Stone vs Plum
Jag vet, det är ytlig ångest.
Lillebror
Bror: Jag vill att du ska ha pojkvän
Jag: Varför då?
Bror: Jag tycker bara att du varit utan så länge nu...
Tack för den.
Jag: Varför då?
Bror: Jag tycker bara att du varit utan så länge nu...
Tack för den.
Make a statement
Remember
Varje gång jag träffar M slås jag av hans ögon. Han ser alltid pillemarisk ut, pojkaktig. Jag har svårt att se mig honom som vuxen, fastän han nog kan kvalificera sig i den kategorin. Det är ögonen som gör det, inga tvivel om den saken. De ler, alltid. Han har alltid en antydan, om än minimal, till ett leende - åtminstonde skvallrar hans ögon om det..
Det är ungefär vad jag har att berätta om som är av någorlunda intresse. Eller nej, John Legend och tända ljus är nog med nämnvärt, men det där är också konstigt. För det känns redan som en vana, som jag inte riktigt vant mig vid.
KYSS MIG URBAN
Suck on that one, loverlou!
Pass this on
Jag känner mig slagen. Inte bokstavligt, men ändå en smula fysiskt. Min dygnsrytm är helt ur fas, och jag är febrig igen. Jag antar att jag fick tillbaka förkylningen jag smittade bort förra veckan.
Jag vaknade tolv imorse, av frosskakningar. Gick upp, åt frukost, och gick och la mig igen. Vaknar fyra, av samma anledning som sist. Tar mig ner och in i köket, bara för att upptäcka att kylen ekar tom. Fuck.
Det faktum att jag har huset för mig själv ikväll känns dock som en smärre räddning. Ingen mamma som klagar på hur mitt rum ser ut. Inte någon pappa som stör sig på musikvolymen. Inte heller några bröder som oftast sysslar med störande verksamhet under all deras vakna tid.
Jag vill bara krypa djupt ner i ett varmt bad, för varmt. Så varmt att den skållande hettan svider mot huden, för att sedan svalna igen. Jag vill bara lämna all feber i det där vattnet och sen få vara frisk på första gången på två veckor.
Samtidigt som ena hälften skriker låt mig vara ensam, protesterar den andra. Jag känner ett barnsligt begär av att bli omhändertagen, omsluten.
Inte ens provivan mamma nyss kom hem med kan ändra på den saken, fast det känns iofs en smula bättre...
Jag vaknade tolv imorse, av frosskakningar. Gick upp, åt frukost, och gick och la mig igen. Vaknar fyra, av samma anledning som sist. Tar mig ner och in i köket, bara för att upptäcka att kylen ekar tom. Fuck.
Det faktum att jag har huset för mig själv ikväll känns dock som en smärre räddning. Ingen mamma som klagar på hur mitt rum ser ut. Inte någon pappa som stör sig på musikvolymen. Inte heller några bröder som oftast sysslar med störande verksamhet under all deras vakna tid.
Jag vill bara krypa djupt ner i ett varmt bad, för varmt. Så varmt att den skållande hettan svider mot huden, för att sedan svalna igen. Jag vill bara lämna all feber i det där vattnet och sen få vara frisk på första gången på två veckor.
Samtidigt som ena hälften skriker låt mig vara ensam, protesterar den andra. Jag känner ett barnsligt begär av att bli omhändertagen, omsluten.
Inte ens provivan mamma nyss kom hem med kan ändra på den saken, fast det känns iofs en smula bättre...
Deprimeirad
Jag har nog aldrig ogillat jobbet så starkt som ikväll. Har inte den blekaste var all negativitet kommer ifrån, men jag gissar att den beror på huvudvärken. Dessutom skulle jag nog hellre stannat i Yngsjö.
Visiten där de senaste dagarna hör till en av de trevligare. Det tog inte lång tid innan jag gled in i någon slags lillasysterroll för nisse och jånni, och jag klagar inte. De är kul de där två, kittliga och beskyddande.
Nisses och min variant av midsommarfirande kändes också otroligt bra. Det var verkligen inte lönt att pressa fram något som inte fanns där, och sexiga nyckelben smäller aldrig helt fel.
Nu skulle jag mest av allt vilja att en vänlig själ väntar på mig där hemma, redo att massera smärtan ur min rygg, orsakad av sömnen på soffan inatt. Därefter vill jag bara störta rakt ner i min egen underbara, stora, tomma, lagom mjuka säng - fastän den fortfarande luktar av escadaparfymen. Hästens fel.
Visiten där de senaste dagarna hör till en av de trevligare. Det tog inte lång tid innan jag gled in i någon slags lillasysterroll för nisse och jånni, och jag klagar inte. De är kul de där två, kittliga och beskyddande.
