Part trois

Den mindre sammankomsten i lördags slutade som ett sånt där mysigt pjamasparty från svunna tider. Synd om den som glömt dem, jag skrattar fortfarande åt de där minnena. Knappt någon sömn, långa samtal, och hur alla sover över, ihopklämda i smala sängar, varma soffor och på hårda madrasser.

Jag älskar de kvällarna. De som saknar lugna stunder och de som aldrig någonsin skulle resultera i tystnad eller lonetime. Jag är en sällskapssjuk jävel när det kommer till kritan. Därför fasar jga också alltid för det vakuum som väntar en när jag kommer hem. När det är tyst och tomt. Lugnt.

Jag svara med en liknande reaktion när det kommer till sömnkompanjoner. Jag sover alltid bäst bredvid någon, vilket säkert inte alls är så originellt. Personen i fråga spelar självklart en viss roll, men jag tror att det slutligen är kroppsvärmen och vetskapen som vaggar in mig i trygghet.

De perioder sen, då jag vänjer mig vid att sällan sova ensam skapar därför ett slags beroende. Känslan av att sedan ligga och vrida sig i en tom säng och bara känna hur all plats är överflödig är därför inte alls särskilt trevlig. Särskilt de där veckorna efer hultsfred, där tystnaden mest känder kvävande höll på att driva mig till vansinne.

Igårkväll satt jag inne med  ungefär samma reaktion. Rastlösheten kan iofs skyllas bort på en sömnöverflöd då jag spenderade hela söndagen i en smärre dvala. Men det tog tid att somna. Fastän orsaken var en natt i en ganska så tight och varm 90-säng var min annars helt underbara egna säng inte lika tilltalande. Att bara somna kändes som slöseri med tid. Istället ville jag beundra nyckelben och samtala om oviktiga detaljer. Till och med värmen kändes sval. (Och jag ska sluta tjata om nyckelbenen. Nisse och Jonnie suckade så fort jag nämde dem till slut

Självkontroll. Jag måste lära mig självkontroll. Fast inte nu, och inte snart. Den här gången tar jag hellre smällen när den kommer. Självkontroll är för vuxna.

Hade dock på alla håll och kanter en trevlig kväll igår, även om frossan gjorde sig påmind. Synd kanske att vår planering stupade en aning i slutet och att mamma Bruzelius råkade pysa ut en del av överraskningen.

Borde rycka upp mig nu, åtminstonde duscha. Mitt hår är en enda stor tovklump. Ingenting jämfört med Emmas med i mina mått mätt är den fullt tillräcklig. Dusch och direkt i säng. Ska läsa ut boken idag, sen gifta mig med den.

Vill slutligen uttrycka min fetisch för händer och nyckelben. Vet inte vilken jag gillar mest. Jävla ömhets-/labradorkänsla, blir alldeles mjuk av det.

Fram tills nu har den här sommaren sniglat sig framåt. Men nu, när jag mest av allt vill att det ska sakta av rusar tiden utan någon som helst kontroll. Hemkomsterna som tillkommer klagar jag inte det minsta på, men det fakum att även flyttarna närmar sig svider.

Sista jobbveckan har gått fort, och imorgon är det slutligen över. Visst kommer jag klara mig bra utan de tidiga uppstigningarna, men jag har börjat inse att jag kommer sakna oskarna, malin och kalle en hel del. Vi har haft roligt ihop, med helium och målarfärg, pratat om ditten och datten och somliga mornar har jag vaknat med träningsvärk i magen så mycket som jag skrattat. Ja, jag kommer sakna dem.

Eeeeöeeh, har insett att jag aldrig får till ngåon vidare timeline i blogginläggen, för jag väntar in i det sista med att skriva, så när det väl händer klumpar sig allt jag tänkt ut och blir inte alls lika brilliant som väntat. (Försöker mig på en övergång nu). Brilliant, är däremot Vanilla Sky. Jag hade glömt hur bra den filmen var. Slutade alltså med att jag satt och grät på Linus soffa igår. Linus, som för den delen också är jävligt brilliant. Visiterna i lägenheten brukar oftast sluta i djupa diskussioner om ungdomskärlekar och därefter en nostalgitripp i bildform. Måste säga att min webcamperiod för sisådär e tre-fyra år sedan var e jävla hit!

Och nu highlighten. Emma är hemma igen. Det känns så skönt. Och konstigt. Faktum är att det känns så mycket att jag inte har en aning om hur jag ska trycka in det i ord.

Fick nyss adressen till Jånnipånni. Att skicka brev är jävligt underskattat. Det kommer jag roa mig med i höst. Åt helvete med internet.

Och jag älskar barfotadelen med sommaren. Det väcker snorungen i mig. Gick till och med och handlade barfota idag, iofs för att jag hade ett jävla skoskav men också för att det är sommar. Då ska man gå barfota. Det ska jag göra när jag är vuxen också, och jag ska definitivt inte glo på de som gör det.

