Part trois

Jag har fått pippi på Veronica Maggio. Originell, söt, svensk soul som även visade sig vara fin live. Tydligen verkar det vara den typen av musik som bör avnjutas som en del av en duo. Mölleplatsen kryllade av söta, kära popparpar igår. För en månad sedan skulle den åsynen gjort mig bitter, igår log jag mest. Kanske för att jag lämnade vår lilla gräsplätt för att gå rakt in i en kram, och något som kanske kommer göra hösten lite varmare.

Idag fick jag vakna sent, för att sedan krypa upp och åka ut till jobbet. Vi skulle ha vin- och menysmakning, som det så tjusigt heter. Vinet och efterrätterna var nog det som tilltalade oss mest och när jag till slut landade på tåget hem, var världen runtomkring en aning suddig i kanterna.

Hela sommaren på Ystads Saltsjöbad har för övrigt handlat om Terassen, restaurangens uteservering. Varje dag har det burits ut röda filtar, meckats med parasoller och tänts ljus. Men inte nu längre.

När vi ätit upp och gick ut och satte oss på trappan för lite luft såg det mest ensligt ut. Ett tunt täcke av bleknande höstlov låg på borden, och de enda gästerna på plats var några envisa getingar. Tydligen har hösten hittat hit också.

Men jag klagar inte. Jag gillar den där höstkänslan. Jag gillar att vakna av att regnet slår mot rutorna, eller av att vinden sliter i träden utanför. Jag gillar att krypa ner bland mina täcken, dricka för mycket te, och slå ihjäl tiden med bra filmer.

För varje gång jag går den där promenaden från tågstationen till Saltsjöbaden, tycks träden bli kalare och de löv som envist klamrar sig kvar tycks ha gulnat ytterligare. Men det är okej. Jag känner mig rätt klar med sommaren.

Den blev inte i närheten av vad jag tänkt mig, men jag skulle heller aldrig få för mig att kalla den dålig.

Med hultsfred som start skulle den nog inte kunnat börja bättre. Några dagar av ansvarslöshet, helium, tomten, vild dans, och ett nittio minuter långt glädjerus i form av The Hives. 

Dagarna på jobbet har heller inte varit fyskam. Vi har skrattat, kramats, gnällt en aning och krossat glas. Jag fick vara med, och blev accepterad som restaurangfamiljens lillasyster, och jag är väldigt förtjust i mina nya syskon. Och i tant Sara förstås!

Stunderna med fyran har tyvärr lyst med sin frånvaro. Vi har varit upptagna, jobbat och umgåtts med utbytesstudenter från Frankrike (på riktigt faktiskt). De kvalitetstidsdagarna vi trots allt har lyckats klämma in har dock varit väldigt trevliga. Vi fick till en bra, och knäpp kväll på KB, det har varit frukostdater, vinkvällar, oändliga telefonsamtal och en del annat.

Visst, sommaren har inte varit guld och glitter rakt igenom. Jag fick bittert erfara att människor förändrats, och personer som en gång var allting, orsakade tårar och smärta, tills insikten om att de inte längre var så bra sjunkit in. Det gjorde ont i början, men det känns bättre nu. Jag antar att jag är fri. Men det är sorgligt att något som en gång var fint, skulle sluta sådär. Och, i hemlighet saknar jag ibland att skratta så som bara vi skrattade.

Men, för det finns ett men. Ett stort, och alldeles fenomenalt men. Det finns andra som kompenserar för idioter tusen gånger om. De där människorna som torkar tårar, och gör om dem till leenden och efter ett tag till och med till skratt. De där människorna som jag kallar för vänner. 

Sedan finns det andra, som får mig att inse att alla inte är dåliga. Som får fjärilar att dansa i magen på mig. Som har väldigt tjusiga händer. Som kanske, kanske är något.

Så, med dessa andra i min närhet, får hösten gärna komma. Jag planerar personligen att välkomna den, genom att boka en klipptid nu när jag är ledig. Mina toviga lockar, som sol och saltvatten slitit ut ska kapas, och mina solblekta slingor ska begravas under ett chokladbrunt färgtäcke.

Nystart. På alla håll och kanter.