Part trois

Ibland är det så skönt att vara för sig själv. Att ensam få reda ut allt trassel som ibland fastnar i huvudet, utan utomståendes röster som stör. Jag går alltid, eller springer när det trasslar. Men med en benhinneinflammation fick jag idag vackert välja alternativ ett. Det var inte fy skam det heller.

Idag satsade jag på en nostalgi-promenad för att helt enkelt bara tänka på något annat. Först till gungan, eller platsen där den en gång stod. Jag prövade de nya, men det var inte samma sak. Det är förresten nog underskattat att gunga. Kan riktigt känna hur mycket det sög i magen när man var mindre, av att gunga sådär riktigt högt att det nästan kändes som att man skulle tappa taget.

Efter gungan gick jag förbi badet. Vårt hål är fortfarande kvar, och jag kunde inte låta bli att le åt de lama försök som gjorts att laga det. Log gjorde jag också när jag tänkte på de vilda räderna vi gjorde där, och hur vi alltid slog rot i uterummet efteråt. Det känns sådär otäck jävla längesedan.

Sist gick jag ner mot idrottsplatsen. På vägen gick jag förbi den där gräsplätten där vi satt och rökte vattenpipa, den där tiden då det dansade fjärilar i magen på mig så fort jag tittade på han, som alltid log med ögonen. Det var inget komplicerat, heller inget långvarit.

Idrottsplatsen var helt öde. Lukten av nyklippt gräs fick det att klia lite i fötterna. Jag hade inte gått på det där gräset sedan jag slutade med fotbollen. Det är snart två år sedan. Från fem dagar i veckan, till ingen alls. Det var en konstig känsla, och jag vet fortfarande inte om det kändes bra eller bara tomt.

På vägen hem ringde Hannah, och drog mig ur min nostalgiska dvala. Det behövdes nog, för det är så svårt att känna när det är för mycket. Men missförstå mig inte, jag är nog varken ledsen eller nere. Jag är bara tillfälligt vilse, ur kurs för en kort stund. Det är inte första gången, och jag vet att jag snart är rätt igen. Det löser sig nämligen, det gör det alltid.