Part trois

Först nu förstår jag att jag aldrig sörjt något på riktigt. Jag har aldrig varit så ledsen att saker och ting tappat sin mening litegrann, eller känt mig så låg att jag hellre krypit ner i min säng än satt mig i gräset för att låta solen läka det som är trasigt. Förrän nu.

Första gången jag lämnade sängen på riktigt igår var när solen gått ner. För att låta stjärnorna uppta mina tankar. Det hjälpte inte. För så fort jag slappnar av, slår den där otäcka, sorgliga tanken mig igen. Eller orden blinkar mer som neonskyltar framför mina ögon. "Jag kommer aldrig mer träffa min morfar".

Det är konstigt allting. Och det får en att tänka. På hur fort allting kan försvinna. Och på vilka avtryck man lämnar efter sig i livet. Jag undrar om de på Kafferosteriet märker att han är försvunnen, där han drack kaffe då och då, eller om sjuksjöterskorna hos läkaren han gick till märker att han aldrig kom tillbaka igen, eller om den där gubben i spelaffären dit vi gick tillsammans, om han märker att morfar bara slutade komma en dag. Eller Inga, om hon fortfarande är tillräckligt klar, att förstå att han är borta. Jag undrar om de alla förstår.

Jag saknar honom, och är arg på mig själv, för alla de gånger jag inte hälsade på. Att det skulle krävas ett sjukhus för komma till skott. Och ändå känns det som att jag inte var där tillräckligt. Fastän jag aldrig sett honom så svag, som den första gången jag hälsade på, trodde jag att han skulle klara sig. Det har jag trott hela tiden.

Men så blev det inte. Och nu vet jag inte vad jag ska göra. 

Min telefon ligger envist tyst bredvid mig. Ja, jag ligger kvar i sängen. Jag saknar omvärlden. Men jag känner heller inte för att ta kontakt med den själv. Jag vill bli uppringd, och i viss mån nog en aning räddad. För just nu känns det som att jag bara famlar efter något av betydelse. Jag behöver slå ihjäl all överflödig tid med något meningsfullt.

Jag funderar på att göra ett kollage. Till vår lägenhet. Eller läsa en bok. Eller leta efter fina kontaktannonser. Det här fick mig nämligen att le, http://niotillfem.blogg.se/2007/november/fattig-fet-forfattare-soker-mysig-musa.html (jag kan inte få till en länk på datorn). Något måste jag göra. Annars kommer jag bli tokig.

Jag hoppas att han såg den klarblå himmlen, och att några solstrålar lyckades fylla det sterila sjukhusrummet med värme. Jag hoppas att samma lukt som nu smiter in genom mitt öppna fönster hittade till honom. Lukten av klippt gräs, kanske för sista gången i år. Jag hoppas att han hörde fåglarna sjunga, när de nu gör sig beredda att lämna ett höstkallt Sverige. Jag hoppas att någon var där och höll honom i handen. Jag hoppas att det inte gjorde ont.

Jag har aldrig varit här förut. Jag har aldrig förlorat någon i min närhet. Varenda gång jag faller tillbaka på tanken att jag aldrig någonsin kommer träffa honom igen trycker tårarna bakom mina ögonlock. Och för varenda gång insikten om att hans stol på de där släktmiddagarna kommer stå tom, går hjärtat sönder lite.

Jag känner mig apatisk. Viljelös. Fastän det är blå himmel och envis sensommarvärme utanför lockar det inte. Jag ringde precis och sjukade mig från jobbet. Jag har inte lämnat sängen på ett tag. Jag planerar inte att göra det heller. Jag vill bara dra täcket över huvudet och låtsas som det aldrig hände.

Stjärnstunder är underskattade. Kom precis hem från jobbet, och slog rot på balkongen i några minuter för att varva ner. Himlen är helt molnfri, man ser till och med det där gruset i bakgrunden. "Gruset i bakgrunden" är nog inte ett begrepp kära naturlärar-Jenny skulle godkänt. Men klockan är sent och då får det heta vad som.

