Part trois

Det absolut bästa med Skurup, är att det bortglömda lilla samhället somnar tidigt. De bästa stunderna jag har här, är de när jag kommer hem från en ännu bättre stund. När det är tomt på folk, och bilar. När det är så tyst att det känns som att till och med tankarna hörs. Ännu finare blir det av en fullmåne, som inatt.

Ikväll blev mysigt. Vi bara satt där, och gjorde egentligen ingenting. Pratade och drack öl, filosoferade om hur bra vår sommar kommer bli. Diskuterade det bästa av hultsfred, och längtade tillbaka till de där människorna, och den underbara ansvarslösheten.

Vissa saker, eller stunder, borde aldrig få ta slut. En festival. En Hiveskonsert. En spontanpicknick. Ett bra samtal. En kyss, eller flera. En fin magkänsla. Ett sommarlov. Ett sånt där skratt. En ögonkontakt. En fin tystnad. En kärlek, en sån där fin en, som man vill spara i en liten burk, och ha kvar att kunna ta fram när allt annat är grått.

Nu ska jag krypa ner, se ett avsnitt Cali och vänta på att klockan ska ringa imorgonbitti. Då ska jag ta upp mina promenader igen. Men först av allt ska jag lyssna på Håkanlåten och sen A young summer youth, för att göra allting ännu bättre.

För vi är inte såna, som i slutet får varann.

Var precis och handlade med mor. Där stod dem, ett fint, grönt, glänsande sex-pack Heineken. Jag fick en fin picknickvision, med dekadenta tillbehör och den goda mat jag lovat att jag ikväll. Så jag ringde min Alfred. Du och jag Alfred, du och jag.

Jag har varit rastlös och bitter hela dagen. Att vara hemma var skönt fram tills första duschen, och sömnen i en vanlig säng, men jag längtar tillbaka så det kliar i hela kroppen. Att bara sitta hemma en hel dag gjorde mig alldeles knäpp.

Som tur är finns William. Så jag åkte till Malmö till slut, för att bara göra ingenting i ett par timmar, men slippa vara ensam. Det var inte fyskam, fastän jag nästan blev uppäten av hundarna. Tror nog de gillar mig bättre än Willie faktiskt. Kan ju inte klandra dem heller.

På tåget hem fortsatte jag på hultsfredssammanfattningen som jag börjat skriva på. Highligts. Satt och flinade åt heliumtoppar, Linnea och Marianne och allt det andra. Hemma bra, men Hultsfred bäst.

Gick hem, mitt i gatan och nynnade på Håkan för mig själv. Det var, eller är fullmåne ute och den där livet-är-bra-känslan tog min kropp i besittning för ett tag.

Jag har försökt, om och om igen att omvandla de senaste dagarna till ord. Att inviga utomstående i alla internskämt, all dramatik, lycka och allmän kärlek är inte så lätt. 

En sak däremot, som sammanfattar festivallivet på ett fint sätt, är banderollen som sitter ovanför den näst största scenen, Pampas. "Live like nowhere else" står det på den. Och det är precis vad man gör.

När jag avrundade den musikaliska delen av Hultsfred 08, med Robyn, lyfte jag på huvudet och läste den där frasen för vad som kan ha varit den hundrade gången. Orden fick det att pirra i hela kroppen på mig, i kombination med Cobrastyle, och jag önskade att det inte skulle ta slut.

Men slut är det. Och nu sitter jag där med den välbekanta tomhetskänslan, som alltid infinner sig efter något som man väntat på och längtat efter så länge är över. Det känns nästan som att det var en dröm, att det aldrig hände.

Sedan jag lämnade Hultsfred förra året har jag längtat, och jag antar att nedräkningen inför nästa års festival börjar här och nu. Nedräkningen till nya människor, musik, tovigt hår, skratt, glädje, ansvarslöshet, unket tältboende, kalla nätter och allt det andra som gör festivallivet och känslan det sätter i kroppen så satans underbart.

Glömde en fin detalj. Hannah och jag trillade in i Davids lägenhet och pratade bort de sista minuterna innan mitt tåg skulle gå. Vi konstaterade att det brukar sluta så. Hannah och jag, och mysiga avrundningsprat. Hon är fin den där tjejen.

Nu, festival.

