Part trois

Hej världen! Idag är jag på väldans bra humör. Med tanke på att jag bara sov fyra timmar inatt tack vare för sent kaffe borde jag ligga nere i djup sömnkoma, men så är icke fallet. Jag har till och med hunnit med massor idag.

Jag kravlade mig upp i gryningen, alternativt klockan åtta, satte mig på tåget och mötte uppe Hannah för en fullfjädrad stranddag. Vi orkade cirkus två och en halv timme i sol, bland otaliga barnfamiljer innan vi gav upp. Vi konstaterade att stranden helt enkelt inte var vår grej.

Istället gick vi in till stan, åt flottig thaimat och gick loss bland basplagg på Åhlens "halva priset på reapriset"-rea. Jag fick med mig en fin lite påse hem och en satans kick att städa ut garderoben. Börja på nytt, med en appsnygg höst i en snygg lager-på-lager-bas med stora halsdukar, tonvis av sjalar, fina skor och en ny hårfärg.

Ikväll fick jag finbesök. Av en kyss-smittad Matilda. Åh, vad hon är söt och mysig den damen. Hon hade med sig en hel påse av de famösa "mammas bullar" som så många gånger räddat oss från svält denna vår och sommar. I längenheten, på festivaler och mysiga kvällsstunder har dessa bullar varit våra trogna följeslagare. Det var ett kärt återseende.

Jag och Vilda Tilda har spenderat otaliga timmar med att snicksnacka om ditten och datten. Om hemska herrar, icke-hemska och lovande herrar, skol-saknad, festivalminnen och allting annat vettigt det finns att ödsla lite ord på. Det var väldans mysigt. Vi grillade till och med. 

Någon tio-poängare på det där med grill är jag väl inte, inte som Mette. Men mat blev det i alla fall och god var den. Sedan hann vi med en mysig liten fikastund också innan hon for hem.

Och nu sitter jag här, och väntar in nästa besök. Från Beddinge denna gång. Jag blir lite mjuk i magen av tanken. Vad jag gillar de där man kallar för vänner. Och jag antar att det är det som är hela poängen med dem. Men ändå. Attans vilken tur man kan ha.

Det finns många fina saker med att vara hemma själv. Här är några stycken:

1. Jag kan lyssna på vilken musik som helst, hur högt som helst. Utan att någon klagar.

2. Jag kan stöka runt, utan att plocka upp efter mig.

3. Jag kan leva på glass en dag, om jag så behagar. För det finns ingen här som kan tvinga på mig riktig mat.

4. Jag kan drick mjölk rätt ur paketet, eller iste ur tillbringaren utan att någon klagar på att jag inte använder glas (dessutom slipper jag disken)

5. Jag får sova hur länge som helst, utan att någon stör.

6. När jag har sällskap, finns det ingen som klagar på att vi borde vara tysta, när andra vill sova.

Och massa andra trevliga saker. Så egentligen borde jag inte klaga så mycket på att huset står tomt.. 

Jag har suttit i solen i snart tre timmar nu. Sakta men säkert börja min hud få tillbaka sin normala sommarfärg, den som alla jobbtimmar till slut skrapat bort. Det känns ganska bra.

Solen har gjort mig härligt seg och fastän jag inte åt någon normal frukost är det inte förrän nu det börjar klia i min mage efter mat. Men jag orkar inte cykla och handla. Fastän det bara skulle tagit några minuter. Jag vill bara stanna här, i solen och känna hur den bränner mot min rygg. 

Jag vill sitta här och trassla ut alla tovor i mitt huvud utan att någon annan stör. Jag vill komma fram till en lösning eller ett svar så jag sedan bara kan sluta tänka på det. Det vill jag göra. 

Vaknade för en stund sedan. Låg kvar i sängen hur länge som helst och bara vaknade och sög in känslan av att inte vara tvungen att hetsa iväg någonstans. Sedan åt jag en frukost bestående av nachochips och keso, kryddat med lite svart kaffe. Det enda måstet jag har att göra idag är förmodligen att handla.

Idag sprang jag från Saltan till stationen på tio ynka minuter. Det är den träning jag får nuförtiden. Bära brickor och rusa till stationen. Här snackar vi all round. Men vad gör man inte för sin egen säng.

Nu är jag i alla fall ledig. I tre underbara dagar. Det känns lite knäppt, och samtidigt alldeles underbart. Som julafton när man var liten ungefär.

Jag planerar att spendera så lite tid som möjligt med att vara ensam i detta huset. Det känns som att jag varit det tillräckligt. Och nu när insidan av mitt huvud känns som kaos och total nevros efter igår, vill jag inget hellre en av 100%-igt vistas bland de människorna som får mig att le och tänka på bra saker.

Jag ska sova länge, dansa något pass, ligga på stranden, dricka kaffe med J, laga mat och prata bort allting dåligt med de bästa på dessa bergarter. Göra sånt som gör mig hel igen.  Det känns bra.

Jag har förresten världens störta spindel som bor i ett hörn på min balkong. Den är lite obehaglig, men varje gång jag ser det där spindelnätet i dagsljus vill jag inte förstöra det. Tänk om någon bara att rivit mitt hus en dag när jag kom hem. 

