Musikmän

Musik är sexigt. Eller rätt musik är sexigt. En pojke med en gitarr, ett dånande trumset eller den där söta saxofonen som Alfred präntade in i minnet på mig, under min tid i en lam skolorkester.

Jag blir sådär löjligt knäsvag av personer som sitter inne med en musiksmak som försätter mina trumhinnor i extas. Det går nog lätt att avläsa om man slår i mitt register över både stora och små kärlekar, och tokig engångsattraktion.

 

Vi har han med gitarren. Som frustrerat försökte sträcka ut mina fingrar så att jag kunde ta ackorden den sommaren han bestämde sig för att lära mig spela gitarr. Han med stora ögon och ett pojkaktigt leende som satte mig ur balans vad det gällde både gitarrspel och rationellt tänkande. Han introducerade mig för musik som jag idag fortfarande älskar och minnet av när jag vilade mitt huvud mot hans bröst och han sjöng på Slow dancing in a burning room, det känns omöjligt att skaka av sig.

 

Elvis är heller icke att förglömma. Egentligen var de inget alls. Åtminstonde inte långsiktigt. Men vanliga dagar blev lite roligare och att läxa upp någon med legender i utbyte mot akustiska ballader var inte fyskam.

 

Icke att förglömma är Damien. Vi älskade Cannonball, han försökte få mig att börja röka och jag var nog irriterande prydlig och tillknäppt. Ändå är jag nog den värsta av oss om man ser tillbaka på det hela, som slutade i aggressioner och rann ut i sanden. Damien kanske inte är något att bygga på.

 

Den som bjöd på mest nytt är förmodligen househerren. Så fort jag hör Justice tänker jag på en kall källare i Hässleholm. Det låter som ett våldtäktsscenario, men det blev det aldrig. Jag blev aldrig något offer. Istället blev han en vän, som då och då får mig att ge vika för soft electronica. Booka shade känns som en bra erfarenhet.

 

Och Hives. Det var bara ett sånt fint samförstånd att inga fler ord borde slösas på saken. Det var inget utbyte, utan mer samförstånd. Fint sådant dessutom.

 

Och Heartbeats. Jag lyssnar på den och får chills för en sekund. Det var konstigt det där, som bara slog till från ingenstans. Hårt också. Det var fint och samtidigt fel, och jag blev för ett tag alldeles knäpp. Att samtidigt inte få chansen till luft och avstånd gjorde saken ännu konstigare. Fel är ett fult ord, men kanske är det lika bra ibland. Jag är nog snart mig själv igen.

 

Fast egentligen spelar inget av det här någon roll. Jag ska ju ändå gifta mig med Howlin.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback