att jag drack kaffet för fort.
Kommentarer
Trackback