Jag har varit vaken i mer än ett dygn nu. Jag har suttit av ännu en skolavslutning, sett glada studenter och lyckats skaka av mig vemodskänslan. Jag har insett att vår studentturne var ohållbar och vi höll oss till två. Trevliga sådana. Jag har dansat hela natten, träffat nya och gamla människor, sett solen gå upp över Malmö och höra hur staden vaknar till liv. Det har varit ett bra dygn.

Men min kropp har mått bättre. Min röst är hes och rispig, jag sitter inne med en stukad vrist och ett skrapat knä. Hela jag känns egentligen ganska öm. Men det är nog sömnbristen.

Men allt är egentligen skitsamma. Om en kvart ska jag kila ner till stationen, tå tåget till Malmö och därifrån bussen till Hultsfred. Sova kan man göra när man är död, är det inte så?

Det blir aldrig som man tänkt sig. Planering spricker alltid, åtminstonde för mig. Imorse ringde ingen klocka och när mamma tittade in var klockan sju. Jag har överlevt stressmorgonen, lyckats fixa det mesta och sitter nu, nästan färdig att gå, i min sjömansklänning och dricker mitt morgonkaffe.

Den nalkande skolavslutningen, och allt därefter idag ska bli väldigt kul. Jag har en sån där ovärdeligt bra magkänsla och i kyrkan idag kommer det där viet, som varit lite avlägset de senaste dagarna vara samlat igen. Fint, men alltid vemodigt.

Jag har alltid älskat, och hatat skolavslutningar. Jag är en sentimental och nostalgisk människa, och känner helt plötslgit världens affektion gentemot de där treorna som kommer rusa ut på trappan. Nästa år är det vi. Den tanken ger mig rysningar. Obehagligt, och samtidigt kittlande spännande såklart.

Den blomstertid nu kommer, rektorstal, prisutedlningar. Allting kommer som en chock. Den senaste månaden har bara försvunnit, och nu står jag här och har om några timmar sommarlov. Sommarlov, ordet smakar konstigt. Men som jag har väntat, och längtat. Men det kommer alltid som en chock.

En annan trevlig sak förresten. Imorgon åker jag till Hultsfred, med de bästa av damer på dessa bergarter. Ganska svårslaget.

Tidigare ikväll:

Kollade precis på klockan. Den var 22:22. Då får man önska sig något. Jag började önska, men var inte tillräckligt snabb, klockan hann slå om innan jag hann säga hela meningen i mitt huvud. Nästa gång kanske jag hinner. Det var ingen livsviktig önskan, bara en liten parentes. Jag klarar mig nog ganska bra ändå.

Tanken var att jag skulle vara produktiv ikväll. Men jag har mest suttit med den där boken. Mina kläder ligger fortfarande i en hög på golvet och jag har inte bakat de där baguetterna. Men, jag har gjort linssoppan och skrivit en packlista. Det är alltid något.

Jag har för övrigt varit glad idag, om någon nu önskade veta. Allting känns sådär lagom bra nu. Det var skönt att klampa in på skolan och inse att man var klar där för den här gången, det var skönt att träffa Mette och veta att hon är som vanligt, det var skönt att gå och skratta utan anledning med Hannah för att hon var lika glad som jag och det var skönt att känna hur Marias galenskap smittade av sig.

Nu:

Nu står min väska där på golvet, nästan färdigpackad. När man väl tar tag i saken går det ganska fort. Men roligt blir det nog aldrig, det där med packning. Min väska lär dessutom bli fasligt tung. Det där att lära sig med tiden är tydligen ingenting för mig.

Nog gnällt. Nu ska jag läsa några sidor obehaglighet innan jag kryper till kojs. Imorgon går jag upp halv sex. Men för ett bra syfte, packa klart och baka baguetter, skriva ut biljetter och fixa det sista.

Så nu ska jag gnugga in lite hemmalukt i Bamse-örngottet jag dragit över min festivalkudde. 

Att läsa är underskattat. Det är ett ganska mysigt tidsfördriv, med ganska stor frihet. Frihet att läsa var som helst, och när som helst. 

Jag läser i perioder, när jag har tid. I vår har det varit ont om det, men jag gjorde mitt bästa med The Dirt, Scar Tissue och Dirty Blonde. Knarkande stjärnor, med fötter som förlängesedan lämnat jorden.

