Part trois

Idag börjar det på riktigt. Elva, med historia. Då måste jag trots ovilja göra slut med den här sommaren. Jag vet att jag gnällt över väder, och förmodligen en hel del en annat, men nu när jag ser tillbaka på den, har den verkligen inte varit så tokig alls. Alldeles för bra för ett break up.

Känner mig verbalt efterbliven, förmodligen för att jag varit uppe sedan sju. Plus med rutinerna får väl bli min healthyturn. Morgonpromenad och gröt, åtminstonde en början.

Hoppas att jag hittar moderniteterskjortklänningen innan vi börjar, då kanske den här dagen kan räddas. Ska kolla på klocka också, Guldig och maskulin var det tänkt. Fyfan vad det här är illa skrivet, förmodligen för att min hjärna panikar över alla commitments som väntar. Fuck. Jag hoppas att jag får brev från Jonnie och USA i veckan.

Jag älskar att vakna, och inse att huset är tomt. Att alla kära familjemedlemmar är off på olika håll och den enda som kan störa lugnet är jag själv. Vilket jag ofta gör genom att hasa mig upp till laptopen, blanda ihop en spellista, hasa mig tillbaka och njuta av sömndimmor i en timme till.

Låter för övrigt som en femtioårig kärring som spenderat varenda minut av sitt liv med munnen fastankrad kring en cigarett. Är hes som ett svin, och sliten därtill, men jag antar att jag mår som jag förtjänar. Blir iofs inte trevligare för det.

Imorgon börjar skolan, på allvar, på riktigt. Hua. Jag sitter inne med en jävla känslomix angående detta faktum, där min ena hälft studsar upp och ner med spänd förväntan och den andra vill skrika och slåss i protest. Tacka gud för att vi börjar elva på måndagar.

Det är alltså nu jag borde ta tag i mig själv och bli ansvarsfull och strukturerad igen. Jag hatar det. Var iofs duktig nu att fixa med en almanacka och andra nödvändigheter i fredags. Iofs gillar jag den där delen med almanackan, den första veckan, när jag prydligt skriver in datum och tror att jag kommer lyckas med en strukturerad höst. I oktober ligger samma almanacka långt in i mitt stökiga skåp, ganska så bortglömd.

Bland nödvändigheterna fanns även träningskortet och höstens pepp. Tre danspass i veckan med start om en vecka imorgon. Jävlra vad det ska bli kul. Kul var även de nya stövlarna, koftar, baskern vantarna, mössan och mina röda läppar. Som sagt, pengarespekt.

Har gått på full speed hela dagen so far. Lika glad som igår, och nästan lika obitter. Har iofs efter duch insett att min nya haircut är ett jävla projekt och förtillfället liknar det mest en upphostad hårboll. Känns åtminstonde mjukt.

Det gör dock inte mina ben. Allt från midjan och neråt bultar och värker efter prommisen. En timme och fyrtio minuter, ut till Svaneholm, ett varv och tillbaka hem igen. Herrejävlar. Klarade mig dock utan minsta regndroppe fastän det mörknade när jag var på väg hem.

Det var skönt att gå där ute i skogen, där det enda som störde tystnaden var ljudet från när vinden slet i löv och grenar. När jag gick därute, lyckades mitt nostalgiska jag slå till sig ett saftigt övertag. Där ute i skogen, där samtliga mellanstadieutflykter ägt rum, där jag försökte lära mig rida där kändes det mysigt att bara vältra sig i minnen.

Om en vecka börjar jag tvåan. Jag tycker att det låter stort. Större än vad jag känner mig många gånger. Tiden i sexan på kunskapsskolan känns inte alls så avlägsen somd en kanske borde, tiden då man diskuterade "hur långt" man gått med en kille och du kunde skatta dig lycklig om du ens blivit kysst på riktigt. Fast det skulle man ju aldrig erkänna.

Tiden rusar iväg, nya människor dundrar in i ens tillvaro, antingen för att vända den upp och ner eller förgylla den över förväntan. Knock-out-kärlekar, konsertbekantskaper, slumpmöten och, för ögonblicket, stora kärlekar.

Men jag har inte tid att utveckla det mer. Insåg precis att jag har bråttom. Och inte evt vad jag ska ha på mig, och ett fett skoskav dessutom. Jävla. Tjing.

Tim | alvaro santos säger:
ät ballar din katt