Part trois

Det känns som att jag läst det hundratals gånger. Den där textraden som sätter punkt för allting. Punkt för några år, dramatik och känslosvall. På både gott och ont. Skulle man se cyniskt på det hela, så var det jag som vann. Jag som gick. Men det känns fel. För det var inte bara skit. Det fanns saker, och stunder som jag kommer sakna ett tag. Men det känns som det var nog nu. Som att det inte finns mycket mer att få ut av det, mer än destruktivt beteende och mer dramatik.

Jag ligger nedkrupen i mina säng, påpälsad av ett antal klädlager och med en varm tekopp inom en armlängds avstånd. Det regnar ute, och himlen är kompaktgrå. Vaknade imorse av beskedet att jag inte behövde jobba, vilket jag nog är ganska tacksam för. När jag vaknade för andra gången kände jag nämligen att jag fått en gäst. Den årliga höstförkylningen är på ingång. Den som varar från augusti till slutet av april ungefär.

Jag frossfryser och det känns som att mitt huvud lagt på sig några extrakilo över natten. Finemang, precis vad jag önskade mig såhär i skoltider och höstkyla, en årsförbrukning av snor och snuva. Tack för den.

Jag ska dock sluta tycka synd om mig själv, svepa mitt te och slänga ihop lite fin musik till kräftskivan ikväll. Det ser ju inte ut att bli julgransdans under bar himmel som förra året, men visst borde vi kunna svänga våra lurviga till smk under skydd av ett partytält. En mysig och förkylningsvänlig efterfestskiva får det också bli.

Såhär såg det ut förra året:

Vi åt hala kräftor.

Matilda hon dansade som om det var sista dagen i livet. Pylle vände andra sidan till.

Somliga nyttjade studsmattan.

Andra spelade twister.

Och vi hade kul mest hela tiden.