Part trois

Vissa kvällar är det skönt att man inser sina egna begränsningar. Ikväll var mina begränsningar inte mindre än en växande bihåleinflammation och bristande entusiasm. Så jag begav mig hem tidigt, och jag ångrar det inte ett dugg. Min egen, underbara säng väntar och det kompenserar det mesta som fanns att missa ikväll.

Men jag hann med en del innan min sorti. En del hultsfredsnostalgi i form av  en paradturbonegrolåtar och den där jävla balinesiska skiten. Sitter inne med någon jävla eftersläng nu, och mår verkligen inte hallon. Ligger nog en del vätskebrist bakom också.

Har förrästen fått långt hår igen. Eller ja, längre. Men tillräcklgit får ett tovigt rockrufs som förr. Ska ignorera det faktum att det verkligen behövs klippas och istället trycka i mig b-vitaminer tills det glänser som en nyvaxad bil.

Ska dock trilla i säng nu, först ringa Lou iofs. Då hon nu officially är en birthdaypig!

Säg mig, varför är det alltid så lätt att vara avslappnad, trevlig och rolig gentemot en person som man inte hyser någon större attraktion för? Borde det egentligen inte vara precis tvärtom?

Idag har jag varit med om konversationer av de båda olika slagen. En första, med en person som alltid lyckas skapa en sanslös attraktion, och personkemin oss emellan går nästan att ta på. Herregud vad denna man får mig i gungning och jag förbannar varje gång mig själv för att vara så tafatt i hans sällskap.

Det är inte det att jag sitter där, tyst som en mys och inte säger ett ord. Vi pratar och skrattar om allt mellan himmel och jord. Men inte helt utan visst besvär. Jag kan inte helt ignorera fjärilarna och både medvetet och omedvetet tänker jag på vad jag säger. Vill på ett patetiskt sätt vara intressant så illa att jag enbart gör mig själv nervös.

Kontrasten som fick mig att börja tänka var, när jag på vägen hem träffade en annan herre, som jag verkligen inte hyser den minsta attraktion för. Man tycker at det borde vara detta samtalet som var knivigt, men icke.

Att prata om ingenting var helt plötsligt hur lätt som helst, och när jag inte tänkte så mycket var mina spontana kommentarer tillbaka. De som får en att skratta. Och alla har känt egoboosten som kommer efter att någon skrattat åt ens skämt.

Jävlar vad det grämde mig när jag gick vidare sedan. Varför är man inte sådär rapp i käften när det verkligen gäller? Varför snubblar man och tvekar över ens egna ord när man verkligen behöver dem, och varför gör man det inte när det egentligen kvittar? För det är faktiskt inte någon jävla skurupskille jag planerar att snärja.

Fast jag antar, att om allt gick som smort skulle det inte vara kul. Jag offrar gärna en del snabba svar för de där fjärilarna. Det är början som är rolig. Fastän just den här början, varat ett tag..

Nu måste jag dock få tummen loss, rota fram en stass för i afton och doppa ansiktet i glitter och paljetter för att sedan spendera en kväll hos fröken hörberg. Och om jag planerar att se anständig ut innan tåget går har jag en smula bråttom.

Mina planer på sysselsättningar hela dagen lång gick, kanske inte helt oväntat i kras i ett tidigt stadium. Har varit uttråkad sedan tresnåret och nu klättrar jag snart på väggarna. Orkar inte sätta mig på ett tåg, men faktum är att jag är jävligt nära på det. Går det bussar till yngsjö nu kanske?

Åt helvete med denna sommaren. So far har jag nog inte mer än fyra riktigt bra highlights. Nej, de är fler men inte tillräckliga. Jag är inte gjord för tristess heller. Det gör mig bitter. Bittrare. (Hatar lyckliga par mer än någonsin, speciellt de som ständigt bjuder på offentliga kärleksförklaringar som förgiftar min vardag)

Tack gode gud för planerna om en kväll hos Issa imorgon, det känns säkert. Därefter ska jag börja räkna ner till way out west, sushikväll, smk, hemkomster, reuinions och ett återfall. Och ge mig lite sol och någon form av bränna för helvete!

Är såld på sponsored och smk. Har fina lockar idag också.

Det var längesedan jag lyssnade på Hives. Nu dånar Pelle i hela huset och det är okej med ensamhet. I komdo med Turbonegro kommer festivallängtan krypandes. Jag trivdes där. Det var faktiskt okej att vara äcklig, smutsig och småfull i en knapp vecka.

Inser också att mitt musikjag gått vilse med smk och stannat där. Hives, och allt är tillbaka. Ååååh, den 10 augusti, då kommer jag vara tokigt lycklig.

Ser ingen poäng med att vara ledig, när ingen annan är det. Att bara driva runt är inte så jäkla kul alls faktiskt. Jag menar hur kul är det när man får frågan "vad har du gjort idag?" och allt man kan svara är "läst och sovit". Visst, boken är bra, men det känns som om min talförmåga bara försvinner alltmer för varje dag som går.

Idag har jag fångat cirka fem minuter sol. Har inte brytt mig om att klä mig normalt utan myst i hultsfredströjan. Sett titanic, dagboken, och en halv säsong satc. Resterande tid har jag, läst, och funderat på hur jag ska spendera min lön. Löftet om att spara kommer gå ungefär lika bra som det gjorde förra året. Jag är helt enkelt för liten för sånt.

