Part trois

Jag vet att jag oftast själv sågar slitna klicheér brutalt, men de finns trots allt dem som aldrig blir nog utnötta. Vad sägs om brutalt höstregn utomhus, knastrande brasa, te, kashmir, raggisar och lappen inomhus?! Jag är i alla fall nöjd.

Faktum är att jag just nu känner mig nöjd på många sätt. Glad är väl en allmän synonym. Det händer saker hela tiden, finns saker att se fram emot, och det finns dessutom rum och plats för nya människor. Eller ja, jag kan inte helt punkta ut vad som gör mig så glad, saker är helt enkelt bra. Jag saknar fortfarande, men med viss distans. Det finns annat, andra som är värda mer tid.

Kan kanske vara så att  den eventuella Pragresan på lovet bidrar med en del feel good-vibbar också. Och det faktum att det är så jävla kul med dansen. Och att jobbet går bra igen. Och att min macbook och jag snart är redo för ett förhållande utan brister.

Nu ska jag iaf slänga på oc, säsong deux och därefter ta tag i en del do's. Exempelvis, matte, danska, ett aningen stökigt rum, och min kvällsstass. Just nu är hösten ok.

I still remember - Bloc party
A man from argentina - Billie the vision

Idag fyller Pylle år. Världens bästa Pylle kan numera sälla sig till sjuttonåringarna. Denna är en av de bästa på dessa bergarter, och om henne skulle jag kunna fylla den här bloggen för alltid. Hon är slampmamman som klär av sig för främmande män på festivaler, och har ett skratt so får en att skratta, hon gillar rödhåriga män, och hon ses oftast i sina nudiejeans. Söt som fan är hon, och det är tack vare denna jävel som min sommar blev en knock out. Så I love you och grattis.

Den här måndagen har varit oändlig. Skolan var inte helt lättsmält och efter mötet med teatern har jag börjat inse hur jävla lite fritid jag kommer ha i veckorna framtill jul. Och efter jul lär ju allt med projektarbetet, den fortfarande namnlösa tidningen att eskalera och svälja tid det med.

Sitter här uppkrupen i min älskade slitna fåtölj och hela min kropp känner sviterna från de tidigare träningspassen, lägg märke till plural där. Först aerobic, sen dans. Det senare bjöd på ny koregrafi som var totalt fucked up. Och det gick fort som in i helvete. Det var armar och ben överallt, tänk dig i stil med att förlora oskulden ungefär. Hua.

Såg jävla snygg kille på tåget hem. I sjal. Har tänkt. Sjal är snyggt, i killperspektiv. Ser jävlgit fancy och rätt ut, alltså inte någon feminin lite frans eller så, mer halsduksliknande. Mmm, skaffa en sån och jag vill ha dig. Nej, men ärligt. Alla i min närhet (Tess ungefär) sitter inne men någon form av sexuell frustration. Är rädd för att det smittar. Att jag snart själv sitter inne med någon pervers vridning.

Nog slut på läsvärdheter där, inte för att det senare med frustrationen hör till den läsvärda kategorin. Men ja, jag längtar förresten till fredag och mitt, matildas och hannahs pre-christmas-party på fredag. Vi ska baka lussebullar och peppisar, förmodligen blir det julkola också, och glöss ås in i helvete. Jag gillar det. Och jag gillar hösten dagar som den här. Jag gillar emma också.

emma says: vet du vad vi är
emma says: blinda för verklighetenm
emma says: par har det inte skit bra
emma says: par gör slut
emma says: och går ner sig
emma says: det är sanningen

Hon är söt. Eller hur?

Jag har trillat dit. Jag tänker, jag saknar. Du finns i allt jag gör, i allt runt omkring mig. Även om det är löjliga, obetydliga kopplingar, finns de där. I musik, i kläder, i platser, i allt. Jag saknar dig.

Först. Grattis Emma. Sådär, nu kan jag klaga med gott samvete.

Eller, det var faktiskt en helt okej måndag från början. Hannah fick mig att skratta genom att påpeka hur "het" jag var i mina röda läppar. Hon var noga med att klargöra skillnaden mellan, söt, snygg och slutligen het. Plus nummer två var det faktum att mattelektionen för en gångs skull gick problemfritt, jag förstod och var bland de första att läman lektionen med klarräknade tal. Damn.