Jag somnade till slut igår. Nog av ren utmattning. Precis när jag slöt mina ögon och bestämde mig för att radera omvärlden vibrerade min mobil. J. Det var så fin timing och fastän det bara var några rader text fick de mig att känna mig mindre ensam. Så istället för att tänka på hur ont det gjorde, snurrade jag runt bland mina täcken och snusade in doften av en annan människa. En bättre än den som gjort mig ledsen.

När jag vaknade imorse bestämde jag mig för att inte offra mer känslor på det. Så jag gick upp, tvingade i mig lite mat och lade mig i solen. Jag har lyssnat på fin musik hela dagen, och försökt förstå lite av den franska boken jag fick. Det gör fortfarande ont, och mitt huvud bultar av en satans vätskebrist. Men kanske var det bra på något vis. Nu är det verkligen över. Jag är fri.

Och jag vet att det kommer sluta göra ont efter ett tag. Och jag vet att jag har någon bättre runt hörnet, någon som känns som en person som inte kommer göra mig illa på det här sättet.

Och jag har mina vänner. Igår, när allt bara var fel, satt Hannah i andra änden av telefonen och bara var där, fastän jag grät för mycket för att säga något förståeligt. Men hon var där. Och det kommer sluta göra ont. Och solen skiner. Och jag har sommarlov. Och snart är jag ledig i flera dagar. Och det kommer bli bra. Och nu vibrerade mobilen till igen. J. Räddning.

Det gör så ont att jag inte kan andas. Jag kan inte äta. Jag känner inte för att resa mig och krypa ner i min säng. Jag känner inte för att göra något. Det var inte såhär det skulle bli. Det var inte såhär det skulle kännas. Jag skulle slå mig fri, Ta tillbaka den delen av mig själv jag gav bort. Men nu gör det bara så jävla ont.

Jag ska aldrig se in i de där gröna ögonen igen. Jag ska aldrig bli väckt av att han kramar mig för hårt i sömnen. Jag ska aldrig skratta åt hur hans hår ser ut när han vaknar. Jag ska aldrig låta fjärilarna dansa i min mage när han rör vid mig. Jag ska aldrig göra någonting vi gjorde. Aldrig.

Jag önskar att jag kunde somna nu, vakna och inse att allt bara vara en dålig dröm. Hela dagen. Det gör så ont. Överallt. inuti och utanpå. Jag förlorade hela vårt spel. Jag ger upp nu. Fastän jag borde gjort det för länge sedan.

Vet ni vad jag gör? Jag sitter på min terasstrapp, lyssnar på Coldplay och dricker rosévin med passionsfruktsläsk. Det är väldans gott och fy satan vad jag är värd det. Idag var ännu en lång jobbdag, och allt var inte så lyckat. Jag är trött och öm i hela kroppen. Tur som attan var det att Sara kom runt fem och piggade upp mig genom att le varenda gång vi sprang förbi varandra. Åh vad leenden är bra att ha.

Ikväll har jag till och med lagat mat. För att jag kände att jag behövde det. Behövde vara lite ordentlig, även om jag är ensam. I och för sig kanske Hannah kommer förbi en liten sväng. Det hade varit något det.

I övrigt är jag nog dock ganska glad. Jag tror att det har lite med att göra att jag inte riktigt förväntade mig att ett leende på KB, en efterfest och en soluppgång skulle resultera i espresso och barngeni. Men det gjorde det. Fast just nu vet jag inte mycket mer än så.

Rosévin tycker jag förresten låter väldigt fint. Som att dricka rosor ungefär. Nästan. 

Idag var det inte alls kul att jobba. Fastän jag och Nils gick och småtjivade med varandra hela dagen hjälpte det inte. Kanske var det utsikten mot en proppfull strand som sänkte mig. Kanske var det en strålande sol tillsammans med en klarblå himmel. Eller så har jag helt enkelt jobbat lite för mycket på sistonde.

Men de var snälla mot mig och jag fick smita iväg lite tidigare. Och innan dess kom en leende Elenore och gjorde tillvaron lite lättare. Den där damen är allt en pärla.

När jag gick mot stationen var det forfarande ljummet i luften och kvällsolen värmde mina bara ben. Det var mysigt, men samtidigt kröp en känsla av en bortslarvad sommar över mig. Jag saknar fyran, och min kära Maria. Alla planer vi gör flyter iväg och det har varit alldeles för lite kollektivhäng i parker och dansande fram tills soluppgången.

När jag väl kom hem var jag duktig nog att ägna en kvart åt min kära mammas blommor. De mår inte alltför bra, men nu har de åtminstonde fått vatten. Därefter genomförde jag en helrenovering av mina arma, ömmande fötter och nu sitter jag här och väntar in min motståndare i barngeni.

Avslutningsvis ska ni få tre fina saker att tänka på, som åtminstonde gör mig glad.

Fint 1.

Den här veckan har det varit en Holländsk dam som varit på Saltan var dag och druckit cappucio. Så fort jag fått tid har jag suttit och pratat lite med henne. Om allting, och ingenting. Jag berättade om mina planer att fly till Paris när jag är klar med gymnasiet.

