Part trois

Det var längesedan jag skrev. Överhuvudtaget. Det har inte berott på brist av händelser, snarare tvärtom och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag sitter av en period av verbal förlamning nu igen, förmodligen för att jag tänker för mycket. Analyserar, reflekterar, rationaliserar. Allting handlar i grund och botten om dem. Alltid dessa dem.

De tycks alltid ligga bakom mitt tidvis överdrivna tänkande. De står för euforiska rus, och djupa dalar. Tonårsdramatik någon, ibland misstänker jag att jag själv sitter inne med för mycket. Jag är rädd att det ska gå åt helvete igen. Jag är rädd att jag inte kommer vara den som går. Jag är rädd för att substitutet eller kanske botet till feltänkandet den senaste tiden är ännu värre. 

Men jag kan dealen. Villkor och förutsättningar är desamma. Inget har förändrats. Jo. Vi har. Jag är annorlunda och de förändras ständigt. Ändå verkar viet förbli oförändrat. Jag kan inte låta bli att älska det faktumet. Förändring brukar jag inte uppskatta.

Men det var inte tänkt att det här skulle handla om dem. Det finns bättre saker att skriva om. Väsentligheter, för en gångs skull. Som hur fint det är att se gamla par som håller i hand. Eller känslan av ett ljummet sommarregn, och asfaltslukten som det lämnar bakom sig. Det finns annat, mer väsentligt. Jag måste bara påminna mig själv om det. Jag måste skära ner på kaffekonsumtion också.

Jag har börjat träna igen förresten. På måndag blir det på riktigt. Med dans, gymmande och morgonpromenader. På söndag börjar jag jobba. Jag får nog motvilligt erkänna att rutiner har en lugnande inverkan.

Att lyssna på Håkan och läsa i en hammock är också lugnande.

(Hoppas att det duger Hannah.)