Nisses och min variant av midsommarfirande kändes också otroligt bra. Det var verkligen inte lönt att pressa fram något som inte fanns där, och sexiga nyckelben smäller aldrig helt fel.
Nu skulle jag mest av allt vilja att en vänlig själ väntar på mig där hemma, redo att massera smärtan ur min rygg, orsakad av sömnen på soffan inatt. Därefter vill jag bara störta rakt ner i min egen underbara, stora, tomma, lagom mjuka säng - fastän den fortfarande luktar av escadaparfymen. Hästens fel.
Impulser gör mig lycklig
Ända sedan Emma åkte har jag verkligen ansträngt mig, fyllt mina dagar med så mycket som möjligt för att dämpa ett eventuellt vakuum. Det går sådär.
Ändå har både idag och igår fyllt av impulser. Bra impulser. Tankeavledande impulser. Det finns dock inte tid för detaljerade redogörelser, för nu ska jag rusa till tåget, och därefter kasta mig på en buss till åhus/yngsjö. MIdsommarvisiten blev en smula framflyttad och jag klagar inte ett dugg. Det ska bli kul att träffa nisse och jonnie igen, och lugnet i stugan har jag faktiskt saknat.
Ändå har både idag och igår fyllt av impulser. Bra impulser. Tankeavledande impulser. Det finns dock inte tid för detaljerade redogörelser, för nu ska jag rusa till tåget, och därefter kasta mig på en buss till åhus/yngsjö. MIdsommarvisiten blev en smula framflyttad och jag klagar inte ett dugg. Det ska bli kul att träffa nisse och jonnie igen, och lugnet i stugan har jag faktiskt saknat.
I am the wilderness locked in a cage
Vaknade nyss av ett sms från Anna. Om att Emma var på fast mark, mådde bra och lät glad. Det kändes skönt. Mindre skönt var det faktum att mina små parasiter till bröder förstorde alla möjligheter att somna om igen. För om jag en gång vaknat behöver jag ett tokigt lugn om jag ska kunna somna om. Det fanns inte att tillgå i vart mansion idag.
Så uppe är jag, ungefär lika rastlös som igår. Tänkte kasta mig in i duschen nu för att sen göra dagen. Mitt toviga hår börjar mer och mer likna, och kännas som de där liandreadsen vi skådade på hults. Fast att börja borsta det igen känns inte ett dugg tilltalande. Men dusch och ut i världen nu då kanske. tjing.
¢¾
Hon är bärbar och mycket flexibel. Vig också
Men apskaft
Jag är rastlös. Inte på den vanliga nivån, utan på den riktigt riktiga nivån. Jävla apskaft, och så sitter jag här smått fängslad med tåg som enda utvägen ur denna mellanhålan. Bättre blir det inte av att alla små liv gör någonting som inkluderar socialt umgänge just ikväll.
I vanliga fall hade jag ringt emma nu. Nu är inte emma hemma. Så här varvar jag electronica med howlinlove och gammalt med danko jones, blir piggare och piggare och vet att allt kommer sluta med något i stil med en menlös sortering av strumpor i min garderob. Hua.
Har förresten redan plöjt igenom ett förråd av oc, sett det absolut sista avsnittet två gånger, förundrats över hur pass bra slut det blev på allt, och undrat över hur lång tid det skulle ta att se precis alla avsnitten utan minsta paus. Så uttråkad är jag.
Och vad jag ska ta för mig imorgon är också en smula deprimerande, det är säkert inte ens väder till att höjhoppa över solbadande. Attans apskaft.
I vanliga fall hade jag ringt emma nu. Nu är inte emma hemma. Så här varvar jag electronica med howlinlove och gammalt med danko jones, blir piggare och piggare och vet att allt kommer sluta med något i stil med en menlös sortering av strumpor i min garderob. Hua.
Har förresten redan plöjt igenom ett förråd av oc, sett det absolut sista avsnittet två gånger, förundrats över hur pass bra slut det blev på allt, och undrat över hur lång tid det skulle ta att se precis alla avsnitten utan minsta paus. Så uttråkad är jag.
Och vad jag ska ta för mig imorgon är också en smula deprimerande, det är säkert inte ens väder till att höjhoppa över solbadande. Attans apskaft.
Again, i think i'm fine
Här ovan är lite snodda hultsbilder från Timmie. På vårt skräpiga camp och snygga råmpor.
Börjar för övrigt återhämta mig från Emmas avfärd. Vi stog och kollektivkramades jag, pylle och hela familjen Bruzelius, och nu är det bara tomt tomt. Men jag börjar som sagt repa mig och ska fortsätta rehabiliteringen med jordgubbar, pylle och smk.
