Part trois

Jag trodde att jag hade tagit bort den. Den där bilden på oss. Där vi ser så glada ut. Där solen lyser på solbrända ben och blekta lockar. Där jag skrattar åt något du sa. Där du har händerna i mitt hår, som blivit alldeles vilt av saltvattnet. Den där bilden där vi tittar på varandra som att inget annat fanns runt om och som inte visar minsta tecken på att vi några veckor senare skulle falla isär igen.

Den där bilden får det att suga i magen. Den får det att klia i kroppen på mig och att sakna den där känslan, det där berusade, euforiska tillståndet man försätts i när man är sådär tokigt kär och får allt tillbaka av personen. När inget kan röra en, och tanken på att det skulle kunna gå åt helvete är den mest absurda i världen.

Jag saknar oss när jag ser bilden. Jag saknar min vän. Han som gör stora saker små, och alltid får mig att le även om jag inte vill. Jag saknar de regelbundna catch-upsen, att bli uppdaterad på varandras vardag. Jag saknar inte att vara kär i just honom, för det lärde vi oss att det aldrig fungerade. Eller, vi lärde oss aldrig, men någonstans vet vi om det. Men jag saknar vår lilla bubbla, dit ingen annan hade tillträde. Jag hoppas att jag träffar fler som den här vännen.

Utöver den mentala relapsen är jag för övrigt totalt utmattad. Jag funkar inte längre. Är pigg både morgon och kväll, och all sömnbrist leder till en satans obalans. Som nu. Jag reagerar starkt på små saker. Just nu skulle jag vilja gå i idé och hitta mig själv igen. Gärna samtidigt som jag lyssnar på Damien Rice, för han är så mysig, och precis sådär halvt vemodig som jag känner mig. Utan någon särskild anledning alls.