Part trois

Har spenderat hela dagen lång i Malmö. Först på skolan, för att lämna tillbaka alla böcker och städa ur skåpet. Knäpp känsla det där. Sommarlovet känns av någon anledning alltid som en överraskning. En bra sådan dock.

Sedan följde jag med Adam och Martin på kostymprovning. Han blev stilig trots allt den där Martin, och Adam kliade mig på ryggen under den långa väntetiden. Trevliga pojkar.

Sedan gick jag mot Borgar med Ebba, där jag såg en glad, rödkindad, sjungande Ingrid rusa ut från Borgarskolan för sista gången, som elev. Hon är så söt den där Ingrid. Jag gav henne ett fint godishalsband och en heldag hos Arnold, hon verkade ganska exalterad.

Nu ska jag byta om till klänning och klackar för att sedan svira till hennes skiva.

Det är förresten så satans fint med studenter. Jag blir helt glad i hela kroppen bara av att se dem. Sjungades på flaken, tutandes i staden. Jag fick tre kramar på väg till stationen, av glada herrar som sa att de gillade min kjol. Bara det liksom.

Jag sitter med Hannah i luren, och har gjort det nu i snart tre timmar. Det är ganska mysigt. Nu har vi nått den där nivån där spontansång och knäppa frågor är vanliga inslag. Nu försöker vi till exempel synka våra versioner av José Gonzales Heartbeats så de sjunger exakt samtidigt. Vi lyckades precis, det var en trevlig känsla.

Min José sjunger dock lite snabbare än Hannahs.

Jag kommer somna snart. Nu väntar jag bara på att Robin ska ringa upp, sen efter det ska jag rulla ihop mig till en liten boll och somna till en fransk film. För att somna till franska är underskattat. Det låter som att de sjunger, så vackert är det. Vad jag önskar att jag vaknade en dag och kunde sjunga franska flytande.

Innan min franska film ska jag nog läsa det fina citatet jag hittade hos niotillfem, från den där boken History of Love. När hon beskrev den som att författaren Nicole Krauss hade alla världens svar om kärlek blev jag ganska frestad att läsa den. Alla världens svar om kärlek, skulle nog vara användbara. För ibland slår de jobbiga frågorna mot en, utan förvarning. Krasch.

Eller som Maria sa: "Jag vill bli kär, så att det känns. Krasch, boom, bang som ett hårt slag i fejjan typ."

Min kropp värker en aning. Jag har fortfarande inte fort bort majonäsen från ögonen, så jag ser lite suddigt. Helt nykter är jag nog inte heller för den delen. Utspark visade sig vara en krävande sak.

Även om det spårade en aning var det kul, ganska kul. Det känns som att jag fortfarande luktar majonäs blandat med chokladkräm och helt ärligt är det nog som så att det kommer krävas ett antal duschar innan jag kan anses helt ren.

Bilderna är nog inte så vackra, så jag hoppas att de hålls gömda. Taffelweinet också, för det är nog inte hälsosamt sådär mitt på dagen.

"I belive that we can be extraordinary together, rather than ordinary apart"

Jag blev lite mjuk i magen av det. Det fick mig att vilja att allt vore lite lättare, och att det gick att sluta tänka fel bara av att inse att det inte går. Men att tänka fel är nog mer komplicerat än så. 

Sen finns det saker som inte är lika komplicerade. Som Hannah till exempel:

från: kristianstadbladet.se

Jag har aldrig uppriktigt trott att jag skulle sälla mig till dem med en smärre förälskelse i Håkan Hellström, men efter hans spelning i fredags vet jag att jag numera är en av dem. Jag bara stod där och log, samtidigt som jag lät hans vackra ord skölja över kroppen. 

Men Håkan var inte allt. Siestan var så mycket annat. Att få leva destruktivt, skitigt festivalliv efter nästan ett år av längtan försatte mig nästan i extas. Jag trivs så bra där. I ett par dammiga jeansshorts och aviatorshades med tovigt hår och solbränd hud. Bland spontanmänniskor och i det här fallet även flera återseenden. Det var kul att träffa Robin igen, även om det innebar att brottas i nässlor och andra fysiska skador. Han är snäll innerst inne. Sprang även på folk både från nyår och från Hultsfred 07. 

Ligger nu nerkrupen i sängen och känner hur mina ögonlock börjar trilla ihop. Egentligen är jag helt slut i kroppen. Min röst, eller vad som återstår av den är inte mycket att hurra för och jag ligger inne med en öm fot, några blåmärken och ett skrapat knä. Fast det spelar ingen roll, för kompensationen var inte så pjåkig.

Så egentligen, vad är en borttappad mobil för fyra dagar av lycka, med de bästa människorna jag vet och en perfekt imitation av Pumba?

Vet ni vad? Jag åker om en kvart. Hela jag är så satans glad. Bort från allt, till världens mest bekymmerslösa sysselsättning - festivalliv. Mitt hår står åt alla håll och nu börjar jag känna av att jag faktisk vaknade klockan fem. Får sova på tåget. Eller så häller jag bara i mig mitt morgonkaffe och är vaken fram till söndag.

Just nu finns inget dåligt. 