Honeybabylove, oh my i'm tired
Sitter och småslumrar i Bruzelius mansion. Trött som attan är jag, trots mitt fjorton timmar långa sömnkoma och smålurarna därtill under dagen. Känns inte som om jag kommer gå med plus på sömkontot inatt heller. Det lutar mer åt nostalgi och sentimentala diskussioner.
Jag fasar verkligen inför imorgon. Jag känner att jag går allt närmre ett offentligt sammanbrott på kastrup. Jag har redan gråtit tre gånger hittintills, varav en tillsammans med Emmas mamma. Jag vet att jag har ett klent psyke när det kommer till hejdån, men det här känns illa. Det här är inte en vecka eller två, utan hela fuckade sommaren.
Det är dessutom sommaren vi lever för. Det är den vi pratar om resten av året. Jag känner mig låg ända ner i mina förstörda festivalfötter när jag tänker på att Emma inte kommer vara där under min home alonevecka, eller vara med under någon av alla spontana sommarkvällar på stranden.
Nej, det blir inte mer känslomässigt nakna utvik, jag är för trött. Som sagt, allt kommer komma på kastrup imrogon, och i bilen dit, och hem. För allvarligt talat, jag har inte riktigt kommit på vad jag ska ta mig till utan Emma i sommar. Attans apskaft, planer är vad jag behöver nu, planer är som en slags avledande manöver, psykisk rehab.
Inget jag skriver nu blir vettigt, antar att jag kunde varit lite effektiv och hjälpt till med packningen, och plundrat hennes garderob på det som lämnas hemma. Ja, så får det bli.
Jag fasar verkligen inför imorgon. Jag känner att jag går allt närmre ett offentligt sammanbrott på kastrup. Jag har redan gråtit tre gånger hittintills, varav en tillsammans med Emmas mamma. Jag vet att jag har ett klent psyke när det kommer till hejdån, men det här känns illa. Det här är inte en vecka eller två, utan hela fuckade sommaren.
Det är dessutom sommaren vi lever för. Det är den vi pratar om resten av året. Jag känner mig låg ända ner i mina förstörda festivalfötter när jag tänker på att Emma inte kommer vara där under min home alonevecka, eller vara med under någon av alla spontana sommarkvällar på stranden.
Nej, det blir inte mer känslomässigt nakna utvik, jag är för trött. Som sagt, allt kommer komma på kastrup imrogon, och i bilen dit, och hem. För allvarligt talat, jag har inte riktigt kommit på vad jag ska ta mig till utan Emma i sommar. Attans apskaft, planer är vad jag behöver nu, planer är som en slags avledande manöver, psykisk rehab.
Inget jag skriver nu blir vettigt, antar att jag kunde varit lite effektiv och hjälpt till med packningen, och plundrat hennes garderob på det som lämnas hemma. Ja, så får det bli.
idomin baby
Release me
Det är nu jag borde komma med en genial headline, som innefattar allt det roliga i de gågna dagarna, och sedan därefter följa upp med ett lika berättande inlägg, som mest skulle innefatta interna detaljer.
Men det står helt still i mitt huvud. Det är så mycket att jag inte vet var jag ska börja, eller vad som är värt att berätta, för om jag skulle tagit med allt skulle ingen ändå orkat läsa.
Det finns oändligt många historier. Om återseenden och första gången träffar. Om höjdhopp över tält. Om Vi i villa. Om hela vår fina familj och vårt sångtåg genom cempingen. Om laleh i eftermiddagssolen. Eller kanske om dåliga omdömen, och några bättre. Om Jonnies utlovade och genomförda kullerbytta på det leriga dansgolvet på red bullscenen. Om sjaljakten genom hela campingen. Om ösregnet och den blöta kollektivsömnen i vårt läckande tält. Eller helt enkelt om allt det andra. Jag vet inte, inte ens någon bra rubrik lyckades jag med.
Att vara tillbaka hemma och också en konstig känsla. Det är tyst, ett smärre vakuum. Precis som det som infann sig när vi kom hem från Paris. Jag sitter och tittar lite på bandet då och då, vrider på det för att redan se märket det efterlämnat i solen.
Just nu är jag rastlös som aldrig förr. Dygnsrytmen är duktigt rubbad och min kropp har näst intill vant sig vid enbart ett par timmars sömn varje natt.
Skönaste var nog dock det nästan timlånga badet. Att känna hur festivaldammet sakta rann av mig. Att skrubba bort precis all smuts, fila fötterna till igenkännlighet. Att känna hur håret för första gången på nog en vecka lukta av det goda responsbalsamet istället för den där lökiga lukten som aldrig ville lämna vårt tält. Att vara ren igen, det är nog det bästa med att vara hemma.
Nu ska jag dock släpa med laptopen ner i min saknade säng, se hur många greysavsnitt som krävs för att jag ska somna. Detta i en kombo av temängder och release melåten.