Har dessutom ångest över ett pra borttappade ting som är lite för viktiga för att vara borttappade. Däribland min ipodsladd (som hittades och pånytt försvann) och min plånbok som faktiskt borde vara för stor för att tappas bort.

Är dessutom bitter. Jävligt oväntat. Vill helst åka till way out west nu, till pelle, till regina, till något annat än det här vakuumet.

Swedish description
"Man kan gå till sängs med vem som helst,
men ligga sked gör man bara med någon som är speciell."
Örhängen med skedar från Cornelia

Mår inte bra någonstans. Att man aldrig lär sig. Skulle hellre dö än konfronteras med två av flertalet samtal som ringdes igår. Skulle nog också valt döden framför ett glas vin såhär på morgonkvisten.

Tänker inte röra mig mer än en meter från min säng på hela dagen, möjligtvis för att hämta vatten. Tänker också tvinga min kära fader att ladda hem harry potter filmen. Ja, jag är sexton är och älskar harry potter och vill läsa bokjäveln nu.

Hade för övrigt väldigt kul igår. Matilda kan omöjligtvis bli sötare när hon är full. Vilt dansande och med en humor att döda för. Upptäckten av att Rio de janiero(?)låten är allmänt känd ledde även det till glada utrop. Sitter och bläddrar mellan bilderna och inser att jag inte har någon aning om hur merparten av dem hamnat där. Kan även konstatera att mitt hår är ett jävla livsprojekt. Jag fattar inte vad som krävs för att tämja det. Förmodligen ett betongöverdrag.

Måste laga hålet i min klänning också. Fan.

En pinne. Behövde det, som kompensation för det avslutade projektet, för jo det kändes faktiskt lite jobbigt. Nu ska jag vara hälsosam fram till helgen.

Jag borde vara trött. Eller jag skulle åtminstonde behövt vara det. Jag har försökt sova, blundat, men det går inte. Det är för tillfället en massa saker som far runt i mitt huvud. Det är mycket som händer nu, många förndringar, samtidigt är  känslan av att allting står precis still, påtaglig.

Igår var en riktigt jävlig kväll. Jag är inne i en jävligt lättirriterad period, och till husfridens fasa har jag timat den perfekt till en likadan period hos min kära moder. Det är inte kul att vara ovän med sin mamma, inte så ofta som vi varit det på sistonde.

När sedan Emma ringde blev allting ännu värre. Tiden går långsamt, och efter varje telefonsamtal påminns jag om hur otillgänglig hon är. Och fastän jag känner att hon är samma Emma, så har hon förändrats. Något annat vore konstigt, men för en gångs skull så kan jag inte sätta mig in i den förändringern, hon har upplevt någonting helt annat som jag inte kan föreställa mig. Jag är trött på att höra hur nyttigt det är för oss att vara ifrån varandra. Det känns inte ett dugg nyttigt, bara fel. Dessutom vill jag inte spendera min sommar åt att sakna.

Det var inte heller bara Emma. Utan nya flyttbesked. Jag kan verkligen inte klandra dem. Hade jag också varit fri till hösten hade jag nog inte varit i Skurup nu. Jag hade flytt, långt bort till förändring. Men det känns ändå hårt att veta att det faktiskt är på riktigt nu. På lördag är det avskeds- och artonårsfest för Madde, som ska plugga i Kina. Och igår pratade jag tillexempel med Dan från ett hett Milano.

Jag kan inte sluta fasa för hösten, när Big på riktigt blir otillgänglig. En flytt till Göteborg eller Stockholm, kanske Danmark, det kan jag ta. Men längre än så blir jobbigt. Längre än så är lika med borta. Längre än så blir till en jävla våg av ensamhetskänslor. Jag kan inte falla tillbaka på människor som bor på flygplansavstånd. Och det skrämmer mig.

Det var hemmatjafs, saknaden av att när som helst kunna falla tillbaka på Emma och insikten av hur många som faktiskt insett att Skåne inte är världen och bestämt sig för att  se resten, allt det där knäckte mig en aning. Det kan också varit en del saknade sömntimmar, men då kändes allt skrämmande sorgligt. Och jag kände mig ensam, på ett sätt som jag inte brukar.

Kalla mig dramatisk, men människorna som lämnar, och de som redan är borta, är en del av min vardag och utan dem känns det som en viss tid är på väg att avslutas. The end of an era, som Carrie så fint säger. Och jag är sällan förtjust i de förändringarna. Att färga håret är en sak, att flytta en annan.

Jag kommer sakna er.

Jag vet, min bloggkvalité har dalat betydligt. Men, jag har min anledningar. Ska dock försöka reducera antalet meningslösa clothespix och öka lite på väsentligheter. Ursäktar mig dock inte för jasonklippet, för han är, ja gud persinifierad?
Pylle personifierar också en del, idag en gnutta ytlighet spicat med en del humor.

P - Kan du tänka dig att gå på stan med honom?
L - Jamen det är väl klart.
P - Hålla hand?
L - Jaa..
P - Ja, men jo då funkar ni nog ihop.

Good looks, det är allt som krävs för henne. Nu ska jag frossa i choklad, te och satc. Later on tänker jag dela med mig av min bitterhet. Och hur Mette räddade mig ur en jävla kris igår. Det är nämligen som så, att jag är sexton år gammal men jag gråter mig fortfarande tills sömns då och då ibland..