Just as low as I was high the night before
Konstaterade precis även att jag är mentalt störd, Pylle godkände själva prognosen. Det är hela grejen med tillgänglighet och otillgänglighet. Men jag orkar inte vidareutveckla, för just nu tar hallucinationerna av min egen underbara säng över. Jag vill hem, hem, hem.
Dock jävla sött samtal min mobil avslutade kvällen med innan den dog. Jävla söt. Mmm.
Nothing, nobody, right and wrongs (pepp, pepp)
Lately I've been feeling no pain
VET DU VAD?!
Mmm, cosy
I wanna be you, you, you
Faktum är att jag just nu känner mig nöjd på många sätt. Glad är väl en allmän synonym. Det händer saker hela tiden, finns saker att se fram emot, och det finns dessutom rum och plats för nya människor. Eller ja, jag kan inte helt punkta ut vad som gör mig så glad, saker är helt enkelt bra. Jag saknar fortfarande, men med viss distans. Det finns annat, andra som är värda mer tid.
Kan kanske vara så att den eventuella Pragresan på lovet bidrar med en del feel good-vibbar också. Och det faktum att det är så jävla kul med dansen. Och att jobbet går bra igen. Och att min macbook och jag snart är redo för ett förhållande utan brister.
Nu ska jag iaf slänga på oc, säsong deux och därefter ta tag i en del do's. Exempelvis, matte, danska, ett aningen stökigt rum, och min kvällsstass. Just nu är hösten ok.
I still remember - Bloc party
A man from argentina - Billie the vision
Grattis hest önskar faar
Idag fyller Pylle år. Världens bästa Pylle kan numera sälla sig till sjuttonåringarna. Denna är en av de bästa på dessa bergarter, och om henne skulle jag kunna fylla den här bloggen för alltid. Hon är slampmamman som klär av sig för främmande män på festivaler, och har ett skratt so får en att skratta, hon gillar rödhåriga män, och hon ses oftast i sina nudiejeans. Söt som fan är hon, och det är tack vare denna jävel som min sommar blev en knock out. Så I love you och grattis.
Pelle är god, och jag vill dansa
Bland lemmar, frustration och sjalar
Sitter här uppkrupen i min älskade slitna fåtölj och hela min kropp känner sviterna från de tidigare träningspassen, lägg märke till plural där. Först aerobic, sen dans. Det senare bjöd på ny koregrafi som var totalt fucked up. Och det gick fort som in i helvete. Det var armar och ben överallt, tänk dig i stil med att förlora oskulden ungefär. Hua.
Såg jävla snygg kille på tåget hem. I sjal. Har tänkt. Sjal är snyggt, i killperspektiv. Ser jävlgit fancy och rätt ut, alltså inte någon feminin lite frans eller så, mer halsduksliknande. Mmm, skaffa en sån och jag vill ha dig. Nej, men ärligt. Alla i min närhet (Tess ungefär) sitter inne men någon form av sexuell frustration. Är rädd för att det smittar. Att jag snart själv sitter inne med någon pervers vridning.
Nog slut på läsvärdheter där, inte för att det senare med frustrationen hör till den läsvärda kategorin. Men ja, jag längtar förresten till fredag och mitt, matildas och hannahs pre-christmas-party på fredag. Vi ska baka lussebullar och peppisar, förmodligen blir det julkola också, och glöss ås in i helvete. Jag gillar det. Och jag gillar hösten dagar som den här. Jag gillar emma också.
emma says: vet du vad vi är
emma says: blinda för verklighetenm
emma says: par har det inte skit bra
emma says: par gör slut
emma says: och går ner sig
emma says: det är sanningen
Hon är söt. Eller hur?
Mando, sommar och Mettes bröst
H&M
Jack Johnson och ipren
Just nu pågår en vild fest. Någon sitter inne med ett sjukt raveparty. I mitt huvud. Minsta lilla rörelse och de jävlarna där inuti dansar ännu vildare. Har hällt i mig vatten från den stund jag vaknade, men det biter liksom inte. Gav till slut upp och testade lyckan med två ipren istället.