Jag vill inte vara hemma
Men det står helt still i mitt huvud. Det är så mycket att jag inte vet var jag ska börja, eller vad som är värt att berätta, för om jag skulle tagit med allt skulle ingen ändå orkat läsa.
Det finns oändligt många historier. Om återseenden och första gången träffar. Om höjdhopp över tält. Om Vi i villa. Om hela vår fina familj och vårt sångtåg genom cempingen. Om laleh i eftermiddagssolen. Eller kanske om dåliga omdömen, och några bättre. Om Jonnies utlovade och genomförda kullerbytta på det leriga dansgolvet på red bullscenen. Om sjaljakten genom hela campingen. Om ösregnet och den blöta kollektivsömnen i vårt läckande tält. Eller helt enkelt om allt det andra. Jag vet inte, inte ens någon bra rubrik lyckades jag med.
Att vara tillbaka hemma och också en konstig känsla. Det är tyst, ett smärre vakuum. Precis som det som infann sig när vi kom hem från Paris. Jag sitter och tittar lite på bandet då och då, vrider på det för att redan se märket det efterlämnat i solen.
Just nu är jag rastlös som aldrig förr. Dygnsrytmen är duktigt rubbad och min kropp har näst intill vant sig vid enbart ett par timmars sömn varje natt.
Skönaste var nog dock det nästan timlånga badet. Att känna hur festivaldammet sakta rann av mig. Att skrubba bort precis all smuts, fila fötterna till igenkännlighet. Att känna hur håret för första gången på nog en vecka lukta av det goda responsbalsamet istället för den där lökiga lukten som aldrig ville lämna vårt tält. Att vara ren igen, det är nog det bästa med att vara hemma.
Nu ska jag dock släpa med laptopen ner i min saknade säng, se hur många greysavsnitt som krävs för att jag ska somna. Detta i en kombo av temängder och release melåten.
Jag vill inte vara hemma
NUNUNU!
Vi åker om sidår en timme. VI ÅKER. Det är sjukt, och nu har jag packångest och toksprall i varenda millimeter och min sömnlösa kropp. Vi åker idag, till hultsfred.
Vi är okej
Nu är jag nästan färdigpackad. Bara unds, bikini och skor återstår. Väskan känns alldels enorm och överflödig, och ändå kan jag inte sluta tänka på om jag glömt något.
Nu borde jag mest av allt sova, eftersom imorgon kommer bli en lång dag av danmark, tåg och bussar. Kvällsfixet med Pylle och Emma känns mest mysigt och behövligt, på det har jag inga klagomål.
Så egentligen borde jag sova, men det går inte. istället far tankarna som irriterande flugor i mitt huvud. Det är alltifrån hultsfredsförväntan, till nostalgiska flashbacks. Jag kom bland annat att tänka på hur skönt det är att inse att man inte behöver glida ifrån folk, fastän man inte träffar dem så ofta.
Jag blir alltid lika glad av att känna hur en särskild relation alltid bubblar av skratt. Hur vi skrattar åt allt, fastän det egentligen inte är kul, utan allvarligt. Men med dig känns det inte lika tungt. Hur vår humor går hand i hand med en blandning av sadism och barnasinne och hur händer och fysik inte alls går att styra. Det är okej, och jag är glad över det.
Jag längtar förresten också till min nalkande homealonevecka, då huset kommer fyllas och förvandlas till ett mysigt kollektiv. Förhoppningsvis kommer det vara människor som kan kompensera för de kulinariska konster jag saknar. Den här sommaren kommer bli bra, och lite till. Det får bli min kvällsfilosofi innan jag stupar ner i 120 centimeter sömn.
Nu borde jag mest av allt sova, eftersom imorgon kommer bli en lång dag av danmark, tåg och bussar. Kvällsfixet med Pylle och Emma känns mest mysigt och behövligt, på det har jag inga klagomål.
Så egentligen borde jag sova, men det går inte. istället far tankarna som irriterande flugor i mitt huvud. Det är alltifrån hultsfredsförväntan, till nostalgiska flashbacks. Jag kom bland annat att tänka på hur skönt det är att inse att man inte behöver glida ifrån folk, fastän man inte träffar dem så ofta.
Jag blir alltid lika glad av att känna hur en särskild relation alltid bubblar av skratt. Hur vi skrattar åt allt, fastän det egentligen inte är kul, utan allvarligt. Men med dig känns det inte lika tungt. Hur vår humor går hand i hand med en blandning av sadism och barnasinne och hur händer och fysik inte alls går att styra. Det är okej, och jag är glad över det.
Jag längtar förresten också till min nalkande homealonevecka, då huset kommer fyllas och förvandlas till ett mysigt kollektiv. Förhoppningsvis kommer det vara människor som kan kompensera för de kulinariska konster jag saknar. Den här sommaren kommer bli bra, och lite till. Det får bli min kvällsfilosofi innan jag stupar ner i 120 centimeter sömn.