Igår var hennes sista dag innan hon åkte tillbaka till Amsterdam. Då tittade hon förbi med en present till mig. En svensk bok, fast på franska. Som jag kunde ta med mig när jag flyttade, så jag fick en bit av Sverige med mig. Är inte det fint?

Sen sa hon att om hon haft en dotter, skulle hon önskat att hon hade lika stora planer som mig. Det gjorde min dag.

Fint 2.

Människor som ler för sig själv. Jag blir så mjuk i magen när jag ser det. Av ett sms, en bok, eller helt enkelt ingenting. Det får mig att känna att man faktiskt klarar sig rätt bra på egen hand också.

Fint 3.

Sojamjölk. För det är så gott. Kaffet blir godare. Flingorna också. Testa själv.

Nu kom min motståndare. Vilken timing.

Släpade mig upp vid åtta imorse, gick det första morgonpromenaden på evigheter. Sedan var jag god nog att städa upp lite i köket och i mitt rum, nog de enda platser jag spenderar någon tid på nu när huset är tomt. Det kändes nödvändigt, om det nu skulle bli så att jag får sällskap ikväll.

För tillfället sitter jag i solen på balkongen och äter frukost. Det bränner på benen och jävlar i min låda vad jag skulle vilja slå rot i trädgården idag och läsa den franska boken jag fick av den söta tanten igår. Hinner inte utveckla det där just nu. För istället för rotslagning ska jag in och jobba. Dock med lilla Nisse, så det lär väl bli överkomligt.

Jag missade mitt tåg. Men det gör inte så mycket. Solen värmer och mitt på dagen-vin är också okej. Och alla dagsplaner är så fina att jag blir mjuk i magen, och mysigt pirrig.

Fika med Mette, espressoleverans och slutligen mat och en dos av världens bästa Hannah. Det känns som att vara ledig lite oftare inte skulle vara så illa..

Det är kul att jobba faktiskt. Men att bara vara ledig är ganska underskattat det med. Just nu sitter jag och dricker kaffe på balkongen och funderar över vad jag ska göra av dagen. Det här har jag kommit fram till:

Jag ska kila ner och sy upp den där fina kjolen jag köpte med Hannah i torsdags. Sen ska jag svida om, ringa Mette, och fika upp lite av drickspengarna i stan. Kanske köpa något fint av det som blir över och glädja mitt materialistiska jag. Eller klippa mig. Eller något annat.

Sen ska jag nog göra slag i espressoleveransen och träffa den där Johan. Det är fint att vara ledig.

Fick precis ett fint bevis på att hela jag är ganska slutkörd, i kropp och knopp. Eftersom min väckarklocka i mobilen inte ringde som den skulle imorse och hela dagen blev kaos pga av det, tänkte jag nu vara extra ordentlig, starta om mobilen och ställa alla tre alarm, för att vara på den säkra sidan.

Så jag stänger av den. So far so good. Men något går åt helvete med pinkoden, och jag kommer verkligen inte ihåg den. Tre misslyckade försök räcker tydligen för att få mobilen PUK-låst, som det så fint kallas. Hur fan man får tag på den jävla puk-koden har jag inte en jävla aning om, så jag är nog utan mobil ett tag nu. Bra liksom.

Jag orkar inte blogga längre. Det händer saker hela tiden, jag jobbar, mina föräldrar har åkt, men för en gångs skull har jag varken känt lust eller kreativitet nog för att sätta ord på det.

Har precis städat upp i röran på mitt rum. Hängt upp kläder, tvättat, ställt skor på prydliga rader. Ute stoltserar himlen med ett kompaktgrått täcke, vilket berättigar sysselsättningar som garderobspill.

När jag stod där och filurade bland mina kläder kom jag på mig själv med att faktiskt längta efter hösten. Jag, Lina Erika Johanna Franzon, längtar efter höst! Jag vet inte vad exakt det är jag ser fram emot, kanske rutiner, kanske mysiga innekvällar med tända ljus och ljudet av piskande regn mot rutorna. Kanske efter jullukten, eller den där självklarheten att träffa sina vänner varenda dag i de där klassrummen.

I höst ska jag färga mitt hår mörkt igen. Och gå i fina kjolar med tjocka yllestrumpbyxor. Och någon gång i september ska jag åka och hälsa på Robin i Göteborg. Och världens bästa fyra ska fara till Paris. Det kanske inte blir så pjåkigt med höst trots allt

Sitter och blandar Hives med White Stripes, samtidigt som min kära mor ylar på mig att sänka. Musik ska inte sänkas. Inte den jag lyssnar på nu. Men imorgonbitti åker dem, när dörren stängs då ska jag slopa volymgränser i två veckor. Ganska fin tanke.

Jag är trött, och hela min kropp skriker av träningsvärk. Ikväll är den sista av sex jobbdagar på rak och imorgon är jag äntligen ledig. Och jag får träffa Hannah, och sova och allt det andra. Att blogga känns meningslöst. Lyssna på Kleerup istället.