Part trois

Jag somnade till slut igår. Nog av ren utmattning. Precis när jag slöt mina ögon och bestämde mig för att radera omvärlden vibrerade min mobil. J. Det var så fin timing och fastän det bara var några rader text fick de mig att känna mig mindre ensam. Så istället för att tänka på hur ont det gjorde, snurrade jag runt bland mina täcken och snusade in doften av en annan människa. En bättre än den som gjort mig ledsen.

När jag vaknade imorse bestämde jag mig för att inte offra mer känslor på det. Så jag gick upp, tvingade i mig lite mat och lade mig i solen. Jag har lyssnat på fin musik hela dagen, och försökt förstå lite av den franska boken jag fick. Det gör fortfarande ont, och mitt huvud bultar av en satans vätskebrist. Men kanske var det bra på något vis. Nu är det verkligen över. Jag är fri.

Och jag vet att det kommer sluta göra ont efter ett tag. Och jag vet att jag har någon bättre runt hörnet, någon som känns som en person som inte kommer göra mig illa på det här sättet.

Och jag har mina vänner. Igår, när allt bara var fel, satt Hannah i andra änden av telefonen och bara var där, fastän jag grät för mycket för att säga något förståeligt. Men hon var där. Och det kommer sluta göra ont. Och solen skiner. Och jag har sommarlov. Och snart är jag ledig i flera dagar. Och det kommer bli bra. Och nu vibrerade mobilen till igen. J. Räddning.