Det var väldigt vackert, och lugnande. Jag bara satt där och tittade, förbannade min brist på sällskap en aning, innan jag gick över till att konstatera att tiden med ljumma sommarkvällar nu är förbi. Elenore påpekade att det var tillräckligt kallt för att ens andetag blir till små ångmoln. Det är lite deprimerande, men samtidigt mysigt. Hösten är faktiskt en väldigt vacker årstid. Nu vill jag bara att marken ska täckas av höstlöv, i vackra färger.

Det var för övrigt väldigt roligt att jobba idag, fastän det stora sällskapet vi serverade var lite torra. Men det kompenserade Elenore, Sara J, och "Kåde-Käte" för. Tant Sara också förstås. Vad jag gillar YSB, fastän det blev tok med lönen. 

Det här var de enda rena strumporna mina lådor hade att erbjuda. 

 Och såhär tjusigt var mitt skåp efter att jag bytt om. Jag hämtade upp mina vagabondskor hos skomakaren idag, och kände att de faktiskt var för fina för att stanna hemma. Så jag hade på mig dem påväg till jobbet.

Nu är dock klockan sen, och mina täcken extra inbjudande. Ska avrunda en väldigt bra fredag med ett avsnitt av Generation Kill, en serie som inte alls är så brutal som den låter. Den handlar om det senaste Irak-kriget, och är väldigt intressant, vackert filmad och en aning sorglig. Dessutom är Alexander Skarsgård rätt så jättestilig i en av huvudrollerna.

Jag har svårt att få idén med lägenheten ur huvudet. Bara tanken på att bo i en enorm garderob, med de jag tycker allra bäst om gör att det kittlar ända ner i tårna på mig.

Jag och Hannah gick till och med in till stan en runda för att drömma oss bort och titta på vilka fina koppar vi ska fylla köksskåpen med. Samtidigt som vi pratade om vilken färg den där fondväggen skulle ha, och att vi kunde låna möbler från deras affär som de ändå inte kunde sälja och hur vi kunde ha mysiga höstmiddagar och dricka vin mitt i veckan.

När vi drömt klart, satte vi oss och drack kaffe innan psykologin. Det var väldans mysigt. Och hon klär så attans bra i sitt röda hår. Nu är hon på date den där Hannah. Hoppas att det går bra för henne och att det inte regnar på dem.

Idag lärde jag mig förresten en fin sak om oss människor. Hur vi är beroende av närhet. Om till exempel en människa med en ojämn hjärtrytm håller en annan människa i handen blir dennes hjärtrytm stadigare. Hur vackert är inte det?

Såhär ser min nya frisyr och jag ut idag. Nej, det är inte svart. Väldigt mörkbrunt bara.

Idag hände massor av saker. 

Inledningsvis gjorde jag, Hannah och Mette slag i det inbokade frisörbesöket. Jag blev lite för mörkhårig, men fick en tjusig lugg. Hannah gick från blond till vackert rödhårig och Mette blev bohemlockig. Det var en ganska stor skillnad från hur vi såg ut när vi kom och när vi gick. 

Sedan tog jag mig bort till sjukhuset för att sitta hos morfar i några timmar. Det är svårt att se honom så svag, som ett litet barn och tanken på att det finns en möjlighet att han inte tar sig igenom allting känns som en stor klump cement i magen.

Från morfar följde mamma sedan med mig ner för att fixa telefonen till slut. Så nu ligger den här bredvid och lyser. Min alldeles egna, tjusigt glansiga iPhone.

Efter att ha tragglat någon timme i höstigt gråväder kände jag mig helt färdig när jag till slut kom hem. Men jag tog tag i mig själv och började organisera i kaoset som väntade på golvet i mitt rum. Nu är min garderob såhär tjusig:

Nu sitter jag och klurar på det där med en lägenhet i Malmö. Med Matilda och Hannah kanske. Det skulle blivit som att kliva in i en enda stor garderob. Jag tänker mig en röd fondvägg, tre madrasser på golvet, onsdagsvin, massor av tända ljus, halvdana middagar, söta koppar från indiska och gemensamt skolk på morgonlektionerna.