Nu sitter jag med huvudet i något helt annat. Män som hatar kvinnor heter den, och det var min kära moder som körde den i handen på mig. Kriminalroman. Den är obehaglig och jag är klen när det gäller sådant. Samtidigt vill jag inte sluta läsa när det blir spännande. Jag har en känsla av att jag kommer ligga sömnlös och paranoid inatt.

Efter den ska jag läsa en harmlös bok. Kanske Flicka med pärlörhänge, en andra gång, för den var så fin. Och fin är bra bättre än obehaglig.

Jag vet att jag har sagt det förr. Att Håkan tiodubblar alla festivallängtan jag sitter inne med. Men testa själv. Lyssna på det fina pianointrot, och tänk er att det bara är några dagar tills ni får höra det live. Kanske gör det saken lite lättare att förstå.

Jag gjorde för övrigt misstaget att klämma i mig en kopp kaffe nyss. Så nu kommer jag inte kunna somna på några timmar. Men det gör nog inte så mycket. Ska använda dem åt packning, lite planering kanske.

Det har trillat in en och annan väderleksrapport som skvallrar om regn. Men ärligt talat förändrar det inte så värst mycket. Ingenting kan få ner mig på jorden verkar det som. Speciellt inte när jag lallat runt till Anttila, Säkert och Robyn den senaste timmen.

Och vårt ö-råd imrogon ska bli trevligt. Konstaterade nämligen att det var väldigt längesedan vi alla var samlade. Och jag saknar oss.

Mitt boende under kommande dagar står nu fint uppsatt i trädgården. Det var nog mest en förevändning för att ha någonting att göra, hela den här iden med att tältet skulle luftas. Men ändå, det var faktiskt unket efter Siestan.

Nu är det bara tre dagar kvar. Jag och Maria diskuterade precis spelscheman och packning. Det vänner, är lycka.

Jag har tråkigt. Det har varit fullt liv varenda dag nu ända sedan vi åkte till Siesta, och nu, när det är tyst känns det bara fel. Jag fördriver tiden med att prova frisyrer och konstatera att mitt hår börjar växa tillbaka igen. Sedan hittade jag en väldigt vacker klänning på Ebay, från Betsey Johnson. Den ser ut som en bakelse!

Fyra dagar. Det är allt som är kvar tills vi åker, tills vi åker. Tills vi åker mot musik och människor, tills vi åker dit jag längtat, sedan jag lämnande platsen sist. Om fyra ynka dagar åker vi, världens bästa vi, till Hultsfred. Bara tanken på att stå där framför Saharaentren, men ticnetkuvertet i handen, redo att låta bandet smita åt runt handleden, bara den tanken får rysningar att pila genom hela min kropp.

För att spä på hela den där känslan, av att längta iväg och bort från allt, sitter jag och ser live-klipp på Håkan. Det är så satans vackert alltihop, och jag kan knappt sitta still när jag tänker på att det kommer vara jag som står där om några dagar, och slösa de sista krafterna av min röst på att sjunga rätt ut att, om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.

Snart, åker jag till Hultsfred igen.

Idag blev en mysig nationaldag. Vaknade av en studsande bror i sängen, det var inte den mysiga delen, släpade mig upp och såg klart den tidigare omnämda finfilmen. Den var väldigt söt, och utgjorde en bra start på dagen.

Släpade mig in i duschen och cyklade sedan bort till Tove. Vi käkade studentrester och pratade om ditten och datten där vi satt och svettades i solen. 

Tog mig hem, åt, packade picknicktillbehör och satte mig sedan på tåget där damerna Matilda och Maria väntade. Vi parkerade i västra hamnen och njöt av kvällssolen och det faktum att det faktiskt är sommar på riktigt nu. 

När Linus sedan ringde in oss till en födelsedagsfest (som visade sig vara helt dans- och pratlös) klämde vi ihop oss tre på Matildas rosa hoj. Det var underhållande.

Men ja, efter världens torraste dagsredogöring som lika gärna kunde varit en punktlista tänkte jag nu introducera mina nya livsmål. För studentveckan går fan inte i sundhetens tecken, och inte jag heller. Kommer inte ens ihåg senaste gången jag satte min fot på forum.