Klarade mig hel och fortfarande glad till sjukmette för att vara snäll nog att laga mat och säcka framför oc. Testade proviva kiwi/päron och var överrens om att den smakade som flytande äppelmos. Sedan stassade jag om för träning och tog mitt pick och pack och cyklade mot Forum.

För en gångs skull cyklade jag genom fridhem istället för stora vägen. Det var så jävla slumpat. Men jag lyckades ändå pricka rätt nog för att se huset. Gapande tomt. Det totala beviset på att allt inte var en tung jävla dröm.

Just nu känner jag mig bara så jävla trött. I huvud och kropp. Jag gillar inte alla höstanpassningar. För varje dag som går röjer nya höstbevis undan de få sommartecken som fortfarande finns kvar. Jag svarar med att krypa djupare i mina rutiner. Mer jobb, mer träning, mindre tystnad, mindre tid. Jag klarar inte av någon dötid.

Jag lyckades för en tid att tränga undan det mesta. Jag slutade sakna och fokuserade på precis allt annat. Men det räckte med tre år och sen var jag tillbaka på noll. Känslan av att sakna någon, några tränger sig in överallt, infiltrerar varenda tanke, varenda rörelse och det känns som att den snart kommer äta upp mig.

Fan. Ge mig något nytt. Någon ny. Förled mina tankar. Bara rädda mig. Var i helvete tog alla potentiella hösträddare vägen? Jävla, jävla skit. Jag måste upp nu. Jag är så trött på att sjunka ner i svackor. Men kent-låten blir jävlar i det bättre om man lyssnar på den fler gånger.

Ibland hinner allt ikapp en. Jag var helt jävla oförberedd. Oh fuck. Jag har varit bra på att förtränga. Mer oc nu, sen sömn. Nightie.

Vaknade av att min bror levde rövare i rummet bredvid. Hade kvar en svag minnesbild av min dröm. Hultsfred. Rysningar letar sig ner för min ryggrad.

När jag tittar ut nu, ser hur vinden sliter i träd och gren under en himmel som garanterar regn, då känns den där veckan i juni ofattbart avlägsen. Det känns jobbigt när jag inser att jag mer och mer börjar glömma små detaljer. För jag vill minnas allt, liksom etsa fast det, så att det aldrig försvinner helt.

Vårt kollektiv var det bästa någonsin. Vi blev den bästa sjungande familjen dessutom, jag, mamma och lillebror. Såsmåning om blev Jonnie även pappa och Nisse farfar. Ja, våra sångtåg minns jag.

Kommer ihåg laleh i eftermiddagssolen, Smk när jag var regnkall och ofattbart trött, Uffie när vi dansade på minsta möjliga yta. Och att det kunde bli stämningsfullt nog att hångla sig igenom Ozzy, det skrattar jag mest åt idag.

Det är kanske en aning naivt att säga att jag åkte därifrån med cirkus trettio nya bra vänner, men det är ändå inte helt osant. Höjdhoppande sjaltjuvar, världens bästa Jonnie och Nisse lämnade ändå någon form av spår bakom sig. Men just nu vill jag ha tillbaka allt. Varenda känsla, varenda en av de solstrålar som sakta färgade huden där vi låg, utslagna på liggunderlag och i solstolar om dagarna, jag vill ha tillbaka den där uppsluppenheten, känslan av att ingenting egentligen spelar någon roll. De där telefonsamtalen... Jag saknar till och med kontakten med människor som inte ens var där.

Jag saknar det, så att det bokstavligt talat, gör ont. Det kniper i magen. Men det kan också bero på att jag drack kaffet för fort.

Oh fuck. Regn och gråa himlar trycker mig ner till lowpoints utan dess like. Är trött, hängig och en smula bitter. Saknar sommaren så illa att det liksom svider i kroppen. Jovisst att det är mysigt när du sitter uppkurad framför en sprakande brasa med en tekopp i handen och förhoppningsvis gott sällskap. Men ärligt, hur ofta blir det så?

Sen är det också så jävla mycket bättre att vara vild och oreglerbar en ljummen sommarkväll, när du sitter på den där känslan av att ingenting, ingenting kan nå dig. Åt helvete med regn, brasa och filtar isf.

Sitter just nu och skrotar ihop playlists på deezer och inser hur splittrad min musiksmak blivit. Det går från hives till booka shade, från jason mraz till justice. En del av det är nog hästs fel, från de få kvällarna jag somnade till  diverse musikaliska påhitt hämtade ur dennes äpple. Det var sommar det ja.