Imorgon ska jag förresten ta tag i mig själv och släpa mig till Forum för att gymma bort några timmar. Det är höst nu, jag skulle börja mitt nya liv nu. Dessutom ska jag klacka om min vagabondskor.

Det här blev nog väldans osammanhängande. Jag borde kanske sova.

Kom precis in från en långpromenad. Traskade på i en hel timme, och rensade nog huvudet lika mycket som kroppen. Det var skönt, fastän jag kände mig ganska nerkyld när jag väl. Det känns att hösten är på väg, luften blir rätt kall på kvällen och idag fick jag bittert erfara att även mornarna är kyliga. Dessutom är dagarna kortare, och nu vid nio, är det redan mörkt.

Ett lite mysigare hösttecken är däremot löven, och lukterna. Lukter, eller dofter, som nog låter en aning finare är en väldigt fin sak. Bara den där vårlukten av klippt gräs får det att krypa i kroppen, och den blöta asfaltslukten likaså. Hösten har också en doft, jag kände den på vägen hem. Vildäpplen, och blöta löv luktar den.

(Idag kom Hannah fram till att teaterviska. är ett väldans fint ord. Jag håller med. Vildäpplen också.)

Min magkänsla säger mig att måndagar inte kommer höra till favoriterna denna hösten. Matte C kommer definitivt göra allting mörkare, jobbigare och mig en aning bittrare. Idag var ingen av oss på topp. Men oj vad det var skönt att kasta sig in i en välkänd William&Mattias-kram. Det gjorde mig lite gladare.

Men utöver det är jag bitter. Eller inte bitter. Mer rastlös. Det känns som att jag bara står och trampar, utan att riktigt komma någonstans. Jag har ingen aning om varifrån känslan kommer, men den ligger där och gnager.

Jag vill klippa mig, i denna sekund och inte om två dagar. Jag vill dansa, i denna sekund och inte när höstschemat börjar nästa vecka. Jag vill ha den där iPhonen i handen, nu och inte imorgon.

Kom fram till att jag ska börja ett nytt liv, igen. Träna som en tok, bli fit och fast, gå på lektionerna och bli ambitiös. Jag ska bli en jävel på franska i år och lägga halva min själ i journalistikkursen. Jag ska vara duktig och jobba, och inte slösa bort någon ledighet på att sova eller sitta hemma och uggla.

Jag ska nog passa på att bli lite allmänbildad också. Läsa tidningen, och låna kloka böcker. Sen ska jag sluta leta fel och brister, och sluta fred med F-ordet som fortfarande bränner för mycket på tungan för att säga högt. 

Så jag ska rycka upp mig, göra kvällsträningen, ladda ner en klok film, ut och gå en långsväng, ta ett bad och renovera min arma kropp, se kloka filmen och kanska lägga mig i tid.

Amanda har sisådär två månader senare lagt upp bilderna från Hultsfred för allmän beskådan. Det kryper och dansar lite i min magen när jag tittar på dem, och helt plötsligt känns höstrutiner inte så lockande ändå. Åh, vad vi sög i oss musik och lite för mycket öl och åh, vad vi skrattade och dansade. Det var fina dagar, och vi skrattade mest hela tiden.

Idag mår jag för övrigt pyton. Att parta med kräftor och feber är inget att rekommendera. När jag vaknade idag var klockan redan ett och det kändes som en symfoniorkester slagit rot i mitt huvud. Nu har delar av den flyttat ut, men den jävla bastrumman är fan fortfarande kvar.

Febern är också kvar och hela jag känner mig allmänt invalid. Mitt energiförråd håller på att bubbla över efter x antal timmars stillaliggande, -sittande och -stående. Men trots det, orkar jag inte göra något vettigt. Har sett en film, och tre avsnitt Entourage. Tur var det att jag var klok nog att sjuka mig från jobbet redan igår, så slapp jag den ångesten.

Jag mår kiss kass värdelöst. Ena stunden fryser jag och packar på mig kläder, andra är jag hetare än solen och får sticka ut random kroppsdel genom balkongsdörren för att kyla ner mig. 

