Part trois

Jag känner mig slagen. Inte bokstavligt, men ändå en smula fysiskt. Min dygnsrytm är helt ur fas, och jag är febrig igen. Jag antar att jag fick tillbaka förkylningen jag smittade bort förra veckan.

Jag vaknade tolv imorse, av frosskakningar. Gick upp, åt frukost, och gick och la mig igen. Vaknar fyra, av samma anledning som sist. Tar mig ner och in i köket, bara för att upptäcka att kylen ekar tom. Fuck.

Det faktum att jag har huset för mig själv ikväll känns dock som en smärre räddning. Ingen mamma som klagar på hur mitt rum ser ut. Inte någon pappa som stör sig på musikvolymen. Inte heller några bröder som oftast sysslar med störande verksamhet under all deras vakna tid.

Jag vill bara krypa djupt ner i ett varmt bad, för varmt. Så varmt att den skållande hettan svider mot huden, för att sedan svalna igen. Jag vill bara lämna all feber i det där vattnet och sen få vara frisk på första gången på två veckor.

Samtidigt som ena hälften skriker låt mig vara ensam, protesterar den andra. Jag känner ett barnsligt begär av att bli omhändertagen, omsluten.

Inte ens provivan mamma nyss kom hem med kan ändra på den saken, fast det känns iofs en smula bättre...

Jag har nog aldrig ogillat jobbet så starkt som ikväll. Har inte den blekaste var all negativitet kommer ifrån, men jag gissar att den beror på huvudvärken. Dessutom skulle jag nog hellre stannat i Yngsjö.

Visiten där de senaste dagarna hör till en av de trevligare. Det tog inte lång tid innan jag gled in i någon slags lillasysterroll för nisse och jånni, och jag klagar inte. De är kul de där två, kittliga och beskyddande.

Nisses och min variant av midsommarfirande kändes också otroligt bra. Det var verkligen inte lönt att pressa fram något som inte fanns där, och sexiga nyckelben smäller aldrig helt fel.

Nu skulle jag mest av allt vilja att en vänlig själ väntar på mig där hemma, redo att massera smärtan ur min rygg, orsakad av sömnen på soffan inatt. Därefter vill jag bara störta rakt ner i min egen underbara, stora, tomma, lagom mjuka säng - fastän den fortfarande luktar av escadaparfymen. Hästens fel.

Ända sedan Emma åkte har jag verkligen ansträngt mig, fyllt mina dagar med så mycket som möjligt för att dämpa ett eventuellt vakuum. Det går sådär.

Ändå har både idag och igår fyllt av impulser. Bra impulser. Tankeavledande impulser. Det finns dock inte tid för detaljerade redogörelser, för nu ska jag rusa till tåget, och därefter kasta mig på en buss till åhus/yngsjö. MIdsommarvisiten blev en smula framflyttad och jag klagar inte ett dugg. Det ska bli kul att träffa nisse och jonnie igen, och lugnet i stugan har jag faktiskt saknat.

Jag är rastlös. Inte på den vanliga nivån, utan på den riktigt riktiga nivån. Jävla apskaft, och så sitter jag här smått fängslad med tåg som enda utvägen ur denna mellanhålan. Bättre blir det inte av att alla små liv gör någonting som inkluderar socialt umgänge just ikväll.

I vanliga fall hade jag ringt emma nu. Nu är inte emma hemma. Så här varvar jag electronica med howlinlove och gammalt med danko jones, blir piggare och piggare och vet att allt kommer sluta med något i stil med en menlös sortering av strumpor i min garderob. Hua.

Har förresten redan plöjt igenom ett förråd av oc, sett det absolut sista avsnittet två gånger, förundrats över hur pass bra slut det blev på allt, och undrat över hur lång tid det skulle ta att se precis alla avsnitten utan minsta paus. Så uttråkad är jag.

Och vad jag ska ta för mig imorgon är också en smula deprimerande, det är säkert inte ens väder till att höjhoppa över solbadande. Attans apskaft.

Sitter och småslumrar i Bruzelius mansion. Trött som attan är jag, trots mitt fjorton timmar långa sömnkoma och smålurarna därtill under dagen. Känns inte som om jag kommer gå med plus på sömkontot inatt heller. Det lutar mer åt nostalgi och sentimentala diskussioner.

Jag fasar verkligen inför imorgon. Jag känner att jag går allt närmre ett offentligt sammanbrott på kastrup. Jag har redan gråtit tre gånger hittintills, varav en tillsammans med Emmas mamma. Jag vet att jag har ett klent psyke när det kommer till hejdån, men det här känns illa. Det här är inte en vecka eller två, utan hela fuckade sommaren.

Det är dessutom sommaren vi lever för. Det är den vi pratar om resten av året. Jag känner mig låg ända ner i mina förstörda festivalfötter när jag tänker på att Emma inte kommer vara där under min home alonevecka, eller vara med under någon av alla spontana sommarkvällar på stranden.