Men nu ska det bli ändring. Imorgon börjar jag med sommartraditionen morgonpromenad + morgonträning, och vid lunch ska jag möta upp Nicole för satsigt gymmande. Jag ska bli fit och fast, inte käka godis och efter Hults trappa ner på pinnkonsumtionen. Jag lovar, på heder och samvete. Har redan ställt klockan på åtta.

Matilda däremot, för henne går det utför..

Jag hamnade på Amiralen inatt. Fråga mig inte hur. Toves övertalningskapacitet är inte att leka med. Men jag klagar inte, jag har haft det väldigt trevligt och får den stora lyckan att för en gångs skull avsluta en sen kväll i min egen säng. Så nu ska jag se klart den finfina filmen Lars and the real girl och sedan somna tungt.

Imorgon blir det "skåns"-frukost med en nyutexaminerad student.

Såhär såg jag ut när jag for till Malmö idag. I sjömansklänningen, röda läppar och klackar. Folk var så söta och jag fick väldigt fina komplimanger och en och annan snuskgubbe på köpet. Men är det paketpris så är det.

Träffade solkåta Matilda, tog en snabbisfika med Alexander och försökte få en skymt av Tove när hon gick ut.

Nu ligger jag nerbäddad i min säng och vilar fossingarna. Om ett litet tag ska jag ta mig i kragen och gå på Toves skiva. Om jag orkar kränga på mig klänningen igen eller sparar den till skolavslutningen får vi se. Just nu är jag så trött och tom i magen att jag knappt kan tänka. Jag måste ha lite mat i mig, fort innan jag slutar fungera. Aurevoir.

Det här var kul förresten:

Matilda hon är en fin kanin. Ringde precis och berättade att hon hade så tråkigt att hon åkte till Malmö. Nu stod hon i bokaffären hos skulle köpa något fint att läsa, sedan lägga sig i Västra Hamnen. 

Sånt där spontangöra tycker jag är så sött.

Så nu ska jag hoppa i den där klänningen, tämja mitt hår, ta mig till Malmö, lämna tillbaka mina böcker på biblioteket och låna History of Love, för att sedan tvinga henne flytta sig till en något svalare park med mig. Sedan ska jag se när Tove går ut. Åh vad jag tycker om de glada studenterna. Och Matilda, och alla andra.

Vi var förresten på framsidan för City igår. Mindre smickrande bild, och det verkar mer som att det var vi som skulle ta studenten än höll i utsparken. För vi såg värst ut.

Ikväll blir det sjömansklänning, röda läppar och röda klackar. Jag är pepp.

Internet var ingen vän när jag trillade hem igår, och petade ihop ett fint inlägg. Kanske var det lika bra. Det blev ingen film, jag somnade direkt, men såhär skrev jag:

Kom precis hem från Ingrid. När jag hoppade av tåget var Skurup så tomt att jag fick chansen att uppleva årets första mitt-i-gatan-promenad. Inga bilar. Inga människor. Så där gick jag, barfota och nynnade på "nu kan du få mig så lätt."

Kvällen hos Ingrid var väldigt lyckad. Det här med studentvecka är allt ett trevligt påfund. Det blev ett antal återseenden, och en hel del nya människor. Varenda flicka hos Ingrid verkade stoltsera med en fin klänning och herrarna som hörde till var ytterst trevliga. 

Jag träffade en rolig prick som också varit på Siestan, och tillsammans återupplevde vi varenda ögonblick av Håkans fina konsert innan vi gick över till att diskutera tatueringar. Det i sin tur, ledde till ganska underhållande missförstånd. Medans jag pratade om att tatuera carpe nochtum, som i fånga natten, trodde han att jag ville tatuera in locktång. Var det bara vi som såg komiken i det?

Jag stiftade även bekantskap med en medelålders DJ, som trodde jag var betydligt äldre, men utöver det var väldigt trevlig. Han gav mig en givande musikanalys utifrån klädstil och personlighet. Det var ganska exakt, och även det underhållande.

Satans skånetrafiken att sista tåget går elva.

Nu ska jag krypa till sängs med en film. Lars and the real girl heter den, och jag har hört att det ska vara en sån där film som man ler sig igenom. Och det går nog inte att le för lite.

De har förresten fest i närheten. Jag hör Johnossi sippra in genom min balkongdörr. Kul att Skurup upptäckt riktig musik. Med det, godnatt.