Farfar
Ibland räcker inte ens all kärlek i världen till för att rädda någon från sig själv. Det river och sliter i mig, när jag ser honom förändras. Hur hans sinne fördunklas och hans ton blir skarp. Jag saknar min farfar.
Någonstans känns det bra att inte vara ensam. Att vara två om ett likadant problem. Att inte behöva förklara det svåra, utan bara tyst förstå. För det känns som om, att när man sätter ord i det, blir det mer verkligt. Men jag är glad för den förståelsen även om jag önskar att vi var problemlösa.
Men allting är inte grått, även om vädret och lite till varit det. Vi omvandlade alla inställda lektioner till ett scones-party ute på altanen hos mig. Och igen slås jag av hur mycket jag tycker om de där människorna, som alltid får mig att le.
Kommentarer
Trackback