Gonna kick you out, let the sunshine in

Jag har inte varit alltför aktiv när det kommer till bloggen den senaste tiden. Allt i min omgivning tycks gå i ultrarapid och när jag väl känner för att skriva känns det som att så mycket hänt att jag inte har någon aning om var jag ska börja. Men jag ska försöka nu.

 

Igår fyllde Hannah år. Arton. Det känns alldeles för stort och vuxet, enligt mig är vi fortfarande en drös snorungar som inte vet alltför mycket om livet. När vi väntade på att hon skulle bli skjutsad till stan satte vi oss i Västra Hamnen, delade en flaska rosé och diskuterade hur bra sommaren kommer bli. 

 

Vissa stunder går det inte att vara negativ, cynisk eller bitter. När vi satt där och såg solen trilla allt djupare ner i molnhorisonten var precis en sån stund. Jag kan inte riktigt komma på någonting som är rakt igenom dåligt just nu.

 

 

 

image464

 

 

Vi firade Hannah med champagne, ballonger och lämnade stolt över vår present i form av ett stort fotokollage och en fyra timmar lång dressinutflykt med picknick och oss själva, att spara tills värmen kommer på riktigt. Det blev en trevlig kväll. Vi har alltid trevlgit.

 

Idag blev också en sån där solig dag, där det känns mördande att vistas inomhus. Så vi smet, och lade oss platta i solen på samma plats vi satt igårkväll. Vi diskuterade imorgon, som förmodligen kommer resultera i en utgång och skrattade lite åt Mette som tycks vara mer kärlekskrank än någonsin.

 

På tal om kärlekskrank och allt därtill fick jag precis bekräftelsen på hur lätt det är att vara liten. Tåget är nämligen intaget av ett dagis, och brevid mig sitter en liten pojke och en flicka. Plötsligt lutar sig flickan fram och säger "Linus, jag älskar dig". Pojken ler och blir röd om kinderna. Men så lätt var det.

 

Nu ska jag släpa ut mitt duntäcke på balkongen och somna där. Det är för fint väder för att vara inomhus. Inte ens med den förkylningen jag sitter inne med lockar det att stanna inne. Förkylningen som jag förmodligen fick av att ta ut vårvärmen i förskott och sitta i bara kofta fram till sju. Men vad gör man inte för känslan..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback