Part trois

Jag älskar lovkänslan, och därmed också vetskapen att det inte gör någonting att helgen gick fort. Det gör heller inte så mycket att den inte gick till världshistorien som en av de bästa.

För att sammanfatta allt som hänt snabbt då. Bandsläppet till hultsfred i måndags eller tisdags, fick alla, mig själv inkluderat, att jubla. Rufus, Miss Li, Johnossi får mig att längta till skitigt och alldeles underbart festivalliv.

Monkirean fick mig också att jubla. Fyra tishor rikare, och 80 pix fattigare kändes som en bra deal i torsdags. Kvällstid stoltserade jag äntligen med mörkröda läppar dessutom.

Fredag började bra, och slutade åt helvete. De goda vibbarna jag hade när vi lämnade lägenheten dog någon gång på en grusig trottoar, eller i en diskussion som inkluderade löften om telefonsamtal. Det jag grämer mig mest över, är att om det inte varit mig det handlade om, hade jag kunnat ha så jävla roligt åt skiten. Skadeglädje skulle kännas bättre.

Att starta dagen med den puligaste sconesfrukosten någonsin var precis vad jag behövde. Roadkillmoment lördag morgon, skulle vara en grov underdrift för min del. Hua.

Igårkväll hasade jag mig, någorlunda hel efter ett par ipren och otaliga vattenglas, till Mette där hon mötte mig med tokgod mat. Vi skrattade lite pånytt om hur pinsam jag var i fredags och tog oss sedan mot Kateb för en tydligen såkallad "session". Highlighten under den visiten var att vinna vadet, även om straffet aldrig fullföljdes.

Idag dans och lazy ass Greysmarathon i en nybäddad säng. Nu ska jag simma en stund i klädhavet på mitt golv med The doors som sountrack. A demain.