Två
Sovsäck, luftmadrass, tält. Kudde också. Och solstol. Sen är det stopp. Jag hatar att packa, är för rastlös för det, för oorganiserad och impulsiv. Det är en tröja där och en här, ett par tights och bikinin. Jag lovar, jag kommer att glömma ngt viktigt. Så jag skjuter på det, lite till, och lite till. Göra "viktiga saker", som att blogga. Ha.
Jag vill sällskapa med Pylle nu, diskutera vår festivaloskuld och packa för mycket tillsammans. Just nu är packning inte coolt. Det är verkligen inte okej.Tre
På golvet ligger en stor blå bag, resten av mitt rum är ett hav av kläder med små öar i form av tält, sovsäck och luftmadrass. Jag kunde inte hålla mig längre. Jag har börjat packa.
Det pirrar i mig när jag ögnar igenom den ovanligt organiserade packlistan. Vi kommer vara överutrustade, och så satans tungt lastade när vi ger oss av mot k-stad och därefter hultan på tisdag. Nu finns det dessutom ett antal väderprognoser för de första dagarna uppe. Soligt och varmt säger dem, och kokosoljan är nerpackad. Jag ska åka, jag ska verkligen åka!
Tanken för den här kvällen var egentligen kvalitetstid och en dos utomhuschill med min kära kusin. Men det blev inte riktigt så. Jag har fortfarande inte återhämtat mig helt från igår. Vätskebristen är ett faktum, och fastän jag hinkat i mig vatten som aldrig för är jag spak som en annan vekling.
Men det är okej, det var värt det. Jag tänkte kasta in några mysbilder från solnedgången på bo01, eller linus student, men insåg sedan att alla de låg på emmas kamera. Några bilder från impulsresan till videdal finns dock inte att finna, men, kanske är det bäst så.
Trevligt var det, fastän det slutade med att sömnen på Linus soffa gav mig ett rutmönster som hette duga, fast det var överkomligt det med.
Det pirrar i mig när jag ögnar igenom den ovanligt organiserade packlistan. Vi kommer vara överutrustade, och så satans tungt lastade när vi ger oss av mot k-stad och därefter hultan på tisdag. Nu finns det dessutom ett antal väderprognoser för de första dagarna uppe. Soligt och varmt säger dem, och kokosoljan är nerpackad. Jag ska åka, jag ska verkligen åka!
Tanken för den här kvällen var egentligen kvalitetstid och en dos utomhuschill med min kära kusin. Men det blev inte riktigt så. Jag har fortfarande inte återhämtat mig helt från igår. Vätskebristen är ett faktum, och fastän jag hinkat i mig vatten som aldrig för är jag spak som en annan vekling.
Men det är okej, det var värt det. Jag tänkte kasta in några mysbilder från solnedgången på bo01, eller linus student, men insåg sedan att alla de låg på emmas kamera. Några bilder från impulsresan till videdal finns dock inte att finna, men, kanske är det bäst så.
Trevligt var det, fastän det slutade med att sömnen på Linus soffa gav mig ett rutmönster som hette duga, fast det var överkomligt det med.
Min snorunge till kusin...
Jag håller på att hoppa i kvällsstassen för studenterna ikväll. Mest är det min kära kusin. I mina ögon är han inte alls stor nog att stå och vråla på någon trappa, finklädd och med den där mössan. I mina ögon är han fortfarande en tolvårig snorunge som gömde sig bakom dörrar för att sedan skrämma skiten ur mig på alla släktkalas. Varje gång, samma sak. Men det är okej, jag klarade mig utan psykiska skador. Grattis kusin!
IH
Snart, snart, snart...
Och sedan, dagens joke..
Emma är verkligen bra. När jag satt där på jobbet och mest av allt ville förtvina och på något sätt sedan återuppstå i min säng några minuter senare kom hon med lite rolig information. Så rolig att jag började småskratta för mig själv där jag satt, så att alla hann ge mig lite udda blickar.
Hur som helst, familjen hon lämnar mig för i sommar har precis fått en bebis. Och de har precis bestämt vad detta knippe skrynklig rosa hud ska döpas till. Truls. Redan då log jag, det är ju faktiskt inget vanligt namn.
Skrattet kom dock först när Emma avslöjade namnet på Truls's syster. Hon hette Lina.
Hur som helst, familjen hon lämnar mig för i sommar har precis fått en bebis. Och de har precis bestämt vad detta knippe skrynklig rosa hud ska döpas till. Truls. Redan då log jag, det är ju faktiskt inget vanligt namn.
Skrattet kom dock först när Emma avslöjade namnet på Truls's syster. Hon hette Lina.
