Part trois

Jag har aldrig uppriktigt trott att jag skulle sälla mig till dem med en smärre förälskelse i Håkan Hellström, men efter hans spelning i fredags vet jag att jag numera är en av dem. Jag bara stod där och log, samtidigt som jag lät hans vackra ord skölja över kroppen. 

Men Håkan var inte allt. Siestan var så mycket annat. Att få leva destruktivt, skitigt festivalliv efter nästan ett år av längtan försatte mig nästan i extas. Jag trivs så bra där. I ett par dammiga jeansshorts och aviatorshades med tovigt hår och solbränd hud. Bland spontanmänniskor och i det här fallet även flera återseenden. Det var kul att träffa Robin igen, även om det innebar att brottas i nässlor och andra fysiska skador. Han är snäll innerst inne. Sprang även på folk både från nyår och från Hultsfred 07. 

Ligger nu nerkrupen i sängen och känner hur mina ögonlock börjar trilla ihop. Egentligen är jag helt slut i kroppen. Min röst, eller vad som återstår av den är inte mycket att hurra för och jag ligger inne med en öm fot, några blåmärken och ett skrapat knä. Fast det spelar ingen roll, för kompensationen var inte så pjåkig.

Så egentligen, vad är en borttappad mobil för fyra dagar av lycka, med de bästa människorna jag vet och en perfekt imitation av Pumba?