Nej, det blir inte mer känslomässigt nakna utvik, jag är för trött. Som sagt, allt kommer komma på kastrup imrogon, och i bilen dit, och hem. För allvarligt talat, jag har inte riktigt kommit på vad jag ska ta mig till utan Emma i sommar. Attans apskaft, planer är vad jag behöver nu, planer är som en slags avledande manöver, psykisk rehab.
Inget jag skriver nu blir vettigt, antar att jag kunde varit lite effektiv och hjälpt till med packningen, och plundrat hennes garderob på det som lämnas hemma. Ja, så får det bli.

Nu är jag nästan färdigpackad. Bara unds, bikini och skor återstår. Väskan känns alldels enorm och överflödig, och ändå kan jag inte sluta tänka på om jag glömt något.
Nu borde jag mest av allt sova, eftersom imorgon kommer bli en lång dag av danmark, tåg och bussar. Kvällsfixet med Pylle och Emma känns mest mysigt och behövligt, på det har jag inga klagomål.
Så egentligen borde jag sova, men det går inte. istället far tankarna som irriterande flugor i mitt huvud. Det är alltifrån hultsfredsförväntan, till nostalgiska flashbacks. Jag kom bland annat att tänka på hur skönt det är att inse att man inte behöver glida ifrån folk, fastän man inte träffar dem så ofta.
Jag blir alltid lika glad av att känna hur en särskild relation alltid bubblar av skratt. Hur vi skrattar åt allt, fastän det egentligen inte är kul, utan allvarligt. Men med dig känns det inte lika tungt. Hur vår humor går hand i hand med en blandning av sadism och barnasinne och hur händer och fysik inte alls går att styra. Det är okej, och jag är glad över det.
Jag längtar förresten också till min nalkande homealonevecka, då huset kommer fyllas och förvandlas till ett mysigt kollektiv. Förhoppningsvis kommer det vara människor som kan kompensera för de kulinariska konster jag saknar. Den här sommaren kommer bli bra, och lite till. Det får bli min kvällsfilosofi innan jag stupar ner i 120 centimeter sömn.

Sovsäck, luftmadrass, tält. Kudde också. Och solstol. Sen är det stopp. Jag hatar att packa, är för rastlös för det, för oorganiserad och impulsiv. Det är en tröja där och en här, ett par tights och bikinin. Jag lovar, jag kommer att glömma ngt viktigt. Så jag skjuter på det, lite till, och lite till. Göra "viktiga saker", som att blogga. Ha.

På golvet ligger en stor blå bag, resten av mitt rum är ett hav av kläder med små öar i form av tält, sovsäck och luftmadrass. Jag kunde inte hålla mig längre. Jag har börjat packa.
Det pirrar i mig när jag ögnar igenom den ovanligt organiserade packlistan. Vi kommer vara överutrustade, och så satans tungt lastade när vi ger oss av mot k-stad och därefter hultan på tisdag. Nu finns det dessutom ett antal väderprognoser för de första dagarna uppe. Soligt och varmt säger dem, och kokosoljan är nerpackad. Jag ska åka, jag ska verkligen åka!
Tanken för den här kvällen var egentligen kvalitetstid och en dos utomhuschill med min kära kusin. Men det blev inte riktigt så. Jag har fortfarande inte återhämtat mig helt från igår. Vätskebristen är ett faktum, och fastän jag hinkat i mig vatten som aldrig för är jag spak som en annan vekling.
Men det är okej, det var värt det. Jag tänkte kasta in några mysbilder från solnedgången på bo01, eller linus student, men insåg sedan att alla de låg på emmas kamera. Några bilder från impulsresan till videdal finns dock inte att finna, men, kanske är det bäst så.
Trevligt var det, fastän det slutade med att sömnen på Linus soffa gav mig ett rutmönster som hette duga, fast det var överkomligt det med.

Jag håller på att hoppa i kvällsstassen för studenterna ikväll. Mest är det min kära kusin. I mina ögon är han inte alls stor nog att stå och vråla på någon trappa, finklädd och med den där mössan. I mina ögon är han fortfarande en tolvårig snorunge som gömde sig bakom dörrar för att sedan skrämma skiten ur mig på alla släktkalas. Varje gång, samma sak. Men det är okej, jag klarade mig utan psykiska skador. Grattis kusin!

Emma är verkligen bra. När jag satt där på jobbet och mest av allt ville förtvina och på något sätt sedan återuppstå i min säng några minuter senare kom hon med lite rolig information. Så rolig att jag började småskratta för mig själv där jag satt, så att alla hann ge mig lite udda blickar.
Hur som helst, familjen hon lämnar mig för i sommar har precis fått en bebis. Och de har precis bestämt vad detta knippe skrynklig rosa hud ska döpas till. Truls. Redan då log jag, det är ju faktiskt inget vanligt namn.
Skrattet kom dock först när Emma avslöjade namnet på Truls's syster. Hon hette Lina.