Part trois

Jag fick alltid skit för sentimental svaghet förr i tiden. Jag kunde frossa i nostalgi, älska det och samtidigt förakta det lika jävligt. Det skadade förmodligen lika mycket som det reparerade, och eftersom det gick jämt ut, kändes det mer okej.

Nu ikväll, när jag egentligen letade efter försvunna mattepapper, hittade jag ett gammalt block, i vilket det låg dagbokssidor, brev och oviktigt klotter. Jag funkar nämligen som så, att min ventilation tar form i skrift. Någonstans känns det liksom rehabiliterande att låta alla tankar och känslor rinna genom kroppen, ut i fingrarna, genom pennan och ner, som en skugga av blyerts, på tomma sidor.

Jag menar inte att jag spyr ut mina känslor och humörsvängningar för allmänheten i bloggen. När jag verkligen behöver ventilation, då skriver jag alltid för hand, och på något sätt omvandlar det psykiska till någonting fysiskt.

Så med nostalgiskatten i hand kunde jag helt enkelt inte låta bli. Det var längesedan jag frossade sist. Så jag började läsa, och har nu, trekvart senare, bara hunnit halvvägs. Texterna framkallar allt från sommarlängtan och knivskarpa minnesbilder, till saknad och sällskapssjuka. Texterna sträcker sig från slutet av nian, fram tills nyår nu. 

Jag kommer ihåg när vi cyklade från skolavslutningen. Fria, sorgsna och samtidigt fulla av glädje och förväntan. Jag kommer ihåg alla kvällar i Bussjöhuset, och jag saknar det fortfarande. Jag kommer ihåg de där sommarfesterna, när allt förstånd och vett var så lång borta. Jag kommer ihåg alla gånger vi plankade in på badet, och några gånger då kläder inte existerade och allt blev mycket roligare.

Jag kommer ihåg hur jag hånglade in ett nytt år, barfota, i en vattenpöl som nådde mig över anklarna. Jag minns ett antal svettiga, hesa och underbara konsertkvällar. Jag minns ett antal romanser, eller vad de borde kallas, både mer och mindre olämpliga. Jag minns den ständigt återkommande skiten, som alltid verkar finnas där. Jag kommer ihåg Paris, vilda nätter, vackra fransmän och hur Mette blev Mette.

Jag minns den där rasten, under dagarna med blomjobbet, när vi skrattade sådär mycket att vi tillslut glömt hur det började. Jag minns hultsfred, och hur jävla glad jag var den veckan. Jag minns lillebror, och våra sångtåg. Jag minns Laleh i varm eftermiddagssol. Jag minns vakuumet vid hemkomsten. Jag minns Jonnie och Nisse, nybakade bullar, Matrixamarathon, NIN och åkerdans. Jag minns hur jag lärde känna Robin, och hur glad jag var att jag blev en vän, och inte något offer.

Jag minns en sommar utan Emma, och hur konstigt det var. Jag minns Jason Mraz. Jag minns jobbet, de fula byxorna och de långa rasterna. Jag minns sommarslutet, och alla avsked. Hur folk flyttade och for, för plugg, jobb och säsongande. 

Jag minns hösten, hur annorlunda allt blev. Hur vi gled isär. Hur andra fyllde den platsen. Hur rutiner förändrades. Hur jag inbillade mig vara immun mot Big, mest för distansen.

Nostalgi är hatkärlek, på alla håll och kanter. Fastän vissa minnen skulle jag offrat allt för, bara för att få återuppleva. Den där cykelturen, friheten och vänskapen. De där sommarkvällarna, när allt vett och förnuft var så avlägset det bara kunde varit. Den där sömnen, och samtalet innan. En av de stunderna när vi var som bäst, och det framkallade känslor som fick hela kroppen att le. Jag skulle vilja ha tillbaka hultsfred, ett sångtåg och den där tokiga spänningen när festivaloskulden rök. Jag skulle vilja dansa som en idiot, med Jonnie på en åker, medans Nisse är irriterad över att vi är helt vilse. Jag skulle vilja tillbaka till den där första daten, som egentligen inte var någon date. När vi skrattade utan att veta varför, snuddade vid varandra utan att egentligen behöva.

Jag skulle vilja tillbaka till alla de där vårdagarna i Västra hamnen. Den där gången när vi halkade, och skrattade så att vi inte kunde få luft. Jag vill återuppleva julgransdansen för första gången, utförd av Matilda i en mysig solnedgång. Det, och ett antal andra minnen vill jag göra om. Innan alla detaljer försvinner.

Och breven. De är så fulla av mig att jag ryser. Jag kommer inte ens ihåg att jag tänkte, eller kände så. Det enda som kan sägas om dem, är att de borde postats