Promenad genom asfaltsoaser
Sommarlukten. Jag har inte känt den på tokigt länge. Förrän idag. Hela dagen har solen läckt värme ner på den nylagda asfalten längs gatan där jag bor. Lukten är densamma som efter ett varmt sommarregn. Blöt asfalt. Jag kunde inte hålla tillbaka leendet som sakta växte fram i mitt ansikte. Blöt asfalt är sommarlukten som ingen annan.
Så den sista biten hem började jag tänka på det där med lukter, kanske mest för att hålla mitt huvud sysselsatt. Men det finns vissa lukter som aldrig riktigt går att glömma helt.
Jag kom att tänka på den där parfymen Viktor använde när vi gick i nian. Hur jag alltid gick och snusade på hans hals för att han luktade så gott. Och sen hur han sträckte på sina ynka centimeter av längd av stolthet. Viktor. Det var jävlar i det längesedan.
Jag kommer heller aldrig glömma lukten av honom, nej inte längre av viktor. Utan honom. När vi låg där och för första gången någonsin på riktigt pratade. Hur han rörde om bland mina otämjbara lockar och jag bland hans. Hur vi låg tysta och bara såg på varandra, och hur jag till slut somnade, med huvudet mot hans bröst, guppande i takt med andetagen. Han luktade salt, nästan som havsvatten. Jag kan inte hålla tillbaka en rysning vid det där minnet.
Mina luktfunderingar vandrar vidare, till syrenerna. Som jag nog inte enbart hyser kärlek till utan även en smärre allergi. Jag kan aldrig motstå att knäcka en kvist att köra näsan i på väg till stationen, för de luktar så gott. Det slutar alltid med att jag blir snuvig, fast jag tänker inte sluta för det.
Lukten från den där bilen, har också etsat sig fast och allt som sades däri.
Sen hann jag inte tänka mer, för då stod dörren där och jag väcktes ur luktdrömmarna och mindes hur hungrig jag var. Fast smaker är inte lika minnesframkallande att fantisera om...
Så den sista biten hem började jag tänka på det där med lukter, kanske mest för att hålla mitt huvud sysselsatt. Men det finns vissa lukter som aldrig riktigt går att glömma helt.
Jag kom att tänka på den där parfymen Viktor använde när vi gick i nian. Hur jag alltid gick och snusade på hans hals för att han luktade så gott. Och sen hur han sträckte på sina ynka centimeter av längd av stolthet. Viktor. Det var jävlar i det längesedan.
Jag kommer heller aldrig glömma lukten av honom, nej inte längre av viktor. Utan honom. När vi låg där och för första gången någonsin på riktigt pratade. Hur han rörde om bland mina otämjbara lockar och jag bland hans. Hur vi låg tysta och bara såg på varandra, och hur jag till slut somnade, med huvudet mot hans bröst, guppande i takt med andetagen. Han luktade salt, nästan som havsvatten. Jag kan inte hålla tillbaka en rysning vid det där minnet.
Mina luktfunderingar vandrar vidare, till syrenerna. Som jag nog inte enbart hyser kärlek till utan även en smärre allergi. Jag kan aldrig motstå att knäcka en kvist att köra näsan i på väg till stationen, för de luktar så gott. Det slutar alltid med att jag blir snuvig, fast jag tänker inte sluta för det.
Lukten från den där bilen, har också etsat sig fast och allt som sades däri.
Sen hann jag inte tänka mer, för då stod dörren där och jag väcktes ur luktdrömmarna och mindes hur hungrig jag var. Fast smaker är inte lika minnesframkallande att fantisera om...
"Tror du att vi kommer knarka mycket när vi blir stora?"
Jag har snart druckit ett helt paket mjölk, och det känns som om hela min kropp blivit manglad. Igår var tågresorna roligast, och det säger en del. Men det var okej, jag gillade min klänning och Emma var söt.
Jag hade dock inte varit svår på att kompensera kylan med lilla torg-mys till sena natttimmar.
Idag vaknade jag runt tolv och insåg att jag sovit bort behövliga timmar, därför har jag varit tvungen att göra allt i ultrarapid, så det är gjort innan jag ska in och jobba. Jag vill inte jobba. Inte alls. Jag vill inte ta tag i alla måsten heller.
Jag har dessutom lovat mig själv att sticka ut och springa, och bara tanken på det framkallar sjuk smärta i hela kroppen. Jag har inte sprungit på snart en vecka och känner mig som en annan lazy bag. Jag måste springa, och jag måste göra det nu, annars kommer mitt tidsoptimistiska jag få sig en satans törn i form av ett missat tåg. Usch, jag vill somna om igen. Vilken jävla karaktär.
Jag hade dock inte varit svår på att kompensera kylan med lilla torg-mys till sena natttimmar.
Idag vaknade jag runt tolv och insåg att jag sovit bort behövliga timmar, därför har jag varit tvungen att göra allt i ultrarapid, så det är gjort innan jag ska in och jobba. Jag vill inte jobba. Inte alls. Jag vill inte ta tag i alla måsten heller.
Jag har dessutom lovat mig själv att sticka ut och springa, och bara tanken på det framkallar sjuk smärta i hela kroppen. Jag har inte sprungit på snart en vecka och känner mig som en annan lazy bag. Jag måste springa, och jag måste göra det nu, annars kommer mitt tidsoptimistiska jag få sig en satans törn i form av ett missat tåg. Usch, jag vill somna om igen. Vilken jävla karaktär.
Miami horror
Miami horror-mixar i överflöd får mig i rätt mood. Jag sitter och ritar paintsmileys samtidigt som jag telefonerar med en efterbliven. Bäst av allt blir möllan i ny klänning i afton. I feel good.
Det är inte du, det är jag. Jag tror vi måste ta en paus...
Och break up är det. Åtminstonde för några månader. Idag lämnade jag in mitt sista arbete som spetta. Berättelsen var ungefär lika bra skriven som om en trea skulle gjort den, men jag är inte ambitiös nog att bry mig. För en kombo av nästan sommarlov och det tokvarma vädret har omvänt mig till optimism.
Har legat i trädgården sedan jag kom hem tills nu, indränkt i kokosolja och småsomnat med känslan av brännande sol mot huden. Jag är lycklig. Jag är lycklig som fan.
Med nalkande studenter nu på torsdag och fredag känner jag mig toksprallig och full av spontandans. Allt är bra. Nej, det är nog till och med bättre än så. Jag älskar det faktum att dagarna kvar nu bara är sju. Och jag älskar min nya klänning, fast den är en aning big.
Det är sommar, just nu kan ingenting nå mig.
Har legat i trädgården sedan jag kom hem tills nu, indränkt i kokosolja och småsomnat med känslan av brännande sol mot huden. Jag är lycklig. Jag är lycklig som fan.
Med nalkande studenter nu på torsdag och fredag känner jag mig toksprallig och full av spontandans. Allt är bra. Nej, det är nog till och med bättre än så. Jag älskar det faktum att dagarna kvar nu bara är sju. Och jag älskar min nya klänning, fast den är en aning big.
Det är sommar, just nu kan ingenting nå mig.
The National
Min berättelse är nu halvklar, ångesten påtaglig och nostalgifaktorn i innehållet är fan ta mig sanslös. Det är två av mina år i repris, en smula överdramatiserade. Det i kombo med The National's skiva Boxer, får mig att trilla rakt in i ett alltför välkänt humör. Inte bittert, bara saknande.
Och efter att ha sett den alldeles underbara trailern till Elizabethtown känner jag för att avsluta min natt med just den filmen. Hoppas attd en finns och fungerar på tv-links. Hoppas, hoppas.
Och efter att ha sett den alldeles underbara trailern till Elizabethtown känner jag för att avsluta min natt med just den filmen. Hoppas attd en finns och fungerar på tv-links. Hoppas, hoppas.
Don't look at me that way, it was an honest mistake
Jag kommer verkligen inte fixa den här berättelsen. Sitter just nu och grubblat på ett halvsant knarkinferno á la bigdrama. Mja, någon hit blir det verkligen inte. Det blir däremot min nybakade cookie till mina fransktalande vänner inför imorgon. It smells tasty. Men eftersom jag är skaparen finns tyvärr inga smakgarantier.
Mina författargener är stendöda. Stefan tog precis platsen från min kära moder som the one and only - djävulsdyrkaren.
Mina författargener är stendöda. Stefan tog precis platsen från min kära moder som the one and only - djävulsdyrkaren.
Men mest av allt vill jag bada i fantasi
Arbetet med historien går kiss kass värdelöst. Ge mig ett dopp i en fantasipool, bums. Iställte har jag nu börjat klura på om jag ska börja packa i förväg, samtidigt som jag lyssnar på en underbar remix av konichiwa bitches som får mig att vilja spontandansa bort en hel natt.
Sen är det så att min kärleksfrustaration från igår finns kvar. Jag kom på det idag, när jag gick över tre k-brunnar i rad - utan att stanna och tyst säga ett namn för mig själv. Jag vet, det är en smula wicked, men jag har mina ritualer. A-brunnarna skiter jag i, inget dunkande i ryggen för att slippa otur eller så. Men k-brunnarna är en känslig punkt. Där ska man stanna och tyst säga namnet på någon man håller kär. Ibland hände det att jag stannade ett bra tag och rabblade namn, men idag var det blankt. Visst finns det en och annan som jag inte varit helt svår på, men trista repriser och otillgänglighet är föga tilltalande. Nej, det fanns inget självklart val. Fän.
Dessutom har min lillebror flickvän, eller båda har rättare sagt. Så, då måste jag antingen börja tycka att det är sött eller bli ännu mer bitter. De senare är betydligt mer tilltalande.
Sen är det så att min kärleksfrustaration från igår finns kvar. Jag kom på det idag, när jag gick över tre k-brunnar i rad - utan att stanna och tyst säga ett namn för mig själv. Jag vet, det är en smula wicked, men jag har mina ritualer. A-brunnarna skiter jag i, inget dunkande i ryggen för att slippa otur eller så. Men k-brunnarna är en känslig punkt. Där ska man stanna och tyst säga namnet på någon man håller kär. Ibland hände det att jag stannade ett bra tag och rabblade namn, men idag var det blankt. Visst finns det en och annan som jag inte varit helt svår på, men trista repriser och otillgänglighet är föga tilltalande. Nej, det fanns inget självklart val. Fän.
Dessutom har min lillebror flickvän, eller båda har rättare sagt. Så, då måste jag antingen börja tycka att det är sött eller bli ännu mer bitter. De senare är betydligt mer tilltalande.
Provider baby
Idag är jag genomledig. Inga lektioner, så alltså ingen skola och inte heller jobb. Nästan som sommarlov. Så, allt jag åstadkommit änsålänge är en tripp till Ystad för att hultishandla med Pylle. Och att det sedan bara är åtta dagar kvar firade jag med jordgubbar och mtv.
Jag försökte även mig på den där benvaxningen jag diskuterat så länge med mina kära väninnor, och allt jag åstadkom var fet smärta och en blekare hudton. Jävla skit. Men aldrig i livet att jag gör det igen.
Nu ska jag dra upp min arcticskiva på högvolym och somna i soffan. Jag gillar ledighet.
Jag försökte även mig på den där benvaxningen jag diskuterat så länge med mina kära väninnor, och allt jag åstadkom var fet smärta och en blekare hudton. Jävla skit. Men aldrig i livet att jag gör det igen.
Nu ska jag dra upp min arcticskiva på högvolym och somna i soffan. Jag gillar ledighet.
TODAYS NEWS: HON HAR ERKÄNT
MARIA LIKE EM' REAAAAAAAAD. (HON HAR SAGT DET SJÄLV)
Om nio byter jag "sängen" mot en luftis...
Jag har alltid varit kär, mer eller mindre. Jag kan inte minnas en särskild period då jag inte varit det. Förrän nu. Jag försökte till och med pressa fram det, leta efter någonting. Kanske, kanske är jag lite kär i någon. Men nej, det är tomt. För en gångs skull är det tomt. Och allt jag kan komma fram till är, att jag inte gillar det alls.
Just nu är jag inne i en sällskapssjuk period. Jag hatar att vara ensam, jag vill skratta bort den största delen av min vakna tid. Jag vill bli tokkär, inte lagom kär. Enbart knock-out-kär, jag-kan-inte-tänka-klart-kär duger. Inget mellanting. Jag vill ha någon att tjafsa med, att bli sams med. Helst nu. Just nu i denna sekund.
Jag vill hångla bort mina kommande lediga dagar i någon park så att läpparna blir alldeles ömma, och spruckna. Ja, jag vet, hela min kärleksbildär en jävla kliché. Men ge mig den där klichén, jag behöver den nu.
Och nej, den kära rubriken har inte alls någon pervers länk till texten. Det är bara det att jag åker till hultan om nio jävla dagar!
Hon är bright
emma säger:
vad ska du med vin till=
Lina säger:
jag ska bada i det
slacker, park, prylar och utspark
Idag är en bra dag, och tack som fan för det med tanke på igår. All bitterhet är long gone, och det har möjligtvis med en särskild peace&love-stämning att göra. Fastän vi inte fick ett enda poäng i pryljakten eftersom vi var sena. Men, vi hittade en indier, var i lund, köpte en fisk, hämtade ett järnrör och en liter hår.
Att sedan se på treornas utspark i en soligt varm park var mysig topping, och ölhjälpen med id därtill. I'm a happy, happy girl, in a happy, happy world. Bubbles in my heart. Nu ska jag duscha, tjing!
By the way, min nya fetisch är H&Ms killavdelning. Oversize tischor och min hultsfredssatss är gjuten.
Hi hippie
Den enda anledningen jag kan hitta till att jag är uppe nu och inte sover är mitt hår. Eftersom jag ska vara hippie på jimmys prylar, måste jag platta det. Det tar tid. Timmar. Om vi nu skulle varit de där bönderna hade jag åtminstonde kunnat sova nu, och stoppat lite strå¨n i det på väg till stationen. Bitterheten gick inte att sova bort.