Jag vet att jag varit kass på bloggen på sista tiden. Mestadels beror det på att allt har gått i rutiner i och med jobbet, och när det sker undantag har jag helt enkelt inte hunnit, eller orkat sammanfatta. Men jag tänkte göra ett försök nu.

I helgen blev det äntligen fint väder, det var så jävla efterlängtat att jag till och med blev förvånad över hur glad det gjorde mig. Packade väskan och var uppe tidigt för en stranddag med Pylle. Jag vet inte vad denna sommaren blivit utan henne.

Känslan av att sen trilla hem och in framför spegeln i hallen, och i denna kunna beundra märkena efter bikinin var jävlar i den härlig. Tacka gud för mitt pigment. Nu är jag brun, så som man borde vara på sommaren.

Kvällen bjöd på ytterligare en resa och Billie the vision. Väl hemma stupade vi i säng för att bara några timmar senare ta oss upp igen, på ett nytt tåg och därefter bussen till yngsjö. En dag till på en packad strand, bland skrikande barn och stora bebisar gjorde att min hud nu färgats ytterligare några nyanser mörkare.

Innan hemfärd hann vi till och med en runda på ån med den nya båten. Min kropp värker fortfarande efter försöken att åka vattenskidor. Kände mig lagom handikappad då jag mest låg i vattnet och sprattlade för att komma rätt. Nej, jag klarade mig aldrig upp.

Avslutade den rusiga helgen med att ringa och säga hejdå till Jonnie, som nu nog är på plats på andra sidan atlanten igen. Nu har bannemig alla avsked dragit igång. Madde åkte den tredje, nu Jonnie, snart Tim och sen Truls. Fast samtidigt, och tur som fan är det, har även hemkomsterna börjat trilla in.

Kan avsluta det hela med att jag faktiskt känner mig glad. Fastän jag jobbar när det solar som aldrig förr. Snart kommer Emma hem, det är planer åt höger och vänster, har konsumerat till mig fyra par skor på mindre än en vecka och för en gångs skull fyndat på redan. Har dessutom bakat och promenerat, städat och varit riktigt jävla duktig. Är kär i mitt jobb dessutom. Eller nej, inte riktigt i jobbet men i folket. Dessutom är jag BRUN! Tjillevipp!

Borde inte sett filmjäveln ensam. Jag älskar såna där sleezy kärleksfilmen. Och sen hatar jag dem samtidigt. Den här var en riktig jävel, såpass att jag till och med skulle nöjt mig med en liten bror som sällskap.

Den var riktigt mysig, och dessutom är Jude Law helt jävla underbar med sin brittiska accent. Jag grät som ett jävla barn framåt slutet. Måste bli lite tåligare. Jävlar.

Kan bara tänka på en sak just nu. Åk inte.

(Dessutom har jag inte tid att tänka. Jag måste sova nu, verkligen)

Är trött. Är ensam. Är nog en jävla tråkig människa för tillfället. Skulle egentligen sovit i malmö, men när jag vaknade imorse gjorde jag det med en baksmälla jag knappt förtjänade och valde att snooza en kvart till istället för att packa en väska. Jävla chokladmintskit.

Men jag hade otroligt trevligt igår. Hela kvinnoskaran i all ära men det är oftast när den reduceras en aning, och man är några färre kan det faktiskt bli riktigt trevlgit. Igår var det Lou och Emma som avlade en visit, och med infravärmare, tända ljus, vin och en skopa nostalgi blev det en riktigt god kväll. Jag insåg att jag faktiskt borde hugga tag i fröken Svärd lite oftare, och inte låta det gå sådär lång tid mellan varven.

Fick också en impulsvilja att ringa häst. Inget fyllesamtal, inte alls. Bara en snabbcheck. Jag fick mig en del skratt och en kort samtal och det räckte. Jag vill också vara vild, brun och galen europa runt!

Ikväll är jag inte ens i närheten av något av de där. Huset är tomt på folk och det känns faktiskt väldigt skönt. På rekommendation av Lou har jag laddat med The Holiday och ska snart bege mig mot en lång varmdusch, därefter krypa ner i hultantröjan med en hel kanna tevatten.  Har förgäves försökt få hit lite mänskligt sällskap, men de flesta har jobb imorgon. Försökte till och med tjata hit trålle, men han roade sig med antilopen.

Lonetime är dock inte fyskam, inte den här klänningen heller...

jag evta tt jag inte direkt  är någon haj på bloggen nowdays. Har varker ork eller tid och dessutom känns det inte som det finns ett endaste dugg vettigt att skriva om. Jag går upp early, stressar min sönder och åker till jobb, jobbar, åker hem, är aptrött, promenixar eller springer, duschar och somnar innan huvudet ens nuddat kudden. Det är alles. Inga skandaler eller smaskigheter.