Nu måste jag dessutom göra mig anständig för kräftskivan. Jag orkade inte baka en jävla paj till knytkalasfan, så jag letade upp bröd i kylen. Det får duga. Undrar om det skulle vara okej att komma i håliga tights, sovtröja, raggsockar och min hemmastickade monsterhalsduk? Jag planerar inte att hooka mitt livs kärlek direkt..

Det känns som att jag läst det hundratals gånger. Den där textraden som sätter punkt för allting. Punkt för några år, dramatik och känslosvall. På både gott och ont. Skulle man se cyniskt på det hela, så var det jag som vann. Jag som gick. Men det känns fel. För det var inte bara skit. Det fanns saker, och stunder som jag kommer sakna ett tag. Men det känns som det var nog nu. Som att det inte finns mycket mer att få ut av det, mer än destruktivt beteende och mer dramatik.

Jag ligger nedkrupen i mina säng, påpälsad av ett antal klädlager och med en varm tekopp inom en armlängds avstånd. Det regnar ute, och himlen är kompaktgrå. Vaknade imorse av beskedet att jag inte behövde jobba, vilket jag nog är ganska tacksam för. När jag vaknade för andra gången kände jag nämligen att jag fått en gäst. Den årliga höstförkylningen är på ingång. Den som varar från augusti till slutet av april ungefär.

Jag frossfryser och det känns som att mitt huvud lagt på sig några extrakilo över natten. Finemang, precis vad jag önskade mig såhär i skoltider och höstkyla, en årsförbrukning av snor och snuva. Tack för den.

Jag ska dock sluta tycka synd om mig själv, svepa mitt te och slänga ihop lite fin musik till kräftskivan ikväll. Det ser ju inte ut att bli julgransdans under bar himmel som förra året, men visst borde vi kunna svänga våra lurviga till smk under skydd av ett partytält. En mysig och förkylningsvänlig efterfestskiva får det också bli.

Såhär såg det ut förra året:

Vi åt hala kräftor.

Matilda hon dansade som om det var sista dagen i livet. Pylle vände andra sidan till.

Somliga nyttjade studsmattan.

Andra spelade twister.

Och vi hade kul mest hela tiden.

Jag tycker inte om sjukhus. Lukten, känslan, människorna, de vita korridorerna och ljuden ger mig rysningar. Min morgon inkluderade allt det där. Ordet hjärtinfarkt låter overkligt, tv serie-relaterat och inte som något som skulle hända i ens närvaro. Tydligen är det inte så.

Åsynen av morfar i sjukhussängen gjorde att jag gick sönder lite inuti. Att höra honom prata om hur allting har ett slut, och att kärlek är viktigast av allt, gjorde att jag gick sönder lite till. I hemlighet har jag nog gått och hoppats, och på något löjligt plan också trott att han skulle stanna länge till. I massor av år, ända tills jag själv skrynklar sönder och samman.

Att sedan följa upp sjukhusvisiten med en första skoldag förbättrade ingenting. Pang, välkomna tillbaka plus meritpoäng. Pang, schema i handen. Pang, börjar gälla imorgon. Pang, pang, pang. All längtan efter höst och rutiner flög precis rakt genom fönstret. Fan.

Sedan kom lite ljusare stunder. Vi skrattade åt eländet och gick och bokade varsin klipptid, sålla bort alltfler kurser ur våra scheman och planera traditioner för alla nalkande håltimmar.

Men, jag känner mig ändå bitter. Bitter som kolsvart kaffe.

Jag vet. Igår ville jag ha rutiner och höst. Men, när jag vaknade imorse och insåg att idag är sista dagen, på mitt sista sommarlov, kändes det hela en aning sorgligt. En vecka till, sen hade jag varit redo, på riktigt.

Istället startade jag min sista sommarlovsdag med att gå ner och hämta terminskortet för alla oändliga tågresor som väntar. På de tre år jag och tågkortet varit goda, och mindre goda vänner, har de inte bytt bilden en enda gång. Det är också lite sorgligt. Nu ska jag ta mig an det roliga i att leta upp ett passande foto att klistra på också.

