Part trois

Jävla vider till färödlrar, och jävla vider till klackar. Avslutade min sista dag i frihet med ett riktigt praktgräl och ömmande, bultande vader efter två kvällar på tio centimeters höjd.

Men på det hela taget har helgen varit lyckad och jag har hunnit med både det ena och det andra. Har bland annat plastat in Jonnie i plastfolie, för att se hur pass motståndskraftig metoden var mot det pågående monsumregnet. Har svirat i Köpenhamn för en kväll och sett en tokigt bra Jason Mraz, med bihang. Har upplevt Nisses sura alter ego och haft klurig tumwrestling.

Har skrattat och ältat en del, mestadels under lördagen med tjejerna. Har sålt en blond vän till ett Celine Dion-fan. Har gått barfota utan ordentlig tröja/jacka och hookat en ny förkylning med tillhörande heshet. Har testat hur illamående man blir av en fjärdedels cheesecake till kvällsmat vid tretiden. Det och mucho mas.

Och min kära fader väckte mig nyss. Klockan är fan kvart över fem!

07.15

Aaahm jag börjar jobba snart, på riktigt. Klockan är bara kvart över sju och jag är redan i Malmö, börjar om trekvart. Fram tills dess tänker jag bara roa mig med att stirra bittert på min nu tomma termosmugg och snurra runt på pappas kontorsstol. Värst av allt är att regnet verkar har gett med sig, SAMMA DAG SOM JAG BÖRJAR JOBBA!

07.35

Jag gillar min pappa. Speciellt när han spelar med och kallar min cykel för Harald han med. (Han är numera hämtad och inlagd för reparation, Harald alltså.) Pappa är således förlåter för igår. Tänker dock fortsätta vara bitter på mamma ett tag till. Hon var verkligen värst. Nu börjar jag om mindre än en halvtimme. Tänk om det bara är skit allt ihop?

19.02

Det var inte skit. Det var kul till och med. Jobbigt men kul. Har spenderat dagen åt rundturer på förmiddagen och att hänga, svänga och klättra som en annan sprallig femåring på en tokigt hög byggställning. Killarna var dessutom imponerade av att vi fick upp den helt själva.

Och det testosteron som finns i byggnaden ser verkligen inte helt illa ut. Inte tre av dem i alla fall. Jag har en feel good-känsla i meine mage. Det här kommer bli bra veckor, jag känner det på mig.

Är förresten tokigt stolt över mig själv. Har varit duktig idag, inte bara med tidig uppstigning och jobb. Jag har tränat, på riktigt. Släpade mig till gymmet där jag nu kan ta mig in med eget passerkort och bemästrade bandet och styrketränade, och fuck vilken träningsvärk jag kommer ha i ben och råmp imorgon.

Har dessutom en deal med mig själv nu. Jobbet ska få mig i dygnsrytm och form. Gymma tre gånger i veckan, ohc promenera resterande. Jävlar i det vad jag ska komma i form. Och Keso och fruktsallad till lunch. Jag känner mig sådär äckligt entusiastisk. Glad till och med.

Jag är allergisk mot ensamhet. Mot allt för tung tystnad också för den delen. Just den här veckan känns extra värdelös. Ingen är hemma, eller tillgänglig. Antingen är de far off, på andra sidan atlanten, eller andra sidan öresund också för den delen. Men antingen det, eller så jobbar de.

Själv börjar jag som sagt inte förrän måndag och vill mest av allt suga ur varenda droppe av liv ur denna sista vecka av frihet, umgås, vara impulsiv och somrig. Men nej, istället driver jag runt hemma, och gör absolut ingenting förutom multipla promenader och ett flertal satcavsnitt. Samtidigt känns det som om jag odlar en oroande bitterhet.

Det känns som om jag slösar bort mitt sommarlov och fuck, den känslan är inget vidare. Det är nu jag borde samla på mig happenings och samtalsämnen för hela hösten. Det är nämligen det jag livnär mig på när mörkret sakta tar över. Sommarminnen.

Men jag ska inte vara bitter. Jag har en god helg att se fram emot. Tokigt good. Med Jason, repriser, home alone-space och trevligt besök från två herrar från åhus.

En del love till white stripes också, först nu ikväll jag lyssnade igenom icky thump ordentligt. Love till dem och en smula medlidande till alla stackare på roskilde. Såg ett filmklipp nyss där man nog skulle kunna kalla lerigt en underdrift. Hua.

Hemma. Det där ordet har nästan börjat låta som ett annat språk. Det känns som om jag inte varit hemma och ensam sedan jag kom hem från hultsfred. De få nätter jag sovit hemma har jag dessutom varit tvungen att konkurerra om platsen i min egen säng.

Det har varit åhusvisiter och sena malmökvällar. Den tråkiga familjemiddagen i Limhamn slutade med att jag hamnade i hässleholm, i en kall säng bredvid en klaustrofobiker.

Men nu, ikväll är jag hemma, och ensam. Fast jag har vant mig så mycket vid sällskap att jag inte ens vet om jag gillar det. Men jo, det är skönt. Med ensamplaner och lugn. Ikväll blir det långprommis och tankerensning, därefter ett varmt bad och sängbestigning. Jag måste få rätt på min vridna dygnsrytm nu, annars kommer det nalkande jobbet om en vecka bli ännu värre än redan väntat.