Men ikväll, blir det förhoppningsvis en viss förändring. Huset är tomt och jag väntar på Emma och Lou. Vin och skitsnack är åtminstonde en smärre förändring i mina inte så upseendeväckande vardagsrutiner. Det blir mysigt.

Är bitter över westen, fick en jävla lyckosväng av höstnyheter och den där schitzofrenin kan vi ta imorgon. Nu har jag en och annan lock att tämja. Bonsoir.

Man lär sig så mycket när man träffar Jonnie och Nisse. Till exempel varför tandläkarna alltid går ut ur rummet när de tar röntgenbilder, och allt som finns att veta om Nine inch nails (nio tums spikar, alltså inte naglar).

Skulle kunnat vidareutveckla det där, men orkar inte alls. Är mentalt helt slutkörd, har dessutom träningsvärk från volleybollen och nu tänker jag somna framför beck och försöka ignorera det faktum att min klocka kommer ringa fem imrogonbitti.

Kommande vecka känns iofs bra. Sushi och ungefär vad som känns som en miljon fikor. Kommer snart kunna rulla överallt. Längtar till satskort med Nicole och Matti. Orkar inte mer, hejdå.

Nu har jag fått sova lite, slukat två panodil och tagit kontroll över datorn och därmed musiken på de stora högtalarna. Resultatet är att samtliga vuxna försöker vissla till smk. Har dessutom tagit en titt på drinklistan för att se om jag kommer kunna hantera allt. Ikväll stoltsterar nämligen med den fina titeln bartender.
Tänker jobba efter filosofin, en till dig, en till mig.

Jag har gömt mig. Så långt bort från festförberedelser som möjligt. Jag anser nämligen att min uppoffring, genom att låta mig väckas halv åtta räcker som bidrag och hjälp. Tyvärr delar inte min mamma den åsikten.

Festfrämjande gärningar hittills:
- Gjort i ordning baguetterna (i alla fall sköljt salladen och skruit gurkan)
- Slagit in bord
- Flyttat stolar

Hurray!

Hade hur som helst väldigt trevligt hos Anna ute i ljunghusen igår. Tack vare Emma som guidade oss genom en okänd folkklunga gick det hela lysande. Att vi sedan lyckades synka bussen så väl att vi på vägen dit försågs med hårhistorier från Eriks förflutna kan nog endast ses som en bonus.

Jag höll mig i skinnet för en gångs skull. Inga samal (nog för att det var en relativt tidig kväll) och få pinnar (för att jag inte hade egna), summan av kardemumman: jag är nöjd.

När jag till slut promenerade den sista etappen hem, slogs jag dock av en riktig funsucker. För första gången i sommar hade jag läge till en mitt-i-gatan-promenad,  som var ett återkommande inslag förra sommaren. Men när jag gick där, och förresten tackade gud för att jag skippade klackar, så kändes det inte somrigt alls. Det var höstkallt.

Nu blev jag till slut hittad av min kära mor, tvivlar inte en sekund på att hon faktiskt kan se genom väggar. Plikten kallar och jag kan snart lägga till dukning, på listan över festfrämjande gärningar.

Jag är förresten inte bitter, har bara vätskebrist.

Vi har en konstig relation han och jag. Så konstig, att jag tvivlar på att ens vi själva förstår den. Men jag tycker om den, och skulle aldrig vilja tappa den. Viet finns alltid där, ibland vilande och ibland så extremt påtagligt. Vi finns alltid där, och verkar närsomhelst, och oavsett hur lång tid som gått, kunna hitta tillbaka.

Det har hänt så mycket. Jag har varit så mycket på grund av honom. Kär, ledsen, glad, arg, vilsen, nervös och blyg. Så extremt mycket, men aldrig någonsin bitter. Fastän relationen tidvis varit till mer skada än glädje finns det ingenting jag inte skulle gjort om vid en andra chans. Det finns ingenting jag ångrar.

Fastän ingen av oss är ett fast inslag i den andres vardag, så finns där alltid plats. Han får mig att skratta mig till tårar och tycks innesitta en viss förmåga att förminska problem. Jag är fortfarande tokig i honom, fast nu under lite mer kontrollerade former.

"Jag kommer heller aldrig glömma lukten av honom, nej inte längre av viktor. Utan honom. När vi låg där och för första gången någonsin på riktigt pratade. Hur han rörde om bland mina otämjbara lockar och jag bland hans. Hur vi låg tysta och bara såg på varandra, och hur jag till slut somnade, med huvudet mot hans bröst, guppande i takt med andetagen. Han luktade salt, nästan som havsvatten. Jag får gåshud av de där minnena. "

Aldrig bitter.