Jag älskar känslan av att krypa ner nyduschad i rena, svala lakan. Speciellt efter en hetsdag. Man skulle bandat alla pack- och festivalsamtal under dagen. Tror resultatet skulle visat sig mycket underhållande. 

Jag håller på att packa. Eller ja, nästan packa. Jag har letat överallt i huset efter en ryggsäck jag alltid hade när jag åkte på läger när jag var yngre, som var i perfekt storlek får en tredagars-festival. Men när jag hittade den, efter cirkus en timmer garderobs-grävande, hade den krymp. Eller så är det jag som växt

Efter noggran research har jag kommit fram till en sak. En ytterst väsentlig, världsviktig sak. Nämligen, att alla nuförtiden verkar blogga två och två. Det känns som en sån där söt sak, som att ha världens mest ofentliga dialog.

Eftersom jag själv dock bara är en, uppstår här ett problem. Därför söker jag nu en vän. En bloggvän. För dennes skull skulle jag till och med kunna lägga in fler bilder och anstränga mig lite. Jag har till och med ett trevligt namnförslag i bakfickan. Vi kan göra det hela lite roligare:

Jag söker dig, flicka eller pojke, dam eller herre att sätta ord på insidan av huvudet med. Du får gärna gilla klänningar och spontana påhitt, festivalliv, fin musik och morgonrufsigt hår. Du får vara hur gammal, eller ung som helst, bara du är glad. Månskenspromenader är ett fint plus i kanten. 

Ni vet den där känslan. När man är så glad att ingenting kan nå en. Hela kroppen bubblar och käken krampar av alla leenden. Så glad känner jag mig nu.

Min sjömansklänning är klar. Allting i skolan är gjort. På torsdag morgon åker jag på festival.

Ibland räcker inte ens all kärlek i världen till för att rädda någon från sig själv. Det river och sliter i mig, när jag ser honom förändras. Hur hans sinne fördunklas och hans ton blir skarp. Jag saknar min farfar.

Någonstans känns det bra att inte vara ensam. Att vara två om ett likadant problem. Att inte behöva förklara det svåra, utan bara tyst förstå. För det känns som om, att när man sätter ord i det, blir det mer verkligt. Men jag är glad för den förståelsen även om jag önskar att vi var problemlösa.

Men allting är inte grått, även om vädret  och lite till varit det. Vi omvandlade alla inställda lektioner till ett scones-party ute på altanen hos mig. Och igen slås jag av hur mycket jag tycker om de där människorna, som alltid får mig att le.

Idag är en sån där dag, när man vaknar och hör regnet mot rutorna, och bara vill stanna i sin varma säng hela dagen. Det är grått ute, och jag känner mig lite grå inombords. Mitt huvud har gjort ont ända sedan i fredags, och jag känner mig så mätt på skolarbete som det bara går. Ändå har jag fullt upp idag och imorgon. Det är också grått.

Sen blir det så jävla kallt när det regnar också. Även om jag gillar regnet, avnjuts det bäst inomhus. Så jag hoppas att det kommer regna hela dagen, förutom när jag går till tåg och skola. För när jag kommer hem ska jag sätta mig ner med min klänning och sy på kjolen.

Lite av det gråa i mig försvann faktiskt när jag gick ner för att göra mitt morgonkaffe, och såg den ligga där på bordet. Marinblått och vitt tillsammans, det är väldigt fint.

Mitt hår är trolltovigt, och lite smutsigt. Men jag orkar inte duscha nu. Jag orkar inte tänka. Har precis skrivit loggbok för ett helt år av projektarbete. Den blev nog inge vidare, men jag har ingen ork och ambition kvar.

Och imorgon måste jag gå upp tidigt för att göra klart min matte, och öva på samhällen. Vad jag längtar till sommarlov vänner.

Studio Danzas föreställning var så bra. De små balettflickorna fick det att värka i hjärtat på mig, och Matildas och Marias insatser som sjörövare respektive rumpskakare gjorde mig stolt som en mor.

Kom även fram till att dansande pojkar är ytterst charmigt. Pojkar med estetkunskaper över huvudtaget är ganska  charmigt. Instrument är nog mest effektfullt. Kraften av gitarrspel känner nog de flesta damer till. När jag var mindre var jag smygkär i en kille som kunde spela saxofon. Det är också fint. Som en liten amerikansk jazzgubbe. Trummor är nog inte sött, det är mer.. jag vet inte.

Pillar förresten för fullt med min klänning. Det är så kul. Jag vill pyssla hela natten.

Vaknade nyss, efter tolv timmars sömn. Det var nog precis vad jag behövde. Min kropp mår lite bättre, dock gör knoppen fortfarande en aning ont.

Har slagit rot ute på altanen, med mitt morgonkaffe och lite frukost. Börjar sakta vakna till liv av vinddrag och soljus. Egentligen är jag inte så verbalt kapapel innan koffeinet nått ut i kroppen, så mitt bloggande blir nog inte så kvalitativt.

Ska försöka göra klart min statistikundersökning nu, innan jag åker in till Ystad och tittar på mina fenomenala, dansanta vänner på Studio Danzas föreställning. Väl hemma igen hoppas jag på att mor min hittat tyget jag behöver när hon är i Malmö, så jag kan börja på min klänning!