Part trois

Jag är färdigpackad. Pengarna är växlade och ett fint och gult forexkuvert pryder mitt skrivbord. Men jag har nog inte på riktigt insett att det nu faktiskt är dags, inga mer nedräkningar. Imorgon.
Nu ska jag enbart förlita mig på denial, när det gäller allt det sagda och överraskande de senaste dagarna, och istället bli tokbrun och låta saker vara okomplicerade tills det att jag är hemma igen. Men jag nekar inte till ett det numera dansar illvilliga troll i min hjärna. Inte du.
Men som sagt, denial. Och nu ska jag kasta mig mot min säng för två timmars sömn innan det bär av till Kastrup. Jag ligger som sagt stadigt back när det gäller sömnen och förlitar mig på en lugn flygresa. Eftersom jag nu enbart känner mig trött och utmattad blir det här inte särskilt läsvärt. Istället går det till att sammanfatta det med: Jag kommer bli tokbrun, och jag kommer sakna er.

Åhuskvällen igår var, annorlunda. Hela staden, om den nu kvalificerar sig som stad, osar av sommarkänslor och deja vú-känslan var ett faktum när vi promenerade förbi huset där jag och Natalie trillade runt förrförra hösten, tillsammans med Timmie bland andra.
Hur som helst var stämningen i vår kära klass mysig, och Marias stuga väldigt fin. När vi gick där på tågstationen i Kristianstad och konkade på stora väskor och sovsäcker var lägerkänslan ett faktum, och det hela kändes som ett pirrigt sommaräventyr.
Kvällen var lyckad, fram till en viss tidpunkt. Men dessförinnan hann vi med att lära känna en pizzabagare, dricka för mycket dåligt rödvin, överdosera Elias med solpuder och överskrida alla sorters grupperingsgränser.
Morgonen och dagen idag, har kanske inte varit lika gemytlig. Eftersom jag hade tid hos tandläkaren var jag tvungen att släpa mig hem early, early. Tanken från början var egentligen att inte gå och lägga sig alls, men den planen rök någon gång runt fyra. Halv sex, ringde sen klockan och jag och Matti gick, i lite för god tid mot bussen och efter alla minuter i den jävla kylan skulle jag inte bli förvånad om jag har en fet förkylning att vänta på Teneriffa.
Hur som helst, bussen var sömn och att komma hem var helt underbart. Jag hade inte ens ork att duscha utan kastade mig bara i sängen. Så de senaste tre nätterna har jag sovit sammanlagt sju timmar. Alldeles underbart.
Slutligen, innan jag gör mig  representabel nog inför alla måste göran i Malmö, kan jag meddela att jag numera har ett helt gluggfritt leende. Den du.

Jag har sovit två timmar. Och i vilken grad gårdagen var värt det ebsväret, kan diskuteras. Mitt huvud värker, och jag förtjänar inte ens det måendet, de andra gör det. Men inte jag.
Jag har dessutom ont i ryggen av alla konstiga sovställningar de senaste nätterna. Det sagt helt utan några kinky antydningar. Testa själv att sova med fröken Bruzelius (som dessutom snarkar) i en 90säng, alldeles, alldeles... underbart!
Jag har dock inte tid att känna efter, för nu väntar nästa bravad. Jag ska kasta mig iväg mot Malmötåget, efter att bara ha varit hem om i några timmar. Detta för att möta upp min kära klass och sedan åka till Åhus, en stuga och en, vad vibbarna säger mig, mycket gemytlig kväll.
Som grädde på moset ska jag imorgon ta en tidig buss hem, för att öppna munnen hos tandläkaren för ännu mer slipning på mitt numera glugglösa leende.
Slutligen, I'm exhausted, men allt har varit värt det. Så jag accepterar de stora solglasögonen som ska dölja mina mörka ringar. Tjing!