Det får bli en festivalbild. Som får en att le en aning, varje gång det ska exponeras.

Har änsålänge ingen aning vad jag ska göra av dagen. Sitter fortfarande i tröjan jag sovit i. Med tovigt hår och trötta ögon. Dricker kaffe, försöker vakna, lyssnar på fin musik. Hua, sista sommarlovsdagen är ångest.

Det är åtminstonde sex dagar tills jag får min lön nu, det om något är värt ett litet leende. Ska nog fira med att be pappa klicka hem nya lurar till mig. Ett par röda, stiliga sådana. Ja, så får det bli.

Jag har fått pippi på Veronica Maggio. Originell, söt, svensk soul som även visade sig vara fin live. Tydligen verkar det vara den typen av musik som bör avnjutas som en del av en duo. Mölleplatsen kryllade av söta, kära popparpar igår. För en månad sedan skulle den åsynen gjort mig bitter, igår log jag mest. Kanske för att jag lämnade vår lilla gräsplätt för att gå rakt in i en kram, och något som kanske kommer göra hösten lite varmare.

Idag fick jag vakna sent, för att sedan krypa upp och åka ut till jobbet. Vi skulle ha vin- och menysmakning, som det så tjusigt heter. Vinet och efterrätterna var nog det som tilltalade oss mest och när jag till slut landade på tåget hem, var världen runtomkring en aning suddig i kanterna.

Hela sommaren på Ystads Saltsjöbad har för övrigt handlat om Terassen, restaurangens uteservering. Varje dag har det burits ut röda filtar, meckats med parasoller och tänts ljus. Men inte nu längre.

När vi ätit upp och gick ut och satte oss på trappan för lite luft såg det mest ensligt ut. Ett tunt täcke av bleknande höstlov låg på borden, och de enda gästerna på plats var några envisa getingar. Tydligen har hösten hittat hit också.

Men jag klagar inte. Jag gillar den där höstkänslan. Jag gillar att vakna av att regnet slår mot rutorna, eller av att vinden sliter i träden utanför. Jag gillar att krypa ner bland mina täcken, dricka för mycket te, och slå ihjäl tiden med bra filmer.

För varje gång jag går den där promenaden från tågstationen till Saltsjöbaden, tycks träden bli kalare och de löv som envist klamrar sig kvar tycks ha gulnat ytterligare. Men det är okej. Jag känner mig rätt klar med sommaren.

Den blev inte i närheten av vad jag tänkt mig, men jag skulle heller aldrig få för mig att kalla den dålig.

Med hultsfred som start skulle den nog inte kunnat börja bättre. Några dagar av ansvarslöshet, helium, tomten, vild dans, och ett nittio minuter långt glädjerus i form av The Hives. 

Dagarna på jobbet har heller inte varit fyskam. Vi har skrattat, kramats, gnällt en aning och krossat glas. Jag fick vara med, och blev accepterad som restaurangfamiljens lillasyster, och jag är väldigt förtjust i mina nya syskon. Och i tant Sara förstås!

Stunderna med fyran har tyvärr lyst med sin frånvaro. Vi har varit upptagna, jobbat och umgåtts med utbytesstudenter från Frankrike (på riktigt faktiskt). De kvalitetstidsdagarna vi trots allt har lyckats klämma in har dock varit väldigt trevliga. Vi fick till en bra, och knäpp kväll på KB, det har varit frukostdater, vinkvällar, oändliga telefonsamtal och en del annat.

Visst, sommaren har inte varit guld och glitter rakt igenom. Jag fick bittert erfara att människor förändrats, och personer som en gång var allting, orsakade tårar och smärta, tills insikten om att de inte längre var så bra sjunkit in. Det gjorde ont i början, men det känns bättre nu. Jag antar att jag är fri. Men det är sorgligt att något som en gång var fint, skulle sluta sådär. Och, i hemlighet saknar jag ibland att skratta så som bara vi skrattade.

