Ett smärre bryt
Vakuumet är ett faktum. Fastän det är så nära, så känns det onaturligt långt bort. Jag vill ligga där i sanden, fastankrad vid din axel, och känna ditt huvud mot min. Inte som i förblindande förälskelse, eller ens i närheten. Det är mer förståelse, och en total trygghet. Precis som i somras.
När jag vet att det är otillgängligt vill jag bara krypa ihop i fosterställning, överdriva en aning emotionellt och bara vänta ut den tiden som är kvar. Samtidigt som jag vill få den att stanna. För jag vill inte att något ska förändras. Inte att någon ska försvinna, inte heller att någon ska växa upp. Jävla skit.
Kommentarer
Postat av: Elenore
sounds..ouch
Trackback