Det känns åtminstonde lite bättre jämfört med innan, nu är jag nyduschad, med borstade tänder och nerbäddad i en nybäddad säng med laptopen laddad med greys. Blir dock tvungen att överge detta underbara läge ganska snart. Är bortlovad till ett projektmöte med Iss och Matilda(som förmopdligen inte mår mycket bättre är jag) och därefter väntar en födelsedagsmiddag hos Emma. Med Lina och Truls som sällskap, och en jävligt saknad Pylle därtill.
Gårdagen var för övrigt väldigt trevlig, om än en aning utdragen. Det är ju inte varje kväll man möter Herr Richter och dennes följe, inte heller varje dag man dansar så jävligt tillsammans med lika jävliga classmates. Jag bemästrade dessutom ett par skyhöga klackjävlar som idag försatt mina vader i ett jävla krampläge. Men okej, vill man vara fin får man lida pin, right. Well, dagens inplanerade danspass känns för tillfället ganska off limits.
ÖH! Jag orkar egentligen inte blogga. Inte tänka. Nu ska jag dock försöka inta någon form av frukost. Att försöka äta när jag vaknade innan var nämligen ett jävla skämt.
IH
Du, du, du
"Faktiskt"
Tim | rb säger:
mm, och inte alls besser
Tim | rb säger:
jag vet faktiskt saker
Abercrombie
Ingenting
Eller, det var faktiskt en helt okej måndag från början. Hannah fick mig att skratta genom att påpeka hur "het" jag var i mina röda läppar. Hon var noga med att klargöra skillnaden mellan, söt, snygg och slutligen het. Plus nummer två var det faktum att mattelektionen för en gångs skull gick problemfritt, jag förstod och var bland de första att läman lektionen med klarräknade tal. Damn.
Klarade mig hel och fortfarande glad till sjukmette för att vara snäll nog att laga mat och säcka framför oc. Testade proviva kiwi/päron och var överrens om att den smakade som flytande äppelmos. Sedan stassade jag om för träning och tog mitt pick och pack och cyklade mot Forum.
För en gångs skull cyklade jag genom fridhem istället för stora vägen. Det var så jävla slumpat. Men jag lyckades ändå pricka rätt nog för att se huset. Gapande tomt. Det totala beviset på att allt inte var en tung jävla dröm.
Just nu känner jag mig bara så jävla trött. I huvud och kropp. Jag gillar inte alla höstanpassningar. För varje dag som går röjer nya höstbevis undan de få sommartecken som fortfarande finns kvar. Jag svarar med att krypa djupare i mina rutiner. Mer jobb, mer träning, mindre tystnad, mindre tid. Jag klarar inte av någon dötid.
Jag lyckades för en tid att tränga undan det mesta. Jag slutade sakna och fokuserade på precis allt annat. Men det räckte med tre år och sen var jag tillbaka på noll. Känslan av att sakna någon, några tränger sig in överallt, infiltrerar varenda tanke, varenda rörelse och det känns som att den snart kommer äta upp mig.
Fan. Ge mig något nytt. Någon ny. Förled mina tankar. Bara rädda mig. Var i helvete tog alla potentiella hösträddare vägen? Jävla, jävla skit. Jag måste upp nu. Jag är så trött på att sjunka ner i svackor. Men kent-låten blir jävlar i det bättre om man lyssnar på den fler gånger.
Effekten av en hög psykologipapper
Maria says: vet du vad jag tror, jag tror att du har en massa oförlöst ilska inom dig.
Maria says: (jag måste bara lägga in en sak emellan. tror du emma har omedveten sexualskräck? (står också i texten) )'
Up all night
Arg dans med flygande mette
Gah. Känner mig så jävla arg. Lite av det är befogat, faktiskt. Sen är det också betydligt skönare att vara förbannad än småsur. Så jag är förbannad, och hatälskar det.