Men, för det finns ett men. Ett stort, och alldeles fenomenalt men. Det finns andra som kompenserar för idioter tusen gånger om. De där människorna som torkar tårar, och gör om dem till leenden och efter ett tag till och med till skratt. De där människorna som jag kallar för vänner. 

Sedan finns det andra, som får mig att inse att alla inte är dåliga. Som får fjärilar att dansa i magen på mig. Som har väldigt tjusiga händer. Som kanske, kanske är något.

Så, med dessa andra i min närhet, får hösten gärna komma. Jag planerar personligen att välkomna den, genom att boka en klipptid nu när jag är ledig. Mina toviga lockar, som sol och saltvatten slitit ut ska kapas, och mina solblekta slingor ska begravas under ett chokladbrunt färgtäcke.

Nystart. På alla håll och kanter.

Jag har alltid sett det som negativt att sakna något. Men jag var nog lite fel ute. Det är faktiskt en mysig sak det där med att sakna och egentligen borde man slopa ordet och ersätta det med längta. 

Att ha någon att längta efter är rätt fint. Det betyder ju någonstans att man har någon att bry sig om.

Jag sitter uppkrupen bland mina täcken och har precis sett en film som var sådär fin att den lämnar en alldeles glad. Summerbreeze knastrar ur mina dåliga datorhögtalare. Det är första gången jag lyssnar på Johnossi sedan vi stod och dansade framför dem på Hultsfred. Oj, vad vi dansade. Oj, vad jag saknar det. 

Eller oj, vad jag längtar tills vi står där nästa gång.

Jag börjar sent idag också. Och när solen äntligen sken hade jag inte det minsta lust att sitta hemma, Så jag brände den sista resan på sommarkortet och åkte in till Malmö, strosade på stan, fick en puss och tog en fika med mig själv. Det är ganska skönt det där med ensamtid ibland. 

Brände drickpengarna från igår på lite höstkläder. Chinos, en kofta, nya flats och en enorm och väldigt tjusig sjal. Med en dubbel espresso och min bok slog jag sedan ihjäl en timme på Nesta innan jag åkte hem.  Det där med att smygkika på människor som rusar förbi blir nog aldrig ointressant.

Nu sitter jag i solen, och blåsten, på balkongen och gör ingenting medan Viva la vida-skivan snurrar i bakgrunden. Den får nog allt bli höstens soundtrack.

Regngrå dagar är en fin ursäkt för att inte göra någonting. Jag ska i och för sig jobba, men inte förrän halv sex. Hittills har jag plöjt två filmer, båda dansfilmer, som får det att klia i hela kroppen. Den första september börjar det vanliga höstschemat, dvs alla danstimmer är tillbaka. Ska försöka dansa mer och slacka mindre i höst är det tänkt.

Jag har även fortsatt planera och pilla lite med höstresan jag och Mette började klura på igår. 24 okt till 2 nov. Berlin, Amsterdam och slutligen Paris. En minitågluff med fyran. Det skulle suttit väldigt fint.

Det är något visst över de där familjegrälen. Som alltid lämnar en med en bitter eftersmak. Som liten har man nämligen inte alltför mycket att sätta emot. De har rätt. Jag har fel. Punkt. Ett artigt "fuck off" och ett väl utvalt finger till det, känns väldigt lockande.

För övrigt är min tillvaro rätt ok. Toppade de lediga dagarna med en kvällsrunda i fredags. Inte topp tio, inte fyskam heller. Rätt lagom. Gott med friskis(friskus?)bulle också ju.

Trillade hem lite över sex, småpratade någon timme till. Sov sedan tre, ihopknycklad i en liten soffa och till ljuden av David och hans hemsläp. Jag kände mig som när man var mindre och fnittrade generat av ordet sex, eller något. Hannah var bannemig inte mycket bättre.

Jobbade hela dagen lång igår, och idag. Och nu sitter jag här. Sur och bitter. Ska gräva ner mig i mina täcken och se på en b-film, sova på saken och vakna som en ny människa.

Hämtade precis in posten. Vad lärde jag mig av det? Jo, Linda Skugge är numera Ica Kurirens tonårsexpert. Till henne kan du tydligen vända dig med frågor ang någon bångstyrig unge du ångrar att du klämde ut. Fuck off. Linda Skugge i all ära, men sätt en finnig liten 16-19-års panel på hennes plats och du får riktiga svar och inga teorier. 

Jag vet inte varför det störde mig. Men det där "experterna" inom ditten och datten börjar gå mig duktigt på nerverna. Modeexperter, tonårsexperter, blabla. Bite me.

Vaknade ganska precis, kanske därav den starka reaktionen. Har ont i precis hela kroppen efter dansen igår. Känns som ett ypperligt exempel på hur otränad jag är. Så nu ska jag gräva ner mig med några dansfilmer, innan jag funderar på vad jag ska göra av dagen.

Undrar vad Linda Skugge och alla andra tonårsexperter skulle ge för analys av detta beteende? Kanske analkande kroppsfixering. Överdrivet morgonhumör?

Måste ha kaffe.

Varenda gång jag träffar Hannah slutar det med att vi sitter och filosoferar om hur bra allting är. Det tycker jag är fint, att vi tar fram det bästa ur varandra. 

Igår såg vi Batman, och jag blev kär. Det var en sån där riktig biofilm som man blev alldeles pirrig i hela kroppen av. Så bra var den. Och Heath som Jokern var ett satans mästerverk. 

Efter filmen trillade vi hem till Davids lägenhet, skrattade lite åt hans roliga inneboende och kokade ihop världens nattpasta. Och idag klättrade vi oss upp och ut för frukost och en smärre stadspromenad. Som resulterade i något rutigt. Något höstigt. Något i flanell. Något jag velat ha länge. En ypperligt stilig skjorta. Ja, det ska bli en fin höst det här.

Över en natt känns det som att det blivit höst. Himlen är grå, och jag kan inte längre låta balkongdörren stå öppen för då blir det svinkallt i mitt orangea rum.

Nu sitter jag uppkrupen i full stass. Raggsockar (!), sunktröja, håliga tights, munkis och tovigt hår. Jag tänkte egentligen gå en långprommis. Men attans vad det känns kallt och blåsigt.

Ikväll ska jag se Batman med Hannah, och kanske passa på att inviga min nya långklänning. Det skulle varit flott.

Igår vaknade jag av att regnet slog mot rutorna. Om det inte varit för att jag var tvungen att ta mig ut hade det varit alldeles utomordentligt mysigt. Fast det blev en bra dag ändå.

Frukost, personalmöten och fransk film. 

Idag är himlen fortfarande kompaktgrå. Jag ligger nerbäddad i sängen, dricker kaffe, lyssnar på Damien och vinden och väntar på att Maria ska vakna så att vi kan hitta på något. Jag är sugen på att sy och pyssla. Är det inte sånt man går när det är dåligt väder?

Sitter uppkrupen i sängen och gäspar. En jobbhelg har gått, och det har varit ganska smärtsamt. I fredags hade jag roligt med Nils. Igår jobbade jag till stängning och när alla gäster hade gått kröp vi ihop i sofforna under värmelamporna på uteserveringen och drack öl och lyssnade på vågbruset. Det var väldans mysigt. 

Jag sov hos Elenore, i deras söta sommarstuga eftersom tågen inte är att lite på nattetid. Det var också mysigt, att bara ligga och småprata om ditten och datten tills timmarna blev för sena. Det är så kul att spendera lite kvalitetstid med Elenore, för vi ses inte allt för ofta annars, och hon har en förmåga att alltid göra mig så glad.

Idag var Saltsjöbaden skrämmande lugnt. Alla de som svirat på Öja igår led av grov bakfylla och var ganska underhållande att observera. Tiden gick undan och plötsligt fick jag gå hem.

Nu sitter jag här, och funderar på att sova, så att jag är pigg till min och Hannahs frukost imorgon. Men jag ska nog först kika in hos mina bröder och kolla på Star Wars. Bara för att.