Jävla kul med dansen. Tycker om Mette. Tycker om Mette ännu mer för att säsong ett av OC ligger i min väska. Tycker om Matilda för att hon kommer om en halvis. Tycker om flygande jakob också, men jag måste laga det själv. Så jag är frotfarande arg.
(Notera halvfyning headline med god innehållskombo)
Nostalgi
När jag tittar ut nu, ser hur vinden sliter i träd och gren under en himmel som garanterar regn, då känns den där veckan i juni ofattbart avlägsen. Det känns jobbigt när jag inser att jag mer och mer börjar glömma små detaljer. För jag vill minnas allt, liksom etsa fast det, så att det aldrig försvinner helt.
Vårt kollektiv var det bästa någonsin. Vi blev den bästa sjungande familjen dessutom, jag, mamma och lillebror. Såsmåning om blev Jonnie även pappa och Nisse farfar. Ja, våra sångtåg minns jag.
Kommer ihåg laleh i eftermiddagssolen, Smk när jag var regnkall och ofattbart trött, Uffie när vi dansade på minsta möjliga yta. Och att det kunde bli stämningsfullt nog att hångla sig igenom Ozzy, det skrattar jag mest åt idag.
Det är kanske en aning naivt att säga att jag åkte därifrån med cirkus trettio nya bra vänner, men det är ändå inte helt osant. Höjdhoppande sjaltjuvar, världens bästa Jonnie och Nisse lämnade ändå någon form av spår bakom sig. Men just nu vill jag ha tillbaka allt. Varenda känsla, varenda en av de solstrålar som sakta färgade huden där vi låg, utslagna på liggunderlag och i solstolar om dagarna, jag vill ha tillbaka den där uppsluppenheten, känslan av att ingenting egentligen spelar någon roll. De där telefonsamtalen... Jag saknar till och med kontakten med människor som inte ens var där.
Jag saknar det, så att det bokstavligt talat, gör ont. Det kniper i magen. Men det kan också bero på att jag drack kaffet för fort.
Rock n' roll lies
Mandarine Girl
Sen är det också så jävla mycket bättre att vara vild och oreglerbar en ljummen sommarkväll, när du sitter på den där känslan av att ingenting, ingenting kan nå dig. Åt helvete med regn, brasa och filtar isf.
Sitter just nu och skrotar ihop playlists på deezer och inser hur splittrad min musiksmak blivit. Det går från hives till booka shade, från jason mraz till justice. En del av det är nog hästs fel, från de få kvällarna jag somnade till diverse musikaliska påhitt hämtade ur dennes äpple. Det var sommar det ja.
And sometimes I walk around naked
Mitt i en röra av lemmar
Lång dag. Gick från kaffehypad, till skoltrött, till slutdansad. Älskar dansen. Idag var det svårt, till och från kändes det inte alls som om det var jag som styrde min kropp utan armar och ben (utstickande föremål = lemmar) blandades i en mysig liten röra iform av kroppsknut.
Har för lvrigt varit en god dag. Kände visst vemod av att vädret inte skvallrade om kommande vår och sommar utan om höst och såsmåning om vinter. Men solen gjorde mig glad. Jag är glad. Men trött, och därför liknar mitt vokabular och mi skrivkänsla en tolvårings.
Punktlistor brukar funka när huvudet känns överbelastat, men jag har inte ens ork för en sådan. Kör på korta meningar. Underbart med engelskan överstökad. Tänker ofta på potentiell hösträddar. Måste göra franskan. Behöver massage. Saknar junkie, fall back boy och vän. Skulle behöva en helhelg i yngsjö, träffa Nisse och slå Timmie i minigolf. Vill bli kär. Behöver närhet, verkligen, blir bitter när jag tänker på alla jävla parformationer. Betsämt mig för att klara matte b också.
Nu får det vara nog.
Wishlist
Morningtime
Smiley faces
I brevlådan låg min mobil och väntade vilket blev bra nummer två. Måste hooka Emma så hon kan lära mig hur den funkar. Gillar inte alls inkörningsperioder.
I febrilt letande efter mitt gamla sim-kort hittade jag även... tadaam: MIN IPODSLADD!
Allt är för övrigt bra, jag tränar och är healthy, känner mig underbart upptagen och detf inns inte mycket tid att tänka. Det är skönt, känner mig helt jävla fri. Inga demoner, inga lowpoints (ha) och dessutom klarade jag dagen i mina lite för stora peep toes utan några större haverier. Yeeei.
Oh lover, everything is grey
Möttes dock av en trevlig överaskning när jag stoppade ner huvudet i brevlådan väl hemma. Brevet från Jonnie, från usa. Det värkte i mig av saknad. Lilljonnie. På något vänster blev vi tajta efter hultsfred, och de där bilrundorna då Nisse skrämde mig till vanvett och Jonnie och jag stannade till och sprang på åkrar, de där bilrundorna känns alldeles för avlägsna i dagens pissregn.
Ska klottra ner ett svar nu, sedan hoppa i träningsstassen för dans och distraktion. Väl hemma väntar såväl naturkunskap som geografi, och lite franska därtill.
(Hookade min utspanade klänning till jubileét den 21. Det kommer bli good. Har kanske orken att posta bild när jag är hemkommen sen ikväll.)
You have stolen my heart
Att sitta i köket med skållhett chai-te och titta ut på en kompakt dammgrå himmel. Att veta att om tre kvart är det jag själv som ska kasta mig ut i regnet, till stationen, till skolan, till rutiner.
Förkyld är jag också.
Det är höst.
Dashboard Confessional - Stolen, är ett perfekt soundtrack för både vädret och min sinnesstämning. Jag ryser varje gång jag klickar in på Lous blogg och hör de första tonerna.
Among junkies and missing lovers
Men det finns hopp. Är glad att jag har den där odefinierbara relationen kvar att luta mig på. Den där blandningen av vänskap och attraktion som ingen annan, och knappt vi själva förstår oss på. Ända finns du där, redo att omsluta mig med lugn när jag är som mest ur balans. Du finns där för att svälja mina agressioner, när jag brinner av frustration står du ut med min orättvisa fördelning av ilska där du ofta får ta den största delen. Du är till och med tålmodig nog att hjälpa mig lösa ekvationer över telefon.
Just nu är allting en blandning av motsatser. Hela vägen till jobbet log jag, mest mot solen, men fastän jag kände mig höstblekt vemodig, bubblade det ändå någonstans. Jag insåg att hela staden kryllar av hösträddare, men att jag inte kan räddas förrän jag låter mig bli det. Förrän jag kan acceptera att det inte längre handlar om återfall utan om något helt nytt. Någonstans skrämmer det nya, samtidigt som det lockar som ingenting annat...
Och så sålde jag min själ till bloggträsket
Jag vill också ha hippiehår
Marbella
Lycka är dessutom Issas förslag om tjejligan i Marbella. Eller utanför Marbella. I deras lägenhet där. Jag tänker solbränna, ett salt medelhav och långa, ljumma nätter. Fan vad det skulle varit gott. Och brutalt välbehövt.
Nu ska jag vara god nog att knåpa ihop en labbrapport i naturen och därefter hångla lite med underbart attraktiva mattetal. Hatar matte B. Gillar medelhavet dock..
Höstbitter
Är så jävla bitter att jag nästan blir rädd för mig själv. Total lowpoint. Nog på grund av sömnbrist. Men just nu är det en massa saker som bara känns jävligt rakt av. Det faktum att det är höst, kallt som fan och helt jävla svart ute varje gång jag är på väg hem. Kanske även det faktum att med hösten tycks också alla gulliga, nykära jävla par leta sig ut i världen för att få resten av oss att känna oss betydligt mer ensamma. Att sedan mitt höstprojekt verkat tappa talförmågan suger också rätt hårt, för jag har själv ingen ork alls att jaga just nu. Vill mest bli dränk i kärlek utan att behöva göra ett endaste dugg.
Har förresten brutal träningsvärk från igår. Allt skak resulterade i träningsvärk som är så jävlig att jag lika gärna kunde spenderat en hel natt böjd i avancerade kama sutra övningar i våldsam främlings säng, än skakat alla kroppsdelar en timme på afrodansen. Kan förresten vara läge att påpeka att jag aldrig testat kama sutra, men det skulle säkert känts såhär.
Emma är förresten också bitter, och ensam. Kom tidigare med följande statement. "Jag är trött på att strula runt, ska verkligen sluta med det." Då kändes hela världen sorglig och förvriden. Nu ska jag fan sova, för min klocka 06.00 imorgonbitti. Dra åt helvete hösten, ungefär. Fyfan vad jag är argbittertröttskitförbannad. Hua.
It's called afro-amerikan
K-värde
I min väska ligger det senaste Harpers Bazaar-numret. Alldeles nytt, tjockt och glänsande underbart. Framför mig ligger matteboken, ful, grön, sliten och helt meningslös. Det är en extremt kittlande tanke att bara ge upp det där sista talet för klänningar, skor och andra tidsfördriv. Men nej, självdiciplin.
Har egentligen dessutom ganska ont om tid. För om en timme måste jag vara på väg mot tåget, mot malmö och mot den första dansklassen den här hösten. Innan dess hade jag dock behövt en hel natts sömn. Istället stirrar jag tomt ner i matteboken, och bredvid ligger almanackan som skvallrar om de läxor som redan hopat sig:
- Sista mattetalen
- Homerosberättelserna i svenskan
- Hypotesen i Natur
Måste dessutom se till att registrera min Geo-bok innan lektionen imorgon, så att jag inte får pisk av skräcködlan. Hua. En kvarts sömn nu, sen ska jag packa träningsväskan.
I heart SP2A
Det blev en all-nighter igår. Men jag har inga som helst klagomål på saken. På en kväll kom jag närmre vissa personer än vad jag gjort under hela ettan.
Folket på plats igår var raka motsatsen mot de personer som var här förra sommaren. På både gott och ont. För vi hade jävligt kul. Och jag tycker bara mer och mer om vår kära a-klass.
Har precis städat klart, och ska nu njuta av de sista timmarna av lugn innan min kära familj kommer hem igen. Ett varmt bad, sömn och massor av vatten. Just nu känns det nästan som att huvudvärken letat sig ändå ut i hårtopparna och allt jag ätit idag är en halv mikropizza. Jag har dessutom en enorm bula på min för övrigt helstukade vrist. Och jag har ingen aning om hur jag fick den. Hua.
Rehab
Vaknade tidigt idag och kände att det var dags för mitt nya liv, så jag pallrade mig upp, smålog åt de tre slagna hjältinnorna som sov djupt och snarkade sött (emma) på madrasser och sängar i rummet. Ut tog jag mig, på en morgonprommis á la långrundan och väl hemma yogade jag mig igenom mogronpasset på 20 minuter. Ja jävlar! Och sallad har jag ätit också. Glass med iofs. Men den var jag jävligt värd.
Ikväll blir det sp2a med goda tillbehör för hela slanten. Det ska bli riktigt trevlgit och jag är förvånad över att vi inte gjort det oftare. Jag är peppad, men trött.
Fast jag klagar inte. Det är skönt att det mesta går på speed. Finns varken tid för att sakna eller tänka. Istället omges jag av de bästa på dessa bergarter, som alla får tidigare svackor att verka en aning mindre betydelsefulla. Det är precis vad jag behöver